Hejhopp bloggen. Det blir glest mellan inläggen här, I know. Jag har både bra och dåliga nyheter. Vi börjar med de dåliga:
Jag har sörjt mycket iom att en nära släkting gick bort.
Skolan går skitdåligt, jag lyckas inte ta mig dit och det ger mig ångest (dock mindre nu - varför kan ni läsa på "bra" sidan!). Jag är superstressad för jag har hur mycket skolarbete som helst, trots att jag bara läser några ämnen, och det ska snart vara klart!

Nu till de bra nyheterna:
Jag fick ju lugnande - Atarax - förut, men jag tycker inte att de funkade så jag har slutat ta dom. Jag blev bara supertrött dagen efter. Men nu har jag fått antidepressiva och de funkade tom snabbare än jag trodde! Jag började med en halv tablett för att gå upp till 1 hel tablett. Dom heter Fluoxetin Teva. Jag har inte känt av några som helst biverkningar, inte ens i början, så jag är skitnöjd! Jag har inte alls så mkt ångest. Visst kan jag känna mig dålig och så men jag har inte den starka ångestkänslan som sköljer över en och försöker dränka en. Det är asskönt för ångesten är den absolut värsta känslan!
Idag går skolarbetet rätt bra. Jag går visserligen inte till skolan men jag har suttit hemma och pluggat i typ 1 timma nu redan och jag är snart klar med en (försenad) uppsats!
Jag lyckas visserligen inte hålla mitt tal inför läraren eller klassen och det är ett misslyckande i sig, men jag försöker lösa det på annat sätt - genom att få hålla det för min speciallärare, så att jag åtminstone får det gjort. Bara jag klarar av skolarbetet så borde det väl duga? Jag känner att jag måste få nöja mig med att jag klarar åtminstone ett steg, iom att jag ibland inte verkar kunna klara någonting alls. Så om jag klarar skolarbetet men inte att gå till skolan så får jag väl vara nöjd med att jag inte misslyckats totalt iaf.
Annars kommer jag aldrig att överleva det här.
Nu ska jag skriva klart den dumma uppsatsen! Hoppas ni människor mår bra. Tack för stöttande kommentarer!

Fuck it. Jag vill bygga upp min mentala inställning och lära mig att tänka positivt. Min farsa snackar alltid om mental inställning och hur viktig den är och hur stor betydelse den har. Jag tror på det där med mental inställning. Delvis. Tror också på realistik. Väger man 100 kg är det inte möjligt att på en vecka kunna gå ner 30 kg hur positivt man än tänker.
Men jag tror på att det är lättare att misslyckas om man har inte tvivlande, negativ inställning. Så därför ska jag börja träna upp en ny inställning. Den kanske inte löser alla problem i världen eller gör mig till modell/skådis/nya Harry Potter-författaren eller nått men den borde ju göra någon nytta.

För övrigt MÅSTE jag gå ner i vikt. Det är inte kul att behöva mäta sina kroppsmått när man ska beställa studentklänning och inse att man behöver typ storlek XXL. Är så jävla rädd att klänningen inte ska passa när jag väl får den! Det blir ju ett problem i sig (jag måste skicka tillbaka och hinna byta/hitta en annan) + att fatta hur jävla mkt ångest jag får om den är för liten?!?!?! Då kommer jag fan inte ens klara att ta studenten!
Jag ser på alla bilder hur jävla fet jag är. Saknar den kropp jag hade när jag bantade. Den var inte perfekt men den var så mycket närmare smal än vad den är nu! Helt stört!! Hur kunde jag förstöra allt?! Hatar mig själv så jävla mkt för det! Det är nog vad jag hatar allra mest hos mig själv! Mitt största misstag någonsin!
Fan jag vägde 49,5 kg (ingenting att skryta med i anorexivärlden och det är endast några kilo undervikt, men för mig var det ändå undervikt och 1,5 kg ifrån mitt ev. mål), kunde ha strl XS i tröjor och strl 36 i byxor (okej det är verkligen inte något att skryta med. Det är väl typ samma som Medium? Men det var mycket bättre än strl43054354935 som jag har nu!).
JÄVLA FETTO JAG ÄR! Borde verkligen börja redogöra för vad jag äter här på bloggen så jag skärper mig lite. Okej nu gör jag ett försök denna vecka. Ska skriva hur länge jag tränar och vad jag äter varje dag. Det hemskaste är att jag äter jätte onyttiga mål och jättemkt så jag kommer säkert inte ens våga skriva det men jag får väl försöka. Bara jag anstränger mig för att gå ner i vikt så! Måste bli av med minst 10 kg.
FETTOBARN!!!
JAG KAN, JAG VILL, JAG SKA GÅ NER I VIKT!!

