Middagsångest - Update

Det låter som att du fick en panikångestattack. Inget farligt egentligen, men det känns precis som om man ska dö vilken sekund som helst!



Tack så mycket :)



Smal det kan jag säga redan med en gång att det är du. Kom ihåg att din kroppsuppfattning kan vara fel. Det blir så när man trixar med maten.



Förstår känslan du har. Och ångest är verkligen allt annat än kul att ha... Men den kommer att mattas av, efter en tid. Jag har hemsk ångest ibland, men absolut ingenting mot vad jag brukade ha förut.



För mig går det sådär... Vissa dagar kan se ganska bra ut, men andra helt kassa. Jag hatar när det svänger så fort!!



Det är okej för mig att äta bland folk nu (jag var livrädd för det förut) men jag föredrar att äta ensam eller med någon kompis.



Jag är fortfarande ganska begränsad för vad jag äter och inte äter. Men absolut ingenting mot förut. Men mycket, mycket beror på hur jag mår i övrigt! Och om jag har en bra eller dålig period.

Sås ex har jag fortfarande otroligt svårt för.

En viss mat äter jag bara någon gång i månaden osv.



Om jag äter när jag är själv. Jo det gör jag, eftersom att jag bor själv är jag tvungen till det. Även om det inte alltid är tillräckligt.



Jag räknar inte kalorier stenhårt längre, väger och mäter inte upp heller. Men jag vill gärna veta vad det jag äter innehåller. Fast jag räknar alltså sällan ihop det.



När det gäller godis och glass så kan jag äta det. Men äter det med stora mellanrum från varandra.

Bullar och kakor har jag inte vågat mig på än, är så rädd för att börja hetsa igen.



Kram

Åhh det kan inte vara lätt :/ Men ha inte dåligt samvete för att du inte är med på middagen. Som du skrev, du har rätt i att inte behöva stå ut med en massa jobbiga kommentarer. Du gör det som känns bäst för dig! Jag hoppas verkligen att du mår bättre nu och jag önskar att jag kunde krama om dig :) Du vet att det blir bättre snart. Även om det känns tungt nu så kommer det komma en dag när du är helt fri från allt vad ätstörningar heter - det är bara en tidsfråga. Försök att tänka på det och allt annat som gör dig lycklig. Tusen bamsekramar <333

Jösses tjejen!

jag sympatiserar verkligen med dig. jag känner igen mig i ditt beteende och jag kan föreställa mig tankarna som snurrar. Jag har gjort precis lika dant som du gjorde.



Hoppas du mår bättre nu!

Svar på din långa kommentar ;) :



Jag tycker inte alls att du är knäpp och även om det verkar knäppt så är det nog alldeles normalt att känna sig sådär delad. För någon månad sen kände jag precis likadant. Ena stunden tänkte jag att "nu får det vara nog med ätstörningar!". Och så försökte jag äta så normalt jag bara kunde, bredde på extra smör på mackan och tog de godaste flingorna istället för de "nyttigaste". Men en timme senare fick jag världens ångest och tänkte "Vad har jag nu stoppat i mig? Jag kommer bli värsta fettot, inga kläder kommer passa och jag kommer bli ännu olyckligare än vad jag är nu...".



Så ja, jag fattar. Vad man än gör känns det aldrig helt rätt...



Nu känns det bättre för mig. Jag är fortfarande delad, men för att beskriva det på samma sätt, så är den största delen av mig inställd på att käka och göra allt för att bli frisk! Och jag vet varför det har blivit bättre - det är för att mamma och pappa stöttar mig MYCKET mer, och jag får mer hjälp på BUP än förut. Allt det har fått mig att inse att det är viktigt att jag blir frisk. Dessutom slösar jag på deras tid om jag inte försöker heller!



Tror du att du skäms för din mamma för att det är så mycket fokus på ätstörningen? Jag vet iaf att jag har lättare att äta när vi pratar om andra saker vid matbordet och när jag låtsas som att det är enkelt att äta. Fast i ju försig har jag aldrig haft så stora problem med själva ätandet, det är mer ångesten efter som är det jobbiga!



Vet du vad jag tror, jag tror att det skulle vara bra för dig att kommma på sådana dagar som jag får komma på med mina föräldrar. Du och din mamma skulle kanske kunna gå så att hon också får mer stöttning i hur hon kan hjälpa dig. Det är ju inte meningen att du ska skämmas inför henne när du äter och det kanske ni skulle kunna ändra på om ni fick komma och prata med någon duktig behandlare. Hur går det till på scä? Är du där själv eller har du alltid någon förälder med? Annars skulle du kanske kunna gå på dagvård... Hoppas du inte tar illa upp av det här, jag vill ju bara att du ska få den hjälp du behöver och är värd :)



Och en sak till, du (säkert jag också!) skulle nog behöva vara mkt mer självisk egentligen. Jag läste någonstans att den viktigaste personen i ens liv är en själv - och det är ju sant! Är man inte vän med sig själv kan man inte bli vän med andra.



Så snälla, var inte för hård mot dig själv. Du är inte ett dugg tjock, det är BARA vad sjukdomen säger till dig. Ingen, och jag menar ingen, runt omkring dig tycker att du är tjock. Jag slår vad om att du skulle kunna gå upp tio kilo utan att folk tyckte att du var tjock!



Ta hand om dig <333

Jag hetsåt innan jag fick anorexia.

Men berättade aldrig för någon om problemet.



Får kroppen inte dom näringsämmnen den behöver så fungerar inte självbilden. Då spelar inte normalvikt någon roll.



Vilket bmi räknar du vid normalvikt då?

Själv har jag bmi 22, alla försöker få in i mitt huvud att jag är smal, men jag ser det fortfarande inte. Och då har jag varit normalviktig i ett år.



Vännen jag hoppas också att du blir riktigt frisk!

Ingen ska behöva leva med denna livsfarliga sjukdom..



Man orkar mycket mer än vad man tror. Jag förstår inte heller hur människor med ätstörningar orkar. Det tar så himla mycket kraft och eneri av en psykiskt. Även fysiskt!



Jag förstår dina tankar. Och jag tvivlar också fortfarande ibland, eller ganska ofta. "Ska jag kämpa för att bli frisk, eller ska jag kämpa för smal?" Men samtidigt vet jag att jag mådde otroligt dåligt när jag vägde som minst. Och såg mig som tjockaste flodhästen. Det är bara tankarna som vill vrida till det, till att jag mådde bättre då. Men det gjorde jag inte. Och du har rätt, det var mycket enklare när man var inställd på bara en sak.



Kram

svar till Lucas: tack för dina kommentarer! som sagt blev det ju ingen gästmiddag för mig alls :/ jag spåra väl ur lite väl kan man säga...



däremot skulle jag ALDRIG säga något sådant till någon: "Nej jag vill inte äta min jävla tårta för jag vill inte bli ett jäkla fetto som vissa andra här!". jag känner inte att jag har rätt att vara elak mot en annan människa varesig den är snäll eller elak mot mig. jag tkr att det är okej att säga ifrån om man känner sig dåligt behandlad och annars bara skita i det, men att vara elak tillbaka ser jag aldrig som en lösning.



hoppas allt är bra med dig!