Gud vad jag grina igår. Grina och grina och grina medans mamma pratade och kramade mig. Provade sommarkläder som jag aldrig använt förut. Prislapparna sitter tom kvar och jag köpte dom förra våren! På den ena klänningen syns fettvalkarna på mig och den midjehöga kjolen är nästan för liten. Eller okej jag kan ha på mig den och den sitter bra i midjan men den är lite tajt i låren, vilket jag är rädd ska synas och då skulle det förstås bli jätte fult. Den är storlek xs. Åtminstone glad att jag får på mig den! Men låren måste fettas av mkt mer fortfarande så att alla kläder sitter snyggt. Jag vill ha shorts och kjol och bikini till smala, bruna ben!
Det var allt jag ville säga idag. Mina uppdateringar är konstiga nuför tiden hahaha!

SOL BAD OCH VÄRME! - dagen har varit så grymt underbar, believe it or not. Har verkligen kopplat av på riktigt, tillsammans med en av mina bästa vänner. Helt underbart, verkligen. Åh jag är verkligen peppad att försöka göra mitt liv så lyckad som möjligt! Jag ska verkligen satsa - jobb, skola, vänner, fester, dans, ridning - allt som gör livet gott. Jag ska verkligen ge det en fet jävla chans och se hur långt jag kan komma! Kanske kan även jag lyckas?...

Enda minuset idag är väl att träningen vart inställd och att jag åt feta sockerbomber - s'mores. Superångest. Åt glass igår som en utmaning och tänkte att "bra nu vet jag att jag kan äta det utan att överäta!" - skit bra ju. Men tanken var att jag inte skulle äta något mer onyttigt nu och så blev det sånna här fetgrejor idag! Det bevisar bara hur giftigt socker är för min kropp. När jag väl fått i mig det lurar det mig att äta mer. Livsfarligt för mig anser jag. Men egentligen är det säkert inte så. Men det känns så.
Så imorn börjar min avgiftning - no more fat sugerbombs! NYTTIGT och MÄTTANDE (helst fortsätta dra ner på maten) + träning!
Nu blir det Göta Kanal på 4:an.

p.s "-" i rubriken betyder "minus".

Jepp, lite förändringar har det faktist blivit - positiva for once. Jag är inte helt säker på om det verkligen är såhär - jag kanske inbillar mig? - men iaf verkar det som att:
+ Min mage inte svullnar upp lika mkt efter att jag ätit.
+ Jag får inte lika mkt ångest när jag äter, även över förbjudna saker.
+ Jag har inte lika mkt "onda tankar" och om jag får dem så kan jag ibland nästan stänga av dom. (jag har försökt att tänka något positivt ist, men det funkade inte! det var som att få en käftsmäll tbax. Typ om jag tänker "nu ska jag tänka att jag är snygg!" så skriker äs tbax "ÄR DU DUM I HUVUDET?! DU ÄR FET OCH FUL OCH VÄRDELÖS! HUR FAN KAN DU TRO ATT DU ENS SKA TÄNKA ATT DU ÄR I NÄRHETEN AV SNYGG?!?!". Det var en jobbig upplevelse kan jag ju säga! Har aldrig upplevt nåt liknande förut. DÅ inser jag hur störd min hjärna faktist är och blir samtidigt förvånad över hur hjärnan fungerar. Tänk att det kan vara såhär, hur den styrs av något annat - hur lite jag kan kontrollera mig själv!).
+ Jag är lite gladare och postivare.
+ Jag har större lust att vara social och aktiv.
+ Jag klarar att sola i bikini (hittills bara med en kompis, morsan och syrran på ett folktomt ställe. Kompisen var definitivt jobbigast) och jag tror att jag kommer klara det utomlands med i sommar, även om det kommer kännas tufft.

Ja det var väl lite av förändringarna, eller framsteg kanske man ska kalla det. Fast då säger äs att det inte alls är några framsteg, så länge jag inte gå ner i vikt och blir smal vilket jag btw fortfarande vill och tänker försöka.

Idag är det sol och jag har tänkt utmana mig genom att fråga en kompis om den vill sola med mig. Roligt, mysigt, trevligt, skönt och utmanande. Annars tänker jag shoppa och ikv kommer jag träna ca 2 timmar. Bye!

+ Jag har varken spytt eller hetsat på ett tag.
+ Jag har inte hela tiden tankarna på när jag ska äta igen och börjar känna mättnad (tror jag).
+ Jag har lust att göra saker, träffa kompisar mm.
+ Jag är jävligt sugen på att träna!

- Jag får inte träna och har inget gymkort eller nått så kan bara träna hemma vilket inte funkar så bra för mig (jag har sånn jävla dålig självdisciplin, så det blir bara lite cykling, armhävningar, situps och benövningar ibland. Och så ridning förstås).
- Jag har blivit ÄNNU FETARE - alltså verkligen jätte fet, inte överviktig, men FET. Alltså det är verkligen fett överallt - superäckligt och det är helt fruktansvärt jobbigt!
- Pga allt fett får jag mer ångest över kroppen, hatar att ha "sommarkläder" och att visa mig bland folk.
- Har messat flera kompisar idag om vi ska ses men ingen kan.