Förlåt Maj och alla ni andra som tycker att jag är jordens största pessimist som vägrar anstränga mig för att hoppas och satsa lite. Men jag har ingen fucking framtidstro. Men jag har haft. Men ingenting har gått som jag ville eller ens gått bra. Allt har bara skitit sig, år efter år efter år.... Så därför har jag slutat hoppas.
Du ser ett mönster och drar en slutsats av det: när det regnar på blommorna så växer dem. När det bara är sol torkar de ut. Jag måste alltså vattna blommorna för att de ska växa.
Jag trodde att olika saker jag gjorde skulle göra mitt liv till något bra och att jag skulle få ut bra resultat av mina handlingar. Men detta har inte hänt. Teorin stämmer inte med mitt liv så därför kan jag inte lita på framtiden.
Ok, jag har ett litet hopp om en ny del i mitt liv som jag ska satsa på för där har jag inte varit förut så jag kan inte heller vara säker på att misslyckas totalt, men inte heller lyckas. Så där ska jag ge mig en chans och anstränga mig som fan.
Men för övrigt är livet skit. Jag har sånn ångest att jag inte pallar nått. Jag vill inte ta fucking studenten. Förstå vilken förnedring att inte kunna hitta någon klänning att vara snygg i så att antingen behöva ha nått stort fult o-studentligt på sig eller ha en vanlig studentklänning men vara ful å fet i den eller att ha en studentklänning men behöva ha kofta och leggings och sånt som täcker allt så man ändå ser ful o tantig ut.
Jag vill inte fira valborg eller någonting alls. Jag vill inte gå till skolan eller ut på krogen (det jag längtat efter hela tonårstiden typ) ELLER NÅGOT FUCKING ALLS.
Och som om inte livet vore helt jävla pissigt ändå så dör en av mina närmsta och det var jävligt orättvist mot han också som haft det så tufft och det var så oväntat.
Livet är så jävla hemskt och elakt och verkligen emot mig!! Det ÄR verkligen det. Ni får gärna motbevisa mig om ni kan, lycka till!!!

P.s No offence till er som läser. Ni menar bara väl med era peppande kommentarer, jag vet. Försöker bara förklara varför jag har no fucking framtidshopp kvar.

Snackade med min psykolog. Hon tyckte att jag skulle börja ta antidep. Just nu tar jag Atarax - ångestdämpande, men det hjälper inte ett dugg. Hon ansåg att jag är deprimerad mer eller mindre. Jag har svårt att kalla mig själv deprimerad eftersom att jag har mått så himla mycket sämre och inte haft någon livsglädje alls och inte ens kunnat gå ut eller träffat en kompis. Så därför räknar jag att det var depression och att detta alltså inte kan vara depression, men det kanske det är. Bara att det förut var värre eller vad man ska säga.
Och så tyckte hon att självmordstankar var allvarligt. Hon undrade på vilka sätt jag funderat på men då bara skrattade jag. Känns ju skitfånigt att sitta och beskriva det!

