Det funkar ju inte!
Den där jävla behandlingen ger mig ju ingenting. Hur jävla bra mår jag egentligen? Hur jävla bra går det? Vad fan gör jag för framsteg? Hur fan ska den där skit-behandlingen hjälpa mig?! Det ända jag gör är att gå dit ca 1 gång i veckan och visa papper på vad jag har ätit sen sist för att sedan sitta och lyssna en stund på vad hon säger, kanske svara på något, fråga något eller säga något annat eller bara börja böla. Det är inte som att vi diskuterar något som leder någonstans direkt. Hon säger typ "du måste äta smör".
Missförstå mig inte - jag tror att SCÄ är jätte duktiga på de dem gör och jag tycker mina behandlare är jätte bra och trevliga men vad spelar det för roll när jag inte kommer någon vart?
De enda framsteg jag gjort är med skolan. Jag kommer få betyg i nästan alla ämnen så jag behöver absolut inte gå om! Men det har ju ingenting med behandlingen att göra!
Jag hade pratat med min lärare och en annan tjej på SCÄ om att jag oroar mig för att jag inte ska komma någon vart och därmed inte klara skolan i höst heller. De tyckte att jag skulle säga till mina behandlare direkt att jag behövde mer hjälp. När jag sen var på samtal med dem så berättade hon att min lärare hade pratat med henne om att jag oroade mig. Jag blev lite paff och överraskad, hade själv inte tänkt säga nått men tänkte att det var ju snällt gjort av henne. Min behandlare sa däremot hur det skulle bli: jag går på samtal hos henne under sommaren och i höst ska jag få gå till nån psykolog. Alltså ingen förändring mot vad som tidigare sagts. "Om vi duger" skämtade hon.
Trots att jag själv inte tänkt säga något blev jag lite besviken när hon inte brytt sig om vad min lärare sagt om mig. Hon funderade inte på att ge mig mer hjälp utan valde att hålla sig till sin plan, fast någon sagt till. Varför?
Åh jag hatar det här. Vad fan ska jag göra?!?!
KRÄV MER HJÄLP!
Du är där och dem ska göra sin plikt, det är deras jobb. Blir så förbannad när vården inte gör det dem ska. Du kanske måste berätta mer, att du känner att du inte kommer någon vart? Du måste vara ärlig, för annars är det ingen idé att du går dit! Och sedan kommer det inte att lösas på en månad, kan ta flera månader, år. Du måste vara tålmodig och tänka framåt. Du måste också själv vilja bli bättre, för fulla muggar, vara envis och ta dig ur det här, så VÄLDIGT MYCKET hänger på dig också.
Skönt att du klarar skolan iaf. Ligger också ganska "bra" till. Förutom i matten då!!
Nästa tisdag ska jag jobba med min första tvångstanke och har ångest då jag bara tänker tanken, hur fasen kommer det att bli då jag väl kommer göra det?
Dina ät störda tankar är som mina tvångstankar, båda måste vara tjuriga och stå emot ångesten!
Hej vännen! Tänkte bara säga att jag tänker på dig.
Kom ihåg att inte försöka ha för bråttom. Det kan stjälpa mer än hjälpa.
Du är fokus i dig och som "majjohansson" skriver. Mycket hänger på dig och din vilja att bli frisk.
Men samtidigt vet jag, det är allt annat än lätt. Och det känns som att ingen förstår vad man menar. Fast den hemska sanningen är den att det finns inga genvägar!
Förvänta dig inte att det ska fungera på en gång. Då blir du bara besviken om det inte blir så. Tänk på mig, jag har gått i behandling i två år och är fortfarande inte frisk i tankarna. Men mycket bättre än när jag var som sämst.
Det gäller att bestämma sig och ha tålamod.
Men också att lära sig att acceptera sig själv.
För du Joanna, du är bra, du kan, du är söt. Du är en jätte härlig tjej. Och du kommer att bli frisk GLÖM ALDRIG DET!
Bamsekram<3
"Fake it 'til you make it!" Det kanske låter som ett dumt/konstigt/svårt råd, men försök att bita ihop! Ibland har man motivationen och kämpar på som bara den. Men ibland hamnar man faktiskt också i svackor när inget känns kul och det är då man ska köra på utan att tänka och grubbla så mycket (som kanske jag är lite för bra på ;)) Tänk långsiktigt, precis som de andra tjejerna säger. Det du gör nu påverkar hur du kommer att må om ett helt år. Ju mer du jobbar för att bli frisk nu, ju bättre kommer du må då :) Så fortsätt kämpa! jag lovar att du snart kommer in i en bättre period när du mår bättre och vill mer och då kommer du vara glad att du inte gav upp nu. Och det spelar ingen roll hur små steg du tar, bara de är i rätt riktning. Du klarar det här Joanna, det vet jag <333
Läste nyss ett ganska klokt inlägg av blondinbella. Det kanske inte löser allt, men det kan vara värt att fundera på. Även de som inte har ätstörningar kan må dåligt, eftersom ALLA har något sorts problem. Jag brukar tänka att mitt problem är ätstörningen och det är inte bättre eller sämre än någon annas. Det är bara det att det är mitt problem och det är min uppgift att försöka bli av med det! Hoppas du förstår lite vad jag menar :)
Länk till inlägget: http://blondinbella.se/ibland-ar-det-bra-att-ma-daligt/#Kommentarer