Jag hoppas att det här med mättnaden håller i sig. Känns som att jag åt alldeles alldeles för mkt, även för normala, i början men jag hade en teori om att fortsätta för att jag aldrig skulle hamna i hetsen. Nu är jag skiträdd för att missa en måltid för min behandlare berätta att om jag gör det så blir det minus då men plus på hetsen. Så för varje måltid jag missar desto större hets blir det.
Nu känns det som sagt att jag börjar komma in i rutinen, har dragit ner lite på maten men äter säkert mer normala port. nu utan att vara hungrig eller sugen på mer. Hoppas att det kommer hålla i sig och att jag kan äta ytterligare lite mindre, fast utan att hetsa, vara sugen eller hungrig. Dessutom har jag inte vart sugen på onyttigheter på ett bra tag! Hoppas det fortsätter så med för det är ASSKÖNT att slippa sukta efter sånt och fett och socker är min största ångestframkallare.

Om ni undrar vad jag äter till de olika måltiderna eller hur mkt eller så så är det bara att fråga. Eller om ni vill ha tips på matschema.

Jag har börjat äta lite förbjudna saker också - inte för att jag vill utan för att slippa hetsen. Min behandlare brukar ifs säga att det jag gör inte är hets, för det är för lite, men några ggr i mitt liv har jag hetsat på riktigt - DET ÄR JAG SÄKER PÅ.
De förbjudna saker jag äter nu är:
• Banan
• Ost på macka
• Smör på macka (några gånger har jag gjort det, men oftast inte)
• Lagad mat
• PASTA
• Olja eller smör i mat (fast bara om morsan lagar den)
• Mjukt bröd (det åt jag förut också men bara de kalorisnåla sorterna, de som låg kring 53-60 kcal/skiva)
• Lättyoghurt
• Lättmjölk (till flingor)

En hel del med andra ord. Känns det bra? - Nej. Jag känner mig bara fet, ful och äckligare än någonsin tror jag. Men jag äter för att jag är skiträdd att hetsa. Mitt hopp är att komma i balans med maten, inte äta onyttigheter och sen börja träna (gå ner i vikt, få muskler och en fast, snygg kropp).

Btw har jag varit bortbjuden på middag en gång med 16 personer! Jag brukar äta skitsnabbt, har alltid haft problem med det (enligt mig sj), men då åt jag aslångsamt verkar det som för alla andra hann äta upp 2 port. mat och då hade jag fortfarande kvar min enda port!
Och så har en kompis sovit över då vi åt middag och frukost tillsammans. Fast då åt jag mindre än jag brukar och ska. Jag vill kunna äta med kompisar så jag tror jag ska försöka utmana mig lite grann med det. Min behandlare säger åt mig det iaf för allt blir så begränsat. Vi kan inte resa bort någonstans och jag fick en mindre panikattack tror jag, när några släktingar skulle hit på middag, vilket slutade med att jag inte var med överhuvudtaget på hela kvällen.
Men vad ska man göra på sommaren? Man vill ju variera sig lite och då är ju grillkvällar, soliga picknickar och mysiga fikor trevliga alternativ (egentligen). Det sistnämda är väl det jobbigaste (fast jag har lunchat på café en gång med morsan) men tex picknick kan man ju ha med jordgubbar och Vitamin Well. Och grillkväll kan man ju ha med korv och bröd. Det är inte alltför farligt, men jag tror det jag mest tkr är jobbigt är att äta inför andra, framförallt de som vet att jag har en äs. Vet inte riktigt varför. Kanske delvis är för att det känns som att de inte ska tro att jag har en äs eller att allt är frid och fröjd som "titta hon äter ju! då är det väl inte så farligt!". Jag hatar när det är tyst när jag ätit så därför kan jag lätt flyga upp och röra på mig, göra saker, snacka, skämta, skratta bara för att det inte ska bli så jobbigt tyst, pinsamt och ångesten ska märkas. Att jag sen får störda attacker hemma och slår mig själv, storbölar, skär mig osv - det ser ju inte dom.
Men dels handlar det ju också om att jag känner mig så tjock när jag äter och vill inte att andra ska se mig som så tjock. Konstigt egentligen eftersom jag förut försökte äta mina egna måltider inför andra så de skulle se att jag åt och inte misstänka nått. Tex om det enda jag fick äta på en dag var 2 apelsiner så passade jag på att äta dem när någon såg. Och jag har alltid sagt typ "har precis käkat lunch" eller pratat om mat och så, för att allt skulle verka normalt. Nu skäms jag för att göra sånt lixom, fast jag egentligen vill vara normal (och naturligt smal)!

Långt inlägg nu. Som alltid börjar jag med ingenting och så blir det allting.
Hoppas det är bra med er och har ni frågor så är det bara att ställa dom! Puss.