Jag orkar iaf inte med någonting knappt och det känns som ett stort misslyckande vilket gör allting ännu tyngre. Eller jo jag orkar med en del saker: kompisar. Jag träffar faktiskt kompisar minst 1 gång i veckan tror jag och då kan jag må bra (men bara med några av mina närmsta kompisar).
Men annars är typ allt jobbigt. Särskilt skolan. Har skitsvårt att ta mig till skolan och ofta är det superjobbigt att vara där. Känner mig typ helt utanför även om jag har kompisar att prata med och sånt. Men iom att jag är där mkt mindre har jag ju inte samma koll på allt som händer som dom och då känns det som att jag inte passar in där eller tillhör klassen.
Och jag får superångest när jag skolkar men jag orkar verkligen inte för jag är så ful, tjock, äcklig och misslyckad att jag inte ens vill kliva utanför dörren.
Och när bara en sånn sak känns megatung känns skolan helt omöjlig att klara och jag känner mig ensam och vilsen till tusen. Som att allt bara faller och att det bara är jag som kan balansera det, samtidigt som jag inte klarar av det så allt faller pga mig. Det är så sjukt jobbigt att gå och känna så och då känns det som att det vore lättare om allt bara föll så var det klart. Om allt bara tog slut så slapp jag ha ansvaret att behöva klara av saker som jag inte klarar. För det här är så mycket jobbigare! Vet seriöst inte vad jag ska göra. Och hur ska lite antidep kunna lösa allt?

Jag orkar inte kämpa. Jag ser inte meningen med det. Pratade med min psykolog angående den biten. Alla ser fram emot saker eller säger att det ändras med tiden eller när man blir äldre eller när man börjar jobba osv. Jag förklarade att jag inte har det hoppet och att jag inte tar sånt för givet. T ex kan mina kompisar säga "jag ska ha 3 barn i framtiden". Hur kan de så självklart säga att de ska ha si och så många barn? Jag tänker isf såhär att jag skulle vilja ha dittan och dattan. Man kanske inte kan få barn eller så vill inte ens pojkvän ha barn eller så kanske man inte har någon att skaffa barn tillsammans med. Jag tar aldrig något för givet.
Jag berättade om olika hopp om framtiden som jag haft men som inte har inträffat. Därför har jag gett upp hoppet om framtiden.
Min psykolog och jag kom fram till att eftersom jag inte har någon god erfarenhet av framtiden så kan jag inte lita på framtiden. Eller nått sånt där sa hon fast det lät mkt smartare, men ni fattar poängen.

Jag är ändå inte helt övertygad om att vilja dö just nu. Det har pendlat men jag har en bra sak i livet och det är djuren (och såklart familjen och vännerna, dom är underbara förstås men där är det så mycket krångel med även om människorna i sig är underbara). Dem får mig att vilja satsa och se vart de kan leda mig. Kanske kan jag på nått sätt lyckas inom den kategorien? En kategori jag inte testat förut?

Skolan känns superviktig och jag har sånn ångest över att behöva orka satsa och kämpa. Jag känner mig inte tillräckligt stark för några krav. Jag orkar ju knappt leva, hur fan ska jag då orka med allt annat??! Men skolan ser bara ner på mig och tycker att jag är svag och dum som inte anstränger mig lika mkt som alla andra. De ger mig absolut inget stöd som jag hört att en del andra skolor gör.
Mina behandlare ser också ner på mig, och skäller på mig och säger att jag är dålig som inte kan balansera mitt liv. De ignorerar mig när jag möter dem på enheten (det gjorde de inte förut). Jag hatar dom för de har gjort mitt liv ännu värre istället för att hjälpa mig. Jag litade på dom när jag började så jag åt upp mig som de sa och trodde då att jag i gengäld skulle bli av med de andra problemen. Men nej då. Jag fick ytterligare problem: fetare än någonsin (helt ärligt, har aldrig vägt såhär mkt och vart så här tjock någonsin i mitt liv och det är ingen inbillning) och behandlare som trycker ner mig och ger mig ångest.

Ingen fattar. Alla bara förväntar sig att jag ska klara allt, annars är jag lat och dum.
Jag vill orka och kunna men jag gör inte det. Jag är värdelös. Jag är den sämsta människan på jorden på alla sätt. Tro mig, jag är verkligen det. Jag är inte bra på något. Jag har fantiserat om att vara bra på så många olika saker och försökt bli det men jag lyckas aldrig. Inte ens småsaker lyckas jag med.
Jag sitter här som jordens mest patetiska människa och grinar så jag får ont i halsen och käkar mina svaga anti-depp tabletter utan effekt.
Ha, varför funderar jag ens på att fortsätta leva??

