Så nära gränsen
Det spelar ingen roll om jag är där eller inte, om jag mår bra eller inte, om jag finns eller inte. Jag tror inte någon skulle bry sig om jag snittade upp armen. Eller möjligtvis för de praktiska problem de skulle skapa, som typ blodigt golv och sånt.
Jag säger inte bara det här rakt ut utan betydelse. Jag vet inte om jag vill leva eller dö. Jag säger inte att jag vill dö, jag säger att jag inte vet. Skära mig i armen vill jag. Jag har ju försökt hålla mig, för jag vill inte att folk ska upptäcka sånt. Men om ingen bryr sig spelar det ju ingen roll. Fritt fram lixom. Jag har hört att det är svårt att verkligen skära upp blodådrorna, svårare än vad man tror. Undrar hur mycket man måste såga? Okej för att jag förtjänar att lida men jag pallar knappast att stå och såga hur mkt som helst.
Paniken jag känt på senaste tiden, ångesten, den är helt outhärdlig. Asså jag har nog aldrig mått såhär pissigt som jag gör nu. Nej det har jag nog inte. Det är helt fruktansvärt för jag blir helt galen och vet inte vad jag ska ta mig till. När tankarna går igång och ångesten, då får jag panik. Verkligen panik. Vet inte hur jag ska komma undan, komma loss, min hjärna bryter ihop. Alltså det går inte att förklara och det låter helt sinnesjukt, jag vet. Hela det här inlägget låter helt sinnesjukt. Självmordstankar och "hur man sliter upp blodådror", klart jag hör hur det låter! Men det är ju sant, det är ju mina sanna tankar. Ska jag ljuga om dem med bara för att det låter helt stört? Jag är störd så normala tankar passar inte in.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Så är det bara. Och snart kommer jag inte kunna kontrollera något som jag gör längre.
DU KLARAR DET HÄR! faktiskt, du kan också höra av dig om dem inte hör av sig om ett tag. Tänk på att det är många som står i kö och även du, det är jobbigt att stå i kö, men det är någonting man får lära sig. Det kan ta upp till tre månader innan man får hjälp beroende på hur akut det är.
och ring och berätta att du inte pallar något mer, sedan verkar omsorgen nu i samhället väldigt låg, och det krävs mycket för att få hjälp. Det är ren fakta, men ge inte upp, fortsätt hoppas, för det kommer, du är stark! Du klarar dig, kroppen orkar mycket mer än vad du tror, du kan mer än vad du tror. Upp med humöret, kämpar viljan, din levnad instinkt och bjud till själv.
ja! det är genom bup! :) jag vet inte hur jag ska få hjälp, men antagligen kommer jag prata om tvångstankarna och hur dem påverkar mitt liv, sedan kommer ja väl få "läxa" att utmana mig och så vidare. kommer nog bli extremt jobbigt! :( ångestfullt.
Klart att folk skulle bry sig! Det kanske inte känns så, men jag är helt övertygad om det. Ta hand om dig! <3
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Du får inte! Snälla, Joanna gör det inte för jag skulle inte stå ut om jag visste i förväg att du hade tänkt att göra nåt dumt och sen också gjorde det... Och det är inte sant att ingen bryr sig. Jag bryr mig om dig (om det skulle betyda något) Även om vi inte har "känt" varandra så länge så har du liksom blivit som en vän till mig :) En som peppar en när man är nere och en som man kan skriva exakt vad man tänker och känner till utan att behöva oroa sig vad den andre ska tycka. Du är bra Joanna och det lovar jag att det är fler än jag som tycker. Gör inte illa dig själv, du förtjänar absolut bättre än så! Jag känner att jag bara vill åka direkt hem till dig för att få dig gladare, men jag kan nog inte det :/ Gud vad jag skriver, men du måste vara snäll mot dig själv. Folk bryr sig - de är bara rädda eller vet inte hur de ska uttrycka sig. Det kanske är svårt att tänka sig, men precis som andra har svårt att förstå sig på dig har du svårt att förstå vad de menar när de inte hör av sig!
Massa styrkekramar <3
Louise
Jo, men jag vill så gärna att du lyssnar för jag vill inte att du ska må dåligt. Du är inte värd det, det är du verkligen inte för du verkar som en sån snäll och underbar person egentligen! Jag önskar Dig all lycka :) <3
