Changes
+ Min mage inte svullnar upp lika mkt efter att jag ätit.
+ Jag får inte lika mkt ångest när jag äter, även över förbjudna saker.
+ Jag har inte lika mkt "onda tankar" och om jag får dem så kan jag ibland nästan stänga av dom. (jag har försökt att tänka något positivt ist, men det funkade inte! det var som att få en käftsmäll tbax. Typ om jag tänker "nu ska jag tänka att jag är snygg!" så skriker äs tbax "ÄR DU DUM I HUVUDET?! DU ÄR FET OCH FUL OCH VÄRDELÖS! HUR FAN KAN DU TRO ATT DU ENS SKA TÄNKA ATT DU ÄR I NÄRHETEN AV SNYGG?!?!". Det var en jobbig upplevelse kan jag ju säga! Har aldrig upplevt nåt liknande förut. DÅ inser jag hur störd min hjärna faktist är och blir samtidigt förvånad över hur hjärnan fungerar. Tänk att det kan vara såhär, hur den styrs av något annat - hur lite jag kan kontrollera mig själv!).
+ Jag är lite gladare och postivare.
+ Jag har större lust att vara social och aktiv.
+ Jag klarar att sola i bikini (hittills bara med en kompis, morsan och syrran på ett folktomt ställe. Kompisen var definitivt jobbigast) och jag tror att jag kommer klara det utomlands med i sommar, även om det kommer kännas tufft.
Ja det var väl lite av förändringarna, eller framsteg kanske man ska kalla det. Fast då säger äs att det inte alls är några framsteg, så länge jag inte gå ner i vikt och blir smal vilket jag btw fortfarande vill och tänker försöka.
Idag är det sol och jag har tänkt utmana mig genom att fråga en kompis om den vill sola med mig. Roligt, mysigt, trevligt, skönt och utmanande. Annars tänker jag shoppa och ikv kommer jag träna ca 2 timmar. Bye!
Åh, jag blir så glad av att se att du mår bättre! Det är du verkligen värd :D
Självklar är det framsteg, alla de sakerna du skrev i inlägget. Var stolt över dig själv och fortsätt tänka att du är snygg. Du blir ju i alla fall inte fulare av att tänka att du är snygg. Alltså jag menar att själförtroendet lyser igenom, och de som är säkra på sig själva och positiva brukar också se snyggare ut!
Nej okej, vad bra att du inte tar illa upp. Annars kan det liksom vara svårt att veta när vi inte pratar med varandra "på riktigt", så jag ville bara vara säker ;)
Men hur tänker du om att du vill gå ned i vikt då? Tänker du att det är precis som alla andra friska människor som vill gå ner bara något kilo, eller tror du att det är din ätstörning som vill att du ska gå ned i vikt? För om det du har den minsta känsla av att det är det sistnämnda så skulle du kanske kunna prata med dem på scä om det?! Om de nu har ansvar för din tillfriskning så borde de ju ha ansvar för din vikt-noja eller vad man nu ska kalla det. Och precis som scä säger så är nog 52 kg fortfarande undervikt till din längd. Kolla i alla bmi-tabeller som finns och du har svart på vitt att det du väger nu inte är i närheten av att vara för mycket.
Nej, jag har aldrig spytt. Jag har försökt några gånger, men det har aldrig funkat och nu i efterhand är jag väldigt glad för det! Det skulle bara varit jobbigt att ha ännu en sån (o)vana att arbeta bort! Men jag har ju hört precis det du säger om att man förlorar salter och så, så det stämmer nog att din kropp inte krånglar nu när du slutat kräkas!
Ah jag bryr mig (såklart?) om min vikt. Jag vill inte gå ned, för det har jag fattat att det inte kommer hjälpa på något sätt. Jag förstår helt och fullständigt att jag måste gå upp i vikt för att bli frisk (och jag VILL bli frisk!). Men, och det här är ett stort men, det är så att jag är jätterädd för att gå upp snabbt i vikt. Jag har gjort det en gång förut och jag kände mig så jäkla äcklig att jag ville krypa ur min kropp. Det var hemskt. Jag grät en massa och lovade mig själv att jag skulle inte skulle se ut såhär om några månader. Och det gjorde jag inte heller, utan jag rasade ju i vikt. Så jag är rädd för att väga mig och jag tror aldrig att jag skulle vara nöjd med mig själv (sjuk eller frisk) om jag vägde uppemot 60 kg (jag är 160 cm lång). Var det svar på din fråga?
Hoppas jag har svarat på allt nu. Om inte så får fråga igen bara ;)
Ta hand om dig, vännen
<3
