Jag vill inte gå till läkaren.
Sitter och tittar på The Voice Show, min nya morgonhobby. Jag blir på jätte bra humör av det, har skrattat jätte mkt :)
Är hemma idag med. Skyllde på huvudvärk för morsan, för jag hade det igår med (på riktigt). Hon sa att jag måste gå till skolan, annars kommer studiebidraget dras in, eller om jag funderar på att sluta gymnasiet seriöst så måste jag tänka vad jag ska göra istället. Hon sa att jag kanske skulle välja en teoretisk linje istället, så jag slipper dansen (då blir jag ju av med träningen! :S Men också med pressen) eller kanske välja sång (men samma sak där - press).
Hon sa att hon vill gå till en läkare för mina "matproblem". Att nu måste jag ta tag i dem och att hon skulle beställa en läkartid idag. Jag hoppas hon inte gör det för jag sa NEJ.
Åt jätte mkt igår. Tom Mackor med SMÖR OCH OST och START-MÜSLI med mjölk, 2 mörka chokladbitar och 3 skivor mandelmassa. Och detta var bara en del av min dag.
Men nu imorse så vägde jag ändå "bara" 51,5 kg! Trodde jag skulle väga mkt mer. Känns så jävla skönt! Tänk om jag måste gå till någon läkare eller nått, då ska jag fanimig vara smal åtminstone. Vågen ska visa undervikt!
Har tänkt på det här med hjälp och Mando, tex. Visst, jag vill bli av med ångest, hets, spyandet och bli social, glad, positiv, ha lust och vilja att tex dansa och göra saker, orka/vilja gå i skolan utan att tycka att det är jobbigt mm. Men om jag skulle få sånn här hjälp så skulle jag också behöva gå upp i vikt, i och med att jag måste äta en massa. Vill jag det? - NEJ!
Så fan....
det har varit under en lång process under cirkus 15-16 månader. Jag blev skickad till dagvård och var inlagd där i 5 månader. Jag gick in helhjärtat där och verkligen försökte bli frisk, och det var väl det som gjorde det mesta. jag verkligen kämpade och lyssnade på dem, sen de sista stegen var jag tvungen att göra själv när jag var utskriven. Och nu, 1 år senare efter jag blivit utskriven och allt känner jag att jag mer eller mindre är helt frisk från ätstörningen! Det känns helt otroligt och underbart!
som minst hade jag ett bmi på 14.0 tror jag det var. Så ja jag har varit väldigt underviktig. Jagvet inte hur jag hittade dig fraktiskt, antagligen läser vi någon blogg (bådatvå) och så hittade jag din kommentar och kickade in på din blogg.
Oj det svaret kommer bli superlångt. Jag skriver ett inlägg i min blogg om det istället. så kan du få läsa det lite senare. <3
nu har jag skrivit ett inlägg :)
sv: hehe, du har faktiskt en massa poäng där ^^ känns bra nu, tack :)
Svar: Egentligen kanske man skulle kunna säga att jag skär mig... de flesta skulle nog anse det. Men jag tycker att det låter alldeles för "allvarligt" att säga så... jag antar att jag mest bara försöker förneka det för mig själv.
Eftersom jag inte alls ser mig själv som sjuk har jag aldrig tänkt tanken på att söka hjälp eller bli frisk. Att äta lite mer normalt och inte räkna kalorier på allt har jag förstås tänkt på, men det känns liksom som att det inte går att sluta. Jag börjar nästan tro att jag bara kommer se mat som massor av siffror för all framtid, om du förstår hur jag menar? Men jag hoppas självklart att det inte kommer bli så. Själv då? Vill du bli frisk?
Svar: Jag vet inte riktigt om jag vill sluta eller inte... förmodligen inte, för om jag hade velat hade jag nog gjort det :)
Jag förstår precis hur du känner :/
men när jag väl fick hjälp och blev ivägskickad till dagvården hade jag ett bmi på 19 tror jag. Det handlar inte om vikten, utan tankarna. Den första läkaren som sa att ja vägde för mkt för att va sjuk var dum i uhvudet, gamal och oerfaren och hade nog ingen koll alls vad en äts. är egentligen.
Åh, det värmer <3 Men jag känner så väl igen mig hur jobbigt allt kan vara och hur bra det kan kännas om man får höra några ord som lyser upp om bara litegrann!
Nä, jag förstår det. Jag trodde inte heller att jag ville prata med någon. Men det där kan ändras, det gjorde det för mig när jag var på bup igår :)
Jag tycker att det låter jättebra att din mamma vil beställa en tid. Det betyder bara att hon bryr sig om dig, inget annat! Och det är säkert svårt för dig att inse att du behöver hjälp nu, men så fort du kommer in i behandlingen kommer du att förstå. Det tror jag i alla fall.
Dessutom är du faktiskt på gränsen till underviktig. Ditt bmi är väl runt 18 eller nåt? Om du säger att du är tjock så är jag också tjock isf för jag har drygt 18. Och jag ska UPP i vikt!
Enligt min teori är det lättare att bli frisk ju mindre man behöver gå upp i vikt. För just viktuppgången är ju en av de värsta sakerna i behandlingen :s så därför är det nog smartare att du söker hjälp så fort som möjligt. Jag låter säkert jättetjatig just nu, men jag hoppas jag kan övertyga dig om att gå till den läkaren i alla fall. Ge det en chans liksom, för vad har du att förlora?
Just det. Dansen går bra, har ju bara varit där två gånger men än så länge har det varit jätteroligt :D
KRAM
