Bra och dåligt med SCÄ + svar till Matilda
Oj vad många ni är som håller koll på min blogg trots att jag inte skrivit på evigheter! Det är på både gott och ont. Hoppas på mest gott, hoppas att ni läser den på rätt sätt alltså inte påverkas negativt av det jag skriver.
Jag vill klargöra för alla att jag tycker att SCÄ är någonting BRA. De jobbar emot ätstörningar och vill hjälpa människor - otroligt bra. Många är nog väldigt duktiga. Men för mig har det inte gått sådär jätte mkt framåt. Visst, jag äter i princip av allt men absolut inte utan problem. Jag mår ju inte alls bra och min kropp är inte ens i särskilt mycket bättre kondition eller så. Jag är inte underviktig eller överviktig för den delen men jag är väldigt mullig och hur mycket bättre är det? Jag har heller inga muskler så vad för nytta gör den där maten egentligen? (okej, jag har mer energi till att plugga och dansa - vilket gör mig glad - och jag träffar gärna kompisar ibland och kan prata med en av dem). Men mår verkligen riktigt dåligt. På vilken grad av hur jag mått förut vet jag inte. Men det känns som att jag är tillbaka på ruta 1 av äs. Rutan då allt började för att min kropp såg ut som den gör nu, får att jag hade sånn ångest över den som jag har nu, för att jag skämdes så mycket som att jag gör nu, för att jag inte kunde köpa jeans precis som jag inte kan nu (eller ens ha på mig jeans eller andra snygga kläder). Jag känner verkligen igen känslan från när allt började. Den här äcklade maktlösa känslan. Jag är så äcklad över min kropp, så panikslagen över att ingenting funkar. Sånn ångest över att jag inte kan ha några snygga kläder - jag går bara omkring i sunkiga mjukiskläder. Jag mår verkligen piss och jag känner inte att SCÄ hjälper mig någonting med det. Så vad var då allt detta ätande värt?
Fick en kommentar av Matilda angående att börja på SCÄ, känna sig deprimerad och börja tröstäta. Jag känner absolut igen mig tjejen! Jag gick från att svälta/banta och hetsträna till att tröst-/småäta onyttigt och inte orka träna eller göra något alls. Det finns lixom ingen balans känns det som.
Jag märker också (eller tror iaf att det beror på det här) att sättet jag äter på - oregelbundenheten och den onyttiga maten - får mig att bli väldigt trött. Jag skulle behöva en helt annan slags kost men jag klarar inte av att själv räkna ut vad jag behöver och vad för sorts ämnen jag har brist på eller hur jag ska kunna göra för att inte småäta. Därför har jag bett SCÄ att få träffa en dietist som kanske kan hjälpa mig med det här, tex ge mig ett matschema och lära mig om vilka ämnen kroppen behöver och hur mkt av varje per dag. Jag läste precis om någon tjej i Veckorevyn som ville gå ner i vikt till sin bröllopsdag. Hon åt 4 ggr per dag och (antagligen) nyttigt men lät sig själv ha en dag i veckan då hon fick äta "onyttiga" saker (jag anser att all mat endast är onyttig i fel mängd). Det tror jag är bra. Om man väljer tex att endast få äta godis på lördagar så har man det klart för sig och då kan man påminna sig om sin regel så blir det inte lika lätt att man springer och käkar godis okontrollerat hela tiden. Jag tror att om man har detta problem så blir det annars lätt så att man tillåter sig äta onyttigt när man känner för det och tänker att man ska kompensera det senare eller att man inte har bestämt sig för vad man ska äta och så slutar det med att man småäter alldeles för stora mängder. Vet man att på lördagar får jag äta något extra gott till kvällsmål så kan man planera in det, tex "ikväll får mitt kvällsmål bli en skål glass".
Detta gäller förstås inte andra. En del tror jag tvärtom behöver träna på att äta när det känner för det så de inte blir alldeles för låsta och begränsade.
Jag är seg med att svara på kommentarer och blogga, eftersom att jag nu bara gör det när jag verkligen känner för det. Hoppas ni får era svar iaf och fortsätt gärna att komma med frågor och kommentarer!
Matilda om du läser det här får du jätte gärna berätta hur det går på SCÄ nu.
Kramar till er!