Fettobarnet is back. Fetare än någonsin. Fulare än någonsin. Hemskare än någonsin. Dåligare än någonsin. Sämst sämst sämst. Ta en gaffel och stick ut mina fula ögon. Spretta bort fettet med en riktigt vass kniv. Skär sedan ett sträck från toppen av pannans vänstra sida, ner över näsan och kinden, för att sluta mitt på käken på ansiktets högra sida.
Låter det inte vackert? Haha det låter snarare sjukt galet! Men det är sånt här jag ser framför mig. Särskilt när jag får ångest. Men annars också, när jag känner mig tjock, ful och misslyckad...Vilket jag ju alltid gör. Då känns det som att det skulle vara så skönt att få tortera mig själv lite.
Jag är något galen va?

Tjocktjocktjock. Fettfettfett. Vill TRÄNA!!! Saknar så mycket. Saknar så mycket. Min psyk. verkar räkna ut saker om mig som jag själv inte klarar. Typ en massa delar av mig som jag saknar. Saker som är jag som försvunnit ur mitt liv, tagits bort. Jag förlorar mig själv och de delar som får mig att må bra. De där som förklarar vem jag är. De är borta. Förbjudna. Raderade. Jag saknar dem. Jag ville satsa på dem men de raderades ur mitt liv. De skulle inte få vara en del av mitt liv längre och därmed försvann en stor del av mig själv. Saknar saknar saknar. Blir galen av det!

Vaknade när klockan ringde och var skittrött. Hade jättesvårt att somna igår, antagligen för att skolan snart börjar och jag blev påmind om vardagsrutinerna. Då blir jag antagligen nervös och spänner mig och tänker för mkt. Iaf vaknade jag imorse och hade ingen som helst lust att stiga upp men tillslut gjorde jag det iaf. Efter en stund ringde min psykolog och sa att hon var sjuk och var tvungen att ställa in dagens tid. Vilken lättnad! Jag hade verkligen ingen lust att masa mig in och jag hade själv ont i magen och oroade mig för att jag skulle behöva ställa in (vilket jag redan gjort flera ggr så det skulle kännas pinsamt). Lättnad!
Igår tänkte jag att jag kanske ska skita i sömn- eller ångestdämpande tabletter eftersom jag mått så bra den senaste veckan. Men igårkväll kände jag att det skulle suttit fint med något som fick mig att somna lite lättare och snabbare. Det är ju när jag blir väldigt stressad och/eller nervös som jag spänner mig och lättare får ångest. Det är då jag kan behöva något piller. Så jag ska nog be om att få något iaf. Testa kan jag nog göra. Är bara rädd att man ska bli beroende av dem och få för sig att man inte kan somna ifall man inte tagit sina piller :/
Men idag är idag. Så nu ska jag ta dagen som den kommer istället :)

Sen nyår har jag mått rätt bra (peppar, peppar...). Maten har gått bra (dvs regelbundet, nyttigt och "lagomt" - men hoppas att jag går ner i vikt av det på rätt sätt), jag har varit social och träffat massa olika kompisar och gjort roliga saker. Detta har gjort att jag mått bra, varit gladare, piggare och känt mig lite snyggare (dock inte smalare). Jag hoppas att det fortsätter såhär. Jag ska kämpa för att det ska fortsätta såhär. Visst kommer det kännas hemskt ibland och jag kommer säkert ha megaångest, men jag hoppas att de stunderna blir färre i år än tidigare år. Jag hoppas på fler glada, sociala och aktiva tillfällen. Detta ska jag kämpa för i år. Jag ska se till att göra riktigt roliga saker ofta, träffa kompisar, försöka förbättra kontakten och relationen med de kompisar jag glidit ifrån lite grann och skaffa nya kompisar (jag vill ha en stor kompiskrets av olika slags människor!).
Tycker också att mina mål är väldigt bra och positiva :)
Viktnedgången ska jag också kämpa med fast på ett sunt sätt och i sakta tempo (lär nog inte lyckas på annat sätt) + bättre min kondis och bygga på mina muskler.
Det enda som inte går bra just nu är skolan. Ligger efter i de få ämnena jag har. Är sjukskriven på mer än halvtid. Men jag ska försöka fixa skolan med. Det är det enda som jag har kvar att verkligen börja ta tag i och det ska jag börja med imorn.
Önska mig lycka till. Om jag kämpar så kommer det nog bli ett bra år. Det känns så iaf, jag måste bara komma ihåg att inte ge upp och ta nya tag om det börjar gå dåligt.
Jag ser fram emot 2010 :)

