Jag vette fan vad jag ska göra. Jag tror inte jag var mig själv när jag skärde mig. Inte heller när jag skrev inlägget innan. Jag tror inte det var riktigt jag som kontrollerade min kropp. För nu ångrar jag som fan att jag skärde mig. Var fan ska jag göra av armen?! Morsan får inte se den!! Och den gör så jävla ont så jag kan inte lyfta saker normalt och så. Fan vad puckad jag är. Sure, jag förtjänar smärtan men vad fan löser det?? Det ställer ju fan bara till med mer problem! Då får jag väl fan straffa mig på andra sätt som inte syns lika tydligt, typ slå/bita/rivas på ställen där det inte syns! Dunka huvudet i väggen får typ samma effekt som att skära sig och det syns inte lika tydligt om man inte får ett blåmärke mitt i pannan förstås. Eller det får inte riktigt samma effekt men nästan..
Ingenting funkar. Verkligen i-n-g-e-n-t-i-n-g. Jag har inte gjort nånting idag. Hallå - det är valborg?! Men jag är ett jävla äcklo-fetto-slem-kräk. Asså mitt liv är verkligen inte värt någonting. Och nej det är inget jag skriver för att ni ba ska "ååh puttenutte, stackars liten". Nej jag skriver det för jag verkligen har kmt fram till det nu. Alltså är säker på det. Och just därför hatar jag att jag är så jävla idiotiskt patetiskt mesig och svag och inte tar livet av mig. Jag blir så jävla äcklad av att jag låter mig själv leva! Hur fan kan jag vara så äcklig?! Asså jag kan fan inte förklara allt jag känner. Det är så stört, det är så starkt, så mkt. Kan inte förklara hur äcklad jag är av mig själv, hur mkt jag hatar mig sj och mitt liv. Det låter så patetiskt. För hur normalt är det att hata sig själv såhär jävla mkt?? För en normal person så existerar det inte. En normal person kan inte fatta för de hatiska känslorna är så starka att man måste ha känt dem själv för att förstå. Aah allt är så jävla sjukt att det inte går att förklara. Så jag ska sluta nu.