Jag ska äta "rätt", jag kommer bombas av ångest
Jag har det här som en prövperiod för att se om jag tycker att det ger något som helst positivt resultat och få min kropp i bättre balans. Sedan får jag se hur jag gör. Kanske blir det som de säger - ångesten minskar, allt blir lättare, maten blir inte lika svår, jag tkr inte att jag är lika tjock osv. Eller så vill jag banta, på ett hälsosammare vis.
Btw har jag gått med på att väga mig en gång på SCÄ, för att jag blev galen av att inte hitta någon våg hemma. Kläderna skulle va på bestämde jag. Jag bestämmer. Passar det mig så passar det mig. Spela roll om det var deras idé. Men passar det inte mig så passar det inte mig. Jag hatar när andra försöker styra mig.
Iaf har jag gått upp i vikt. Efteråt pratade min behandlare med mig och efter en stund sa hon:
"hallå Joanna? Lyssnar du på mig eller är du inne i tankarna med vikten?".
Hehe, ni kan ju gissa vart jag var... Helt sjukt att hjärnan bara stänger av. Jag minns knappt ett ord av vad hon sa, men jag minns tydligt vad som stod på vågen. Satt där helt avspärrad samtidigt som en liten röst på ett hörn viskade till mig: "inte gråta, inte gråta..".
Dessutom ville B (vi kallar behandlare för "B", det är så långt att skriva annars!) "göra kroppskonturer" eller nått konstigt sa hon. Jag ba what?
Det betydde iaf att jag skulle ligga på en bår eller vad nu en sånn där sjukhussäng heter, och så skulle hon känna efter mina kroppskonturer. Förstod inte riktigt vitsen med det. Tror det var nån slags kroppskännedom om att jag "inte är tjock" - vilket var diskussionsämnet för tillfället.
No way säger jag bara! Ska jag ligga där näck medans nån klämmer på mitt fett?? Förnedring till 1000 - nej tack.
Bye.
Det funkar ju inte!
Den där jävla behandlingen ger mig ju ingenting. Hur jävla bra mår jag egentligen? Hur jävla bra går det? Vad fan gör jag för framsteg? Hur fan ska den där skit-behandlingen hjälpa mig?! Det ända jag gör är att gå dit ca 1 gång i veckan och visa papper på vad jag har ätit sen sist för att sedan sitta och lyssna en stund på vad hon säger, kanske svara på något, fråga något eller säga något annat eller bara börja böla. Det är inte som att vi diskuterar något som leder någonstans direkt. Hon säger typ "du måste äta smör".
Missförstå mig inte - jag tror att SCÄ är jätte duktiga på de dem gör och jag tycker mina behandlare är jätte bra och trevliga men vad spelar det för roll när jag inte kommer någon vart?
De enda framsteg jag gjort är med skolan. Jag kommer få betyg i nästan alla ämnen så jag behöver absolut inte gå om! Men det har ju ingenting med behandlingen att göra!
Jag hade pratat med min lärare och en annan tjej på SCÄ om att jag oroar mig för att jag inte ska komma någon vart och därmed inte klara skolan i höst heller. De tyckte att jag skulle säga till mina behandlare direkt att jag behövde mer hjälp. När jag sen var på samtal med dem så berättade hon att min lärare hade pratat med henne om att jag oroade mig. Jag blev lite paff och överraskad, hade själv inte tänkt säga nått men tänkte att det var ju snällt gjort av henne. Min behandlare sa däremot hur det skulle bli: jag går på samtal hos henne under sommaren och i höst ska jag få gå till nån psykolog. Alltså ingen förändring mot vad som tidigare sagts. "Om vi duger" skämtade hon.
Trots att jag själv inte tänkt säga något blev jag lite besviken när hon inte brytt sig om vad min lärare sagt om mig. Hon funderade inte på att ge mig mer hjälp utan valde att hålla sig till sin plan, fast någon sagt till. Varför?
Åh jag hatar det här. Vad fan ska jag göra?!?!
FETFETFET VIKTVIKTVIKT MATMATMAT
Jag är så fet och jag har gått UPP i vikt! Har hittat en våg hos farsan - en ny - som verkar jätte bra. Eller alltså menar att den visar varje gram och säkert visar den rätt då också.