Jag är tillbaka på ruta 1, som min psykolog säger. Det innebär, enligt mig, att jag är i början av min äs - tjock som äter mkt och onyttigt och inte kan ha mina vanliga kläder, för att de antingen är för små, sitter tajt (fult) eller är klädtyper som visar mitt fett (tex linne och t-shirt). Jag har überångest över min kropp och måste täcka den så gott det går vilket självklart innebär att jag inte har lust att gå ut och träffa någon så att jag slipper visa mig. Jag går bara i stora tröjor med långa ärmar och helst mjukisbyxor, men det känns så sunkigt så jag tvingar mig att gå i strumpbyxor ibland (tajta så att de kramar ihop fettet). ALDRIG jeans. Jag älskar jeans. Jag har ett par favoritjeans som jag knappt kan ha längre. Jag har aldrig hittat några jeans som har suttit så bra på mig, passat min kroppsform så bra. Och dom kan jag inte ha. Jag ska komma i dem igen och de ska sitta snyggt!
Jag har SJUKT mkt kläder - toppar, tröjor, linnen, t-shirts, skjortor, jeans, shorts....men jag använder dem inte för jag står inte ut med min kropp i dem. De är ju inte snygga längre, inte på mig. Så det blir att jag går i samma kläder jämt, de där ända stora tröjorna jag har.
När jag ska ut har jag inget party att ha på mig. Partykläder är ju bara korta, tajta klänningar utan ärmar. Möjligtvis att man kan ha jeans och en topp, men jeansen kommer jag ju inte i eller så sitter de inge snyggt pga mitt fett och topparna sitter också alldeles för tajt och man ser min utstående mage och mina dallriga fettoarmar.
Så vad fan ska jag ha på mig på nyår? Jag kan inte ha någon snygg partyklänning på mig men jag vill inte heller se ut som en lodare i en hösäck!
Var och shoppade kläder idag. Jag har som sagt sjukt mkt kläder vilket ger mig ångest när jag lägger kläder på nya kläder, som jag inte alls skulle behöva om jag bara kunde använda de jag redan har. Min psykolog frågade om jag inte kunde köpa nya jeans. Jag vill inte köpa fettokläder. Det är inge roligt att köpa kläder när man är fet. Jag kommer ihåg innan bantandet började. Jag GRÄT i omklädningsrummen när jag provade jeans. Jag undvek att köpa jeans så gott jag kunde. Och köpte jag ett par så var jag sällan särskilt nöjd med dem. Jag köpte dem mest för att jag behövde dem, inte för att jag såg snygg ut i dem.
Det är svårt att tillåta sig att köpa nya kläder särskilt när morsan säger att man har en massa kläder eller tex när man ska någonstans och inte vet vad man ska ha på sig - "ta jeans!" kan hon säga. Jag kan inte svara att jag blivit för tjock för dem eller att jag inte vill ha mina tröjor för att allt mitt fett syns.
För jag vet att hon håller med om det men självklart kan hon inte säga det klart och tydligt. Hon är ju förälder till en äs och då säger man förstås inte att ungen är tjock. Om man vill påpeka något sånt gör man det lite smidigt genom vinklade kommentarer. Sånt är hon ju duktig på.
Så jag tänker fan inte ge henne äran att gotta sig åt hur fet jag är. Bara för att hon är lika missnöjd med sig själv. Hon vill säkert att jag ska vara fetare än henne så att hon kan känna sig bättre, så att jag blir den mest misslyckade i familjen. Men jag tänker inte vara den personen. Jag kan vara dålig på en jävla massa saker men jag tänker inte misslyckas med allt. Jag tänker ALDRIG tillåta mig bli överviktig! Det känns som att jag är jävligt nära nu dock. Känns som att jag bara går upp och upp utan kontroll, men jag ska fan inte tillåta det!

