Ångestmiddag
De här släktingarna är sånna som kan fälla kommentarer, kanske inte elaka men definitivt säga något som är lite bossigt och nedtryckande även om de egentligen inte menar illa. Det är därför jag oroar mig så otroligt tror jag.
Jag inser att det här är inte är ett dugg normalt - att ha jordens ångest över en liten släktmiddag och vara så här nervös - precis som mina behandlare säger. De säger att det här har blivit onormalt för mig men att det måste bli normalt igen. Well, det hjälper inte för det känns inte ett dugg normalt, lätt eller trevligt. Det är helt stört jobbigt. Det har ALDRIG känts så jobbigt att äta bland folk förut. Det är bara för att folk vet om min äs nu. Jag visste att det skulle bli värre då. Jag sa det till morsan, men det sket hon i. Hon fattar inte och tkr då att hon har rätt att svika en hur som.
Gud det snurrar i mitt huvud och jag ser inte helt klart. Det har vart så hela dagen och jag har ÄTIT. Så det är inte därför. Asså gud, finns det någon som förstår hur jag känner just nu? Asså jag håller på att explodera. Jag har självmordstankar pga en enkel liten middag!
Det värsta med sånna här middagar (spec hemma hos sig sj) är att det är inte bara att slänga i sig maten och sen dra, utan det är timmars långa middagar med en massa vänt- och prat-tid! Jag tror det här är det värsta man kan utsätta en äs för, iaf för mig. När jag har ätit och har ångest vill jag bara vara ifred och ensam. Dra mig undan så fort som möjligt. Well nu går inte det. Och man kan ju heller inte schasa hem gästerna utan man måste vänta i timmar på att de ska vilja gå hem.
Jag orkar inte mer. Jag vill inte bli frisk även om jag hör hur onormalt och stört sjukdomen påverkar en. Jag orkar inte bli frisk, jag står inte ut med att vara tjock. Samtidigt vill jag inte bråka med morsan. Jag har skitit i att käka några ggr och då har det blivit rejäla bråk. Tror hon började gråta nån gång tom, fast hon stängde in sig så det inte skulle märkas. Jag vill självklart inte att det ska bli så. Men jag har heller inte bett nån att bry sig eller försöka hjälpa mig. Jag har sagt att jag inte vill ha vård längre, att morsan inte behöver vara hemma med mig, att jag hellre lagar min mat själv, att ingen behöver bry sig eller anstränga sig för "min" skull. Så varför ska jag sen behöva ha dåligt samvete för att de vill göra något för mig som jag tydligt sagt att de inte behöver göra? Jag vill få styra och kontrollera över mig själv. Jag hatar att andra försöker göra det! Det känns förolämpande, kränkande och elakt att ingen lyssnar på mig och låter mig va.
Morsan sa till behandlarna att hon inte lägger upp mat åt mig för att det känns lite fånigt att lägga upp mat som åt en bebis åt sin nästan vuxna dotter. Jaha, så det skiter hon i för att det passar henne men att försöka styra vad jag ska äta - det känns fullt normalt och okej, eller vadå??
AAAAH jag vill bara bryta mig ur det här!
Haha!
Att ha ångest över släktmiddagar har vel alla?
Det blir alltid så jäkla krystat innan folk fått i sig alkohol. Kommentarerna kommer garanterat, så det är bara att mentalt förbereda sig med elaka svar!
Ett tips bara, är att inte ta allt på så stort allvar och vifta bort folks igoranta kommentarer. Och du av alla kan ju alltid kontra med kommentarer som "Nej jag vill inte äta min jävla tårta för jag vill inte bli ett jäkla fetto som vissa andra här!" >:D
åh.. känner precis som du just nu:( stor släktgrej imorgon för min del... har jätteångest över maten. men jag hoppas på att det är så mycket folk så att ingen märker/glor på en för att man inte äter så mycket mat/efterrätt. Jag hatar också att man måste sitta kvar. Jag brukar äta och sen sitta typ 5 minuter, sen går jag. Oftast, under den senaste tiden det varit släkt-middag har jag skippat det o gått till kompisar/sagt att jag varit upptagen. Kan inte det nu. typ nästan ingen av min släkt har sett mig på ett år, så det känns ännu värre. Hoppas allt är bra med dig:) Kram!