Iaf fick jag en viktchock och spydde. Det har jag btw gjort 2 ggr nu på 1 veckas tid (jag som skulle sluta spy...). Så nu får det fan i mig vara nog! Jag funderade senast idag på att ge det en chans - att äta normalt. Äta frukost och mellanmålen enligt matschemat och sen lägger morsan upp lunch och middag. Men nähäe, jag ska fan ner i vikt! NER NER NER! Jag står inte ut såhär! Ååh ni fattar inte hur mkt jag har gått upp, det är helt stört! Ska börja gå hit oftare så jag kan hålla koll på vikten.
Uppdatering om SCÄ:
Jag har börjat gå i deras skola. Läraren är jätte bra, verkligen super gullig och hjälper till och stöttar en jätte mkt, så det känns super! Och så känns det bra att försöka fixa skolan också. Vill verkligen inte gå om!
Sen har jag haft möten med ena behandlaren och morsan. De vart arga för att jag inte äter ordentligt och inte vill bli frisk och säger att jag inte får åka utomlands i sommar om jag inte blir frisk. Sen våg-vägrade jag också. Aldrig i livet att jag ville väga mig där - helt oföreredd också! Hon försökte verkligen tvinga mig, först vart hon bestämd och efter en stund reste sig hon upp för att vi skulle gå dit men jag vägrade. Då bytte hon ämne en stund, pratade om allt möjligt med äs och drömmar och planer, sen gick hon tbax till att jag skulle väga mig men jag vägrade så otroligt och sa att jag har ångrat mig, att jag inte vill ha den här vården, att det nog är bäst att jag slutar osv. Fast det gick dem inte med på (jag trodde att om man inte åt och ansträngde sig så fick man inte gå kvar? Det är iaf vad jag har hört) men hon gav iaf upp vägningen och sa att jag ska vägas nästa vecka. Det går jag med på OM jag väger mindre än sist. Det tänker jag kolla upp i förväg hos farsan och om jag INTE väger mindre tänker jag ringa och säga att jag endast kommer gå på samtalet om jag slipper väga mig.
Jag står verkligen inte ut!
Behandlingsplan
Den här gången var det dags för att göra upp en behandlingsplan. På mötet var det jag, morsan och mina 2 behandlare.
Först gick vi igenom min matdagbok, där man kunde se 2 förändringar mot tidigare:
1) Jag har börjat äta nästan regelbundet, nästan 5-6 mål/dag.
2) Jag har börjat äta riktig mat till lunch och middag.
"Jag ser att du har bestämt dig!" (alltså att börja äta och bli frisk) sa ena behandlaren. Vi diskuterade hur det hade gått att äta hemma, om jag känner hunger- och mättnadskänslor (svar: nej), ångest, skolhjälp, portionsbedömning mm.
Sen gjorde vi upp planen med mål och delmål. Jag fick skriva upp problemen och sen målen - alltså bli av med problemen, och delmål där emellan - hur jag ska gå till väga typ. DE sa, jag skrev.
Jag var skitirriterad för de fattar ju inte (vilket jag inte beskyller dem för - jag säger det ju inte själv). De tror att jag FÖRSÖKER bli frisk. Och visst, jag är med på de målen som att bli av med ångest, social fobi och deppighet, börja gå i skolan mm. Men att jag är underviktig håller jag inte med om och jag vill och tänker fortfarande gå ner i vikt. Jag tänker inte stoppa i mig vad som helst - kunna äta utan regler. Jag ska NER i vikt, men de verkade ju inte tro att jag tänkte så.
Men när jag skulle skriva under planen sa jag att jag skrev under deras mål, som jag antecknat åt dem, och att jag höll med om vissa men att det inte var något avtal för min del. Då började de väl fatta lite grann men de kändes ändå som att de trodde att jag kommer försöka uppnå alla de där målen. Gå i skolan och bli social tex vill jag försöka uppnå. Ja, jag ska nog faktist försöka riktigt mkt på att klara dem!
Men det där med maten - regelbundet är jag för att hålla igång förbränningen. Det målet kan jag fortsätta med. Och ända anledningen till att jag kan äta så och riktig mat är för att jag har koll på kaloriintaget, och det funkar för mig så länge jag går ner i vikt.
Eftersom varken jag eller morsan har någon koll på hur stor en portion ska vara bestämde de att vi ska äta lunch med dem på SCÄ. Jag frågade om man måste äta upp allt som serveras och vad som händer annars. Behandlaren sa att man måste det och att det annars är onödigt att gå på lunchen.