Jag vet hur dumma mina inlägg och tankar är. Inte sunda på något sätt. De hjälper ingen alls. Men på något sätt mår jag bra eller tja, känner mig lite lättad, när jag kan skriva av mig. För jag har ingen att prata med som kan förstå utan att dömma. Därför blir det bloggen. Själviskt va? Så därför säger jag läs KRITISKT. Se hur dålig självkänsla, depression och ätstörning påverkar livet negativt! Fyfan för detta alltså. Kämpa emot skiten så att ni inte sjunker ner i den för ni ser ju hur jävla bra jag mår. Och vem fan vill må och leva såhär?

Det är fucking awesome att vara jag. Så jävla härligt. Inte ett piss går som man vill och pga det fylls man av 30 ton ångest. Det underbara är ju då att jag också har en mor som varit deprimerad och kanske inte är på topp nu heller. Full förståelse för det förstås. Det är ju synd om alla som mår dåligt.
Men det härliga är att hon har mage att klanka ner på mig, särskilt som hon är min mor och att hon klagar på sånna saker som hon själv gör.
Som tex dagligen tjatar/skämtar hon om att hon måste gå ner i vikt pga alla möjliga anledningar (spelar ingen roll vad det handlar om), hon säger till andra hur de ska äta eller vad de ska låta bli medans hon själv inte kan äta i närheten av hälsosamt ens. Hon faller alltid för godisfrestelser och liknande, i princip varje dag. Ändå kan hon säga till mig hur jag ska äta eller inte äta. Eller ge "skämta" och klämma/klappa på sin mage framför spegeln och säga att hon måste banta. Eller påpeka hur fett något är, som en bakelse, och direkt efter fråga om jag vill ha.
- Vem fan gör så mot en människa?? Mot sin dotter?? Mot sin ätstörda dotter??
Vet ni vad hon sa nyss då? Jag sa håll käften för att hon bara klagade på mig och då svarade hon att jag inte skulle säga så åt henne - "bara för att du har ett tråkigt liv och inte gör något". Som att jag inte redan har ångest för det. Och, det roligaste av allt, hon hade precis tackat nej till en fest ikväll, trots att hon sagt att hon borde gå för att "det är sånt man ska göra, för det blir roligt när man väl är där och man ska vara social men jag har ingen lust och ork...". Hon är ju precis likadan som mig - det är ju inget snack om vart jag fått det ifrån! Skillnaden är bara att jag går varken till henne, till en kompis eller till någon annan och säger att man ska banta eller att godis är onyttigt eller att jag är fet. Sånt smittar av sig det vet jag och jag vill inte påverka människorna runt om mig på det viset.
Men min morsa har noll respekt för sånt. Klanka ner på andra verkar hon vara pro på. Hon är en mes som inte vågar säga åt andra som är stöddiga mot henne. Så det är väl därför hon går på mig, det vågar hon. Och jag har inget att säga emot. Då får jag bara mer skit tillbaka. Så jag bara låtsas som ingenting. Som att jag inte tar åt mig. Sen gömmer jag mig i mitt rum med stereon på så att jag ska slippa höra min egen ångest.
Tack mor. Du kunde inte få mig att må sämre.

Skrev svar till Maja i ett tidigare inlägg, men ifall du inte såg det skriver jag mina frågor här istället: vad går du på för behandling på SCÄ? hur länge har du gått där? hur gammal e du?

Tjohopp gott folk! Imorn är det julafton och jag ser fram emot det! Det SKA ni också göra, why not? (← erhm svara inte på det, hehe ;P). Jag älskar att ge julklappar (om man kommit på något bra och inte bara panikhandlat första bästa sak dagen före julafton) och att FÅ julklappar! Jag älskar att vi är ett gäng människor som firar julafton tillsammans och följer våran tradition fullt ut. Jag är inte särskilt traditionell för övrigt men julafton ska firas på samma sätt år ut och år in!
Kalle Anka tycker jag dock är lite överskattat. Eller alltså jag måste titta på det, för det hör till, men så jävla roligt är det inte. Och det håller ju på i en evighet!
Och så sist men absolut inte minst: julmaten. Ångest ångest, enligt många. Ett slag i magen bara man hör ordet. Men inte på mig, inte idag iaf. Eller jag har ingen lust att låta den ge mig det slaget (lättare sagt än gjort). Jag ska fucking äta julmat som bara den, utan ångest och bara tycka att det är gott. Jag ska äta AV det jag tycker är gott, utan begränsningar. Eller alltså jag tänker ju inte äta till magen spricker men jag ska få äta av alla de rätter jag tycker om. Det tycker jag alla ska göra imorn! Det är ändå bara jul en gång om året. Visserligen är det samma mat på påsk och midsommar, Sverige är ju ett bra påhittigt land! ;) Nej men vafan, jul ska va kul, trevligt och mysigt. Ta vara på det, det är bara en dag! Vi överlever. Man dör inte av julmat.

