Jag vägde mig igår hos en kompis. Jag har gått ner 1 kg enligt den vågen. Sen vet man ju aldrig om det stämmer med SCÄ:s våg.
Iaf blev jag jätte glad, också för att magen ser ut att ha blivit plattare. Men det känns dumt att jag blir glad för de sakerna. Känns som att jag borde veta bättre än att dra ner på maten, gå ner i vikt och bli glad för det. Känner mig som en dålig förebild. Samtidigt VILL jag ju gå ner i vikt.
Något annat som känns bra är att jag dragit ner på maten och är inte ens hungrig eller sugen trots det. Hos morsan när jag gjorde det blev jag snart hungrig och rädd att hetsa. Här hos farsan känns det inte så. Vet inte vad det beror på. Kanske för att jag fått tbax min mens så att kroppen är stabil och inte behöver lika mkt mat eller är lika känslig för om jag bantar? Kanske för att jag bor hos utseende-, kropps-, tränings- och matfixerade farsan?
Jag vet inte. Men det känns fuskigt bra iaf. Undra vad min behandlare kommer säga.. Eller så kanske hon tkr att det här är helt okej, för jag äter ju typ 5-6 ggr per dag (beroende på när jag vaknar). Fast jag tror att hon kommer att klaga på lunch/middag, som har bestått av 1 pirog och några ggr 3 småtomater. Fast det innehåller ju både fett, proteiner, kolhydrater och vitaminer. Eller?
Äsch jag vet inte. Men det känns som att jag borde veta bättre. Fast så länge min kropp mår bra och jag har kvar lusten att vara social och aktiv är det kanske okej? Eller?
Blä jag vet inte. Det känns iaf bra, fast dåligt. Eller bra, fast bara lite sådär... Aaaah orka.