"Så tänker du äta?" sa hon.
"Det beror på vad som serveras och hur mkt" sa jag.
"Nej, du måste äta upp allt. Så tänker du äta" sa hon.
"Men det beror på." sa jag.
"Vill du gå på lunchen?" frågade hon.
"Om jag får välja - helst inte." svarade jag. Det lät ju som att om jag ändå inte tänkte äta som de sa så skulle det vara i onödan, och då var det kanske ingen idé att gå på en sånn där lunch.
"Amen nu bestämmer vi att vi har den här lunchen" sa hon.
Jaha? Du lät ju precis som att den var onödig om jag inte ville gå och jag sa klart och tydligt att jag inte ville det, och så bestämmer du ändå att jag ska gå?! Varför frågade du då??
Läkaren är mer resonabel (kan man säga så? :P). Hon är mer:
"Vi bestämmer att vi går på lunchen och så får vi se hur det går". Det känns mkt lättare då, inte som att jag förstör hela grejen om jag inte äter upp.
Tänk om de serverar typ pasta med ost- och skinksås? Alltså ofta jag äter det! Dessutom är det skitäckligt - vare sig jag har en äs eller inte. Tror jag ätit det en gång i hela mitt liv och tänker aldrig göra om det. Bara lukten får mig att vilja spy!
Eller typ fisk med värsta såsen? Då kan jag äta fisken men inte såsen! Tänk om det egentligen är okej mat, tex fisk och potatis men att det ligger sås PÅ all mat? Eller om det är en mega-jätte-portion?!
Och kul att sitta och äta med alla dem som VET att jag får ångest av att äta och att det lixom är därför jag ska sitta där och plågas. Asså jag kommer ju skaka av nervositet och bli sådär illamående att jag inte kan svälja. Vad fan ska jag göra då? De kommer ju slå ihjäl mig. Typ...
Nej fyfan, hur kan de bara bestämma allt utan mig? Eller har jag rätt att säga ifrån? Jag går ju ändå på alla möten, har börjat äta någorlunga som de säger, tränar knappt, har börjat ta tag i skol-målet mm. Om det finns EN sak jag inte vill gå med på borde jag vill ha rätt att slippa det? Jag är väl en egen människa ändå? Ingen annan äger mig eller har egentligen rätt att bestämma och styra över mig. Eller? :S
Tredje mötet på SCÄ
Det jag stör mig på att folk inte fattar (nu syftar jag främst på personer jag känt länge, som morsan och farsan tex) är att de tror att NU har jag problem --> en äs. Ursäkta men äs brukar inte komma bara sådär? De brukar finnas en anledning/bakgrund till att de uppkommer, alltså andra problem. Jag mådde så jävla pissigt hela jävla högstadiet! Kanske tom sämre än jag mår nu, eller kanske lika iaf fast på ett annat sätt. Idag tror jag att jag faktist hade en depression DÅ och om jag har det nu så tror jag inte att den är lika "allvarlig" idag.
Iaf så handlade detta möte om hur min behandlingsplan skulle läggas upp. De var inte klara med den -.- snark.. Tror det var för det här med depression eller inte. Men iaf sa de att de tyckte att jag fick för mkt ansvar på mig, att jag inte klarade det här själv och skulle behöva hjälp och stöd. Med tanke på min bakgrund (som då morsan och farsan fick berätta om för läkaren när jag gjorde Stepwise med behandlaren) kunde de förstå att jag mådde som jag gör nu. De tyckte att jag hade rätt att må såhär, inte att det är bra utan att det är min tur att må dåligt - få visa det och få hjälp (typ). Även här blev jag arg för jag förstår att det morsan och farsan berättade syftar på skiljsmässan, kanske att min hund dog och min syrras problem. Att livet var helt jävla pissigt innan dess och att det är DOM anledningarna till att jag började banta tror jag inte de har en dugg aning om. De tycker typ att jag kunde ha ansträngt mig lite mer om jag ville må bättre och trivas bättre på högstadiet, med vänner, på fritidsaktiviteter osv. Jävligt lätt för dom att säga som inte har en aning om hur det var!
