Det är fucking awesome att vara jag. Så jävla härligt. Inte ett piss går som man vill och pga det fylls man av 30 ton ångest. Det underbara är ju då att jag också har en mor som varit deprimerad och kanske inte är på topp nu heller. Full förståelse för det förstås. Det är ju synd om alla som mår dåligt.
Men det härliga är att hon har mage att klanka ner på mig, särskilt som hon är min mor och att hon klagar på sånna saker som hon själv gör.
Som tex dagligen tjatar/skämtar hon om att hon måste gå ner i vikt pga alla möjliga anledningar (spelar ingen roll vad det handlar om), hon säger till andra hur de ska äta eller vad de ska låta bli medans hon själv inte kan äta i närheten av hälsosamt ens. Hon faller alltid för godisfrestelser och liknande, i princip varje dag. Ändå kan hon säga till mig hur jag ska äta eller inte äta. Eller ge "skämta" och klämma/klappa på sin mage framför spegeln och säga att hon måste banta. Eller påpeka hur fett något är, som en bakelse, och direkt efter fråga om jag vill ha.
- Vem fan gör så mot en människa?? Mot sin dotter?? Mot sin ätstörda dotter??
Vet ni vad hon sa nyss då? Jag sa håll käften för att hon bara klagade på mig och då svarade hon att jag inte skulle säga så åt henne - "bara för att du har ett tråkigt liv och inte gör något". Som att jag inte redan har ångest för det. Och, det roligaste av allt, hon hade precis tackat nej till en fest ikväll, trots att hon sagt att hon borde gå för att "det är sånt man ska göra, för det blir roligt när man väl är där och man ska vara social men jag har ingen lust och ork...". Hon är ju precis likadan som mig - det är ju inget snack om vart jag fått det ifrån! Skillnaden är bara att jag går varken till henne, till en kompis eller till någon annan och säger att man ska banta eller att godis är onyttigt eller att jag är fet. Sånt smittar av sig det vet jag och jag vill inte påverka människorna runt om mig på det viset.
Men min morsa har noll respekt för sånt. Klanka ner på andra verkar hon vara pro på. Hon är en mes som inte vågar säga åt andra som är stöddiga mot henne. Så det är väl därför hon går på mig, det vågar hon. Och jag har inget att säga emot. Då får jag bara mer skit tillbaka. Så jag bara låtsas som ingenting. Som att jag inte tar åt mig. Sen gömmer jag mig i mitt rum med stereon på så att jag ska slippa höra min egen ångest.
Tack mor. Du kunde inte få mig att må sämre.