svar till Jojo: hur gick middagen för dig?
jag hoppas att det gick bra! :)
jag tkr att du bör söka hjälp. jag har sagt det förut men du lyssnar inte på mig (jag förstår dig precis). men du vinner verkligen ingenting på det hära. eller tror du verkligen själv att du gör det?
det är hemskt att alla är så rädda för att söka hjälp. jag menar, det är ju lixom det hjälp är till för att HJÄLPA. så man borde inte vara rädd för det utan VILJA ha det!
jag lovar dig att du kommer inte må bra av att fortsätta såhär. du kommer aldrig må bättre på det här sättet! ända sättet att må bra är att face:a problemet och ta itu med det. lovar dig. och det finns ingen anledning att dra ut på det.
jag svär. du måste söka hjälp. det är verkligen så. du måste. annars kmr du må dåligt för alltid. så varför inte söka hjälp?
sköt om dig gumman! <3
den gick faktiskt bra;) var inte så jobbigt som jag trodde. nej.. ofta tänker jag att vad sysslar jag med? detta är ju egentligen bara jobbigt. men det är så svårt att göra rätt när man lika gärna kan göra fel, om du förstår. det känns som om någon måste banka in i mitt huvud att även jag ska äta, att jag inte är annorlunda än någon annan. jag blir inte tjockare av vanlig mat än någon annan. men ändå är jag rädd för det. måste hela tiden tänka efter, om det kommer något "oplanerat", typ om någon vill äta på stan. då ska man ha ursäkter färdiga för att inte äta mm. sen vet jag inte var man börjar med att be om hjälp. känner inte för att göra det i min stad. min före detta kompis som har anorexi och hon har ett BMI på under 16 och hon får typ ingen hjälp. sen är det tråkiga att resten av mina vänner brukar fälla kommentarer som: "du är ju inte lika smal som henne" osv. Därför är jag rädd för att jag inte ska få hjälp, eftersom jag har ett BMI på ca 18.5. och att jag måste bli "värre" eller "lika smal" som min fd kompis. Men det går ju inte. Kan inte banta ner mig så pass, hur gärna jag än skulle vilja. Du är så snäll, Joanna, fastän du inte känner mig så säger du så snälla saker:-) Hur går det för dig på SCÄ? Ta hand om dig. Kram!
svar till Jojo: jag har ett bmi på nästan lite mer än 19. jag får vård. jag känner en tjej som har ett bmi på 22 - hon får oxå vård. vet du att en äs kan göra att man blir överviktig? - även överviktiga får vård. så det handlar inte om vikt lr bmi! gå in på abkontakt.se och kolla vart du kan söka vård nära dig. jag vet ju inte vilken stad du bor i.
jag tkr inte alls det går bra för mig på scä. känns som att allt har blivit värre men det verkar dem tycka är bra. lr alltså jag äter mkt mer nu och det känns som att jag alltid hetsar och därför känns allt mkt värre nu + att jag har gått upp en massa i vikt. jag känner mig jätte fet och äcklig och vill inte träffa folk för jag skäms, men nu ska jag försöka äta tillräckligt 6 ggr per dag i 3 veckor och se vad som händer. sen får jag se om jag vill fortsätta lr vad jag nu annars ska ta mig till.
kram!
ja.. ifos. men här känns det bara som om alla är supersmala.. typ BMI 17 o under..Då är jag ju med 18.5-19 normal. sen är ju ett annat problem att jag inte vet om jag alls vill ha hjälp egentligen. så då blir det svårt:P
Jag förstår att det känns jobbigt. Men jag tror det är viktigt att inte ge upp nu. Även om du känner dig tjock (vilket du inte är såklart) så måste du fortsätta äta som du ska. Det är klart att det känns som (och är) mycket mer mat eftersom du inte ätit så mycket innan. Men förhoppningsvis går den känslan över om du fortsätter äta bra regelbundet. Har du någon du pratar med, dvs ingen som bara sitter och säger "ät såhär" osv. Någon samtalskontakt? det kan ju vara viktigt också, så inte allt är maten eftersom det inte enbart är det som det handlar om. Kram!