Läkaren sa att hon ville "sjukskriva" morsan, alltså att hon ska få ett läkarintyg som ger henne rätt att vara hemma med sjukskrivet barn. Hon ska vara hemma en del och jobba en del, typ halvdagar tror jag. Det kändes sådär.. Dels vill jag inte att mina idiotiska-fetto-problem ska påverka morsan och förstöra hennes jobb! Jag kan klara mig själv, jag har aldrig menat att krångla till någon annans liv! Jag har inte bett läkaren krångla till morsans liv. Det behövs inte! Jag får klara mig själv! Jag tror jag hellre vill klara mig själv. Jag tycker det är jobbigt att äta med andra, även morsan. Eller kanske speciellt morsan.. Dessutom vill jag styra maten själv så mkt som möjligt. Fast det enda positiva med det här är att jag kanske får mer gjort på dagarna, tex en liten plan på hur jag ska plugga hemma och någon som pushar mig att göra det vilket i sig motverkar att jag hetsar när jag blir uttråkad och om hon är hemma så skulle jag inte hetsa heller. Det är väl det enda bra. Och så tror jag att morsan kanske själv tkr det är skönt att få bli sjukskriven, då hon inte trivs på sitt jobb, är väldigt trött och har väldigt mkt att göra. Kanske tkr hon det är lite skönt att vara "ledig" lite mer?
Sen sa läkaren också att hon tycker att jag ska satsa på 1, max 2, skolämnen och vara i skolan någon/några lektioner i veckan. Inte för skolarbetets skull utan för den sociala delens skull. De har sett att jag drar mig undan alldeles för mkt och ser att det är farligt för min hälsa (enligt Stepwise har jag som sagt social fobi) och iom sjukskrivningen kan det bli värre då jag inte ens går i skolan - alltså håller mig undan/ensam ännu mer. De tog det här jätte allvarligt och kunde isf inte godkänna in sjukskrivning. Fast egentligen tycker det att sjukskrivningen är bra för mig men jag måste bli lite mer social så det inte blir allvarligare. Så nu ska jag kanske börja gå någon lektion i skolan också.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det finns ett ämne som jag trivs med, tycker är rätt roligt, trivs med läraren och självklart med klassen som alltid (fast just nu tkr jag det är jobbigt att möta dem för jag känner mig så fet och misslyckad). Dessutom kommer jag inte behöva göra något på lektionstid mer än att kolla på de andras redovisningar, vilket är riktigt roligt i det här ämnet! Men det är just det där att ta sig till skolan som känns så motigt... Att komma tbax som den störda, sjuka fetkorven som misslyckas med allt.. Så pinsamt och förnedrande känns det :( Men jag skulle faktist gärna vilja ta tag i min sociala fobi. Jag märker verkligen hur den växer sig starkare och får mig att känna mig tryggare ifrån människor. Jag hatar det för det är verkligen inte så jag vill ha det! Äs är jag inte lika angelägen om att släppa men sf skulle verkligen vara skönt att slippa. Så jag ska nog ge det ett försök iaf och blir det bara värre har jag rätt att slippa gå i skolan.
Andra mötet på SCÄ
Sen fick jag sitta framför datorn och kryssa i frågor själv. Detta "test" kallas alltså Stepwise och ska ställa en diagnos på vad man har för störning. Jag fick:
♦ Ångeststörning
♦ Social fobi
♦ Lite insektsfobi
♦ Ätstörning: UNS (mot anorexi)
Vet inte vad jag ska tycka om det där. Skulle hellre vara anorektisk faktist. Om jag ska vara ärlig..
Sen fick jag se ett resultat på hur man upplever sig själv och typ ens självförtroende och sånt. Det såg ut som ett spindelnät där det var en "ring" som var för en frisk människa, en "ring" för en äs och en "ring" som var jag. Ena halvan var typ en välmående sida, kan man kalla det - alltså typ att man trivs i sig själv, man tar hand om sig själv om man är sjuk osv. Den andra sidan var motsatsen, tex att man straffar sig själv genom att slå/bita/skära sig, man tänker onda tankar om sig sj mm. Min "ring" var helt på den "dåliga" sidan, förutom pyttelite på den välmående sidan - typ för att jag inte röker (alltså skadar inte min kropp med droger och sånt).
