Började med att jag och morsan kom dit och hälsade på 2 kuratorer/psykologer (tror jag det var). Vi gick in i ett rum och satte oss. Den ena antecknade medans vi pratade och den andra var den som själv pratade mest och ställde frågor. Jag pratade inte särskilt mkt. Återigen fick morsan berätta det mesta (det var ju hennes idé att gå dit. jag hade faktist sagt att jag inte ville). Sedan ställde dem frågor om allt möjligt - mat, skola, dans, prestationskrav, familj, vänner, konflikter mm. De verkade komma fram till att jag hade kommit i skym undan då mina föräldrar la mesta sin tid på min syrra och hennes problem och att jag har prestationskrav och känner att jag måste vara snäll, omtänksam, ta hand om andra, göra rätt och tänka på hur andra tänker/lever/mår/är, att jag vill vara duktig på typ allt - skola, hemma, dans osv.
Det lät som att jag var värsta lilla änglabarnet som var hur snäll och god som helst och att det därför var synd om mig. Jag förstår att de menar väl och min morsa hade dåligt samvete för att jag på nått sätt fick den här "måste vara duktig och sköta mig"-pressen, fast jag vill inte påstå att jag är någon ängel. Jag känner mig alldeles för egoistisk och elak! Jag skulle kunna göra så mkt mer för andra och sluta tänka så mkt på och tycka synd om mig själv. Jag försöker alltid tänka på att försöka vara snällare och se saker från andras synvinklar. Dessutom känner jag mig väldigt bortskämd när jag tex ser människor som svälter och utsätts för hemskhet i tex fattiga länder. Då får jag dåligt samvete för att jag inte inser eller uppskattar det goda liv jag faktist lever.

Jag gillade inte riktigt den ena psykologen. Hon skrattade när under tiden vi pratade, tex när morsan berättade något "fel" som hon tyckte att hon gjort. Säkert gjorde psykologen det för att kanske lätta upp stämningen eller nått, hon menade säkert väl. Men ändå, man skrattar inte på sådanna möten, åtminstone inte åt sånna saker. Jag tyckte det var oproffsigt och faktist rätt respektlöst.
Den andra verkade mkt mer sympatisk, snäll och förstående.

Jag kunde flika in lite ord och tankar kring en del ämnen men inget om maten direkt. Då sa jag bara "vet inte, vet inte...". Den snälla psykologen sa att man kanske inte heller vill berätta och då sa jag att det stämde. Det var ju just därför jag svarade "vet inte". Hon var bra för hon fattade och hon låtsades inte om som att man är någon lättlurad 5-åring. Hatar när dom behandlar en som ett litet ledset barn och försöker skämta med en på ett sätt som om man vore just 5 år. Det känns fånigt och respektlöst och det känns inte som om man tas på allvar.

Efter samtalet fick jag säga om jag önskade fortsätta gå där eller inte. Om man vill det får man stå på kö i minst 3-4 månader eller nått sånt. Jag kände ändå att jag inte ville det. Hade visserligen den inställningen redan från början, vilket kanske var lite dåligt gjort av mig. Jag tycker oftast att man ska vara öppensinnad till allt, lixom inte dra några slutsatser om något man inte vet något om. Men iaf sa jag att mötet inte varit alltför hemskt men att jag inte ville göra om det. Eftersom jag inte är 18 än så hade morsan sista ordet så hon bestämde att jag skulle stå kvar på kön. Det är helt okej för mig för jag vet att när de väl kallar mig så kommer jag få bestämma själv om jag vill gå eller inte. Morsan lär inte tvinga mig, det vet jag, så därför gör inte köplatsen något.
Det var mitt BUP-möte det.