Dock måste jag erkänna att jag ska ändra min livsstil efter nyår. Jag ska bli "nyttig" och gå ner nåååågra kilon. På HÄLSOSAMT vis. Och jag ska inte svälta mig utan bara få lite balans i livet med kost och träning. Men på ett FRISKT sätt, inte äs sätt. Och då kan man äta "onyttiga" saker ibland, som 20 kg julmat, choklad, pepparkakor, saft eller vad man nu gillar.
Njut nu av julen! GOD JUL!

Eller är jag verkligen det? Nej jag är inte tillbaka i att hetsbanta/svälta och hetsträna. Nu för tiden äter jag extremt mycket - 6 ggr/dag värsta portionerna. Behandlarna tycker att det låter som att jag äter för lite men det gör jag inte.
Jag försöker träna också men ibland blir det mindre när skolan tar över tiden. Men det blir väl ca 5-7 timmar i veckan men väldigt oregelbundet. Typ alla träningsdagar ligger efter varann och så blir det en stor paus i mitten på tre dagar.
Skolan ja, den går jag i igen. Är sjukskriven på deltid, men dessutom skolkar jag utöver det. Ja det var väl lite om mitt nuvarande liv.
Positivt:
+ jag är gladare.
+ jag är piggare.
+ jag är mer aktiv.
+ jag går i skolan.
+ jag tränar.
+ jag tycker det är roligt att dansa igen.

Negativt:
- jag är superfet.
- jag blir bara fetare och äter extremt mycket och onyttigt.
- jag känner mig ensam trots att jag är bland folk, typ skolan.
- känns som att de jag tror är mina vänner ignorerar mig eller undanhåller saker för mig.
- känns som att SCÄ inte lyssnar eller vill ge mig hjälp - de tkr väl jag är tillräckligt fet för att slänga ut mig snart.
- jag blir jätte stressad av, främst, skolan.

Jag mår pissdåligt. Jag får världens ångestpanik inom mig. Jag blir apatisk (okej inte bokstavligt talat). Som idag hade jag både SCÄ-möte och ett annat möte. Jag ställde in båda efter att ha provat vilka kläder jag skulle ha på mig och insett att typ alla jeans jag har är för små. För små för att jag har blivit så FET. Jag insåg att jag är fetare nu än innan jag började banta. Alltså är jag påväg UPPÅT. Jag kommer bli överviktig om jag fortsätter såhär! Jag får panik och klarar inte att gå ut och visa mig bland folk. Och även det ger mig ångest - att jag ställer in sakerna som jag borde göra. Jag MÅSTE gå till skolan för vi har snart prov och jag håller på att inte klara kursen. Men med den här kroppen och den här ångesten vill jag inte. Jag vill bara hälla i mig piller och somna (alltså inte dö), så att jag slipper tänka och känna.
Jag ville inte börja skriva i den här bloggen igen, för jag ville inte vara fast i det sjuka. Men jag har ingen att prata med, ingen som är i samma sits som kan förstå. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Behandlarna är dumma i huvudet. Sant alltså, min morsa tycker inte heller att de gör sitt jobb ordentligt.
Mina kompisar kan jag ju inte snacka med, de förstår inte och jag skäms för att berätta.
Jag har en kompis som jag börjat få bra kontakt med igen, som jag kan berätta det mesta för. Det är jätte skönt.
Men ändå, vissa saker skäms jag så mycket för och ingen kan förstå. Därför vänder jag mig till bloggen för att se om det finns folk som förstår mig, som känner likadant, som är i samma sits?