Behandlaren sa att jag var extremt självhatisk och sa att sjukdomen fick mig att vara det. Då sa jag gråtfärdig att jag tyckte det var konstigt att sjukdomen gjorde mig sånn eftersom jag alltid hatat mig själv (det var ju därför jag började banta). Då undrade hon om jag visste varför jag mådde/tyckte såhär, om det hänt något i mitt liv som gjort det så. Jag vet faktist inte varför det är såhär för mig. Jag ser det på ett annat sätt än hon. Jag ser det som att jag är dålig på saker, ful, tjock, dålig personlighet och dålig rakt igenom helt enkelt och därför är detta mitt straff. Jag kan ju inte tycka om dåliga saker - det gör ju ingen. Och det är ju därför jag försöker ändra mig, för blir jag bra kan jag börja tycka om mig själv och då förtjänar jag ett självförtroende. Jag kan ju inte tro på något dåligt!
(fast det här sa jag inte till henne).
Sen fick jag följa med läkaren till ett rum där jag vägdes, mättes, tog puls och blodtryck. Och så kollade hon i min mun =S
Först försökte jag vägra att vägas, de hade ju bara sagt att jag skulle göra Stepwise den här ggn! Men i slutet sa hon att jag fick ha kläderna på mig och då gick jag med på vägningen. Det var inte roligt...
Sen pratade jag lite grann med henne. Hon hade sagt till mina föräldrar att from nu är det dem som bestämmer vad jag ska äta, 6 ggr om dagen. Vi ska tydligen också gå på någon basgrupp där man tillsammans med andra lyssnar på en dietists föreläsning och sen äter mat tillsammans =S Låter inte alls roligt... Äta tillsammans med andra är inte min grej, vill inte ens äta med min familj.
Idag tex så försöker morsan tvinga i mig frukost. Nu har jag gett med mig på att käka någon knäckemacka eller något till frukost (deadline kl. 10) och hon är arg och säger att sen ska jag fan käka lunch också. Jamen visst ^^ Jag tänker dra efter frukosten så kan jag inte käka någon äcklig lunch hemma. Hade inte tänkt käka frukost så då får den ersätta lunchen istället.
Bye bye.
Första mötet med SCÄ
Jag skulla ha träffat en läkare och en psykolog men den ena var tydligen på semester! Så jag och morsan träffade bara en av dem. Hon var snäll fast ibland blev jag irriterad. Hon ställde en massa frågor om mitt liv - familj, skola, vänner mm - och hur jag äter, tränar och sånt. Sen berättade hon hur kroppen fungerar och bieffekterna av äs. Hon visade kostcirkeln och ungefär ett matschema, 6 mål/dag vad de ska innehålla. Hon frågade om jag var beredd att följa det och samarbeta med henne och jag svarade ärligt "nej". Då lät hon lite anklagande som att isf får jag skylla mig själv fast hon menade nog inte så för sen lät det som om hon ändå skulle hjälpa mig. Fast jag gav mig inte fast hon frågade om jag tänkte äta sådär.
Istället sa hon till morsan att hon ska bestämma alla måltider men att jag får vara med och planer och att spegeln och vågen skulle bort. Då började tårarna rinna fast jag ändå höll emot för att de inte skulle svämma över. Jag "stängde av" hjärnan så jag inte skulle höra vad hon sa och försökte tänka på hur kul ridningen hade gått och sånt, fast jag hörde att hon sa nått med att det var för min skull typ. Men att vågen skulle bort slog verkligen ner som en bomb i mig. Skit weird! Det låter ju helt super konstigt men faktist så reagerade jag så.
Nu efteråt har jag bestämt att jag ska gå och väga mig hos farsan istället. Jag kanske inte behöver väga mig flera ggr per dag utan kanske kan gå någon/några ggr i veckan. Om hans våg oxå försvinner tänker jag börja väga mig hos kompisar.
Mötet var iaf i typ 1,5 h. Jag fick med mig en matdagbok som jag ska fylla i, egentligen enligt den där kostcirkeln jag fick med mig men det gör jag inte. Jag får inte gå på toa på 20 min efter jag ätit, för de tror att jag ska spy - vilket jag nästan aldrig gör när någon är hemma. Och så ska jag inte lämnas ensam och helst göra något - typ få massage, diska, gå en promenad, spela spel - för att inte tänka på ångesten. Fast jag tkr det är värre att umgås med folk när man har ångest!