Det går inge bra. Jag äter mina jävla måltider och varken hetsar eller spyr. Ändå mår jag pissigare än pissigast. Igår fick jag värsta "attacken" och började slå det hårdaste jag kunde med knytnävarna mot huvudet, på benen och på armarna. Tror aldrig jag har slagit mig själv så hårt. Jag bara bölade och bölade och slog och slog. Visste inte riktigt vad jag höll på med - kroppen bara gjorde av sig själv.
Jag blir äcklad av mig själv - (framförallt) min kropp, min personlighet och mitt liv.
Jag kan gå ut med ångesten i halsen och sen vända hem igen för att jag inte står ut med min kropp bland folk. Ångesten och paniken tar över och jag klarar ingenting och då menar jag INGENTING. Det går lättare om någon är hemma med mig och vi åker iväg tillsammans. Men ensam känns det som att jag inte klarar någonting, ibland iaf. Att åka på SCÄ-samtalen och -skolan har jag ju klarat i princip alla gånger.
Men själva grejen är att jag mår sjukt dåligt i den här äckligt feta kroppen att jag inte vet vad jag ska ta mig till och eftersom jag inte har någon annan att vända mig till vänder jag mig till bloggen. Visst har jag SCÄ, men de vet redan att jag har ångest och är fet och de säger bara att jag ska fortsätta äta och att jag kommer fortsätta ha ångest.
Super.

Jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med ångesten. Jag står verkligen inte ut! Det är så jävla jobbigt. Jag vill träna! Kan ingen ge mig ett gymkort? Jag skulle vilja börja träna regelbundet på gym. Fyfan vad skönt. Eller skaffa terminskort på nån dansskola, fast där är det ju sommarlov nu men till hösten. Fast jag känner ingen dansglädje längre. Jag har ju inte sett eller dansat på ett halvår så jag kommer inte ihåg hur det är lixom.
Ååh asså jag skiter i om jag äter eller inte, om det är fett och socker i maten eller proteiner och kolhydrater. Jag skiter i kalorierna nu, det är kroppen som ger mig ångest! Min feta äckliga kropp. Alltså jag tror inte ni förstår hur fet jag har blivit. Jag är ett ända dallermonster. Allting bara valkar sig och väller över. Om jag sitter bredvid någon på bussen så har den i princip mitt höftfett liggandes i sitt knä. Typ. Fet är jag iaf. Super-jätte-jätte-fet. Men jag ska fortsätta äta som ett monster (alltså jag menar inte hetsäta utan försöka komma in i 6-mål-per-dag-rutinen). 3 veckor - jag SKA komma in i rutinen. Sen ska jag börja gå ner i vikt igen. Jag ska klara av skolan också. Jag ska klara fucking ALLT. Jag ska fanimig lyckas. Jag ska ALDRIG tillåta mig att ha en sånn skit termin som den här var - fet, ensam, sysslolös, ig i allt typ, pluggade inget, ingen träning, inga vänner - no life what so ever.
Nej fan nu ska jag:
1) bli av med hets och äta 6 ggr per dag.
2) börja träna.
3) gå ner i vikt - bli smal (framförallt, alltså om jag väger mer pga att jag får muskler istället för fett och därmed ser smalare ut så är det okej).
4) bli social, glad och positiv. alltså vilja göra saker, bli liiite impulsiv, festa, shoppa, bio mm - aktivt liv.
5) fixa 3:an - ligga så bra till som möjligt, alltså försöka att inte komma efter så mkt. även om jag inte kmr gå i skolan kmr jag kunna gå på scä:s skola, så då behöver jag inte komma efter.
6) utvecklas inom ridsporten.
7) börja dansa? annars gymträna lr nått. måste träna iaf!

Jag mår så jävla illa, min mage ser ut som en ballong, jag hatar mat, jag hatar kalorier, jag hatar fett, jag hatar min äckliga fettokropp. Jag vill så gärna spy. Det känns som att jag ska explodera. Men jag måste stå ut. I minst 2-3 veckor.
Om jag fick välja (och var tillräckligt "smal" för att våga gå i skolan i höst) så skulle jag äta 5-6 ggr/dag:
Frukost: ex. 2 dl flingor, 1,5 dl mjölk, 1 banan.
Mellis: 1 frukt.
Lunch: 1 frukt.
Middag: 1 port. lagad mat.
Alt. kvällsmål: 1 frukt, 1 macka, 1-2 dl miniyoghurt.

Usch jag vill spy. Måste börja träna oxå.

Varning! Ni som försöker eller vill bli friska bör inte läsa min blogg. Jag vet att jag skriver en massa dumma och sjuka saker som kan påverka personer mycket negativt, så därför bör ni som vet med er att ni lätt påverkas inte läsa. För här skriver jag av mig om allt det dumma och sjuka som snurrar runt i min hjärna. Jag måste få ur mig det.

Jag har verkligen blivit riktigt lönnfet. Höfterna, låren och rumpan har alltid varit mina värsta och fetaste kroppsdelar. Nu undrar jag om inte mina höfter är större än någonsin. De valkar sig över jeansen och är riktiga dallerbitar som man kan ta tag i. Det är rent fett! Tror jag. Min behandlare sa att min kropp drar åt sig vatten och att det gör att jag kan bli "mjuk" ett tag, pga att jag har spytt. När man spyr försvinner salter som binder vatten, därav blir det såhär för kroppen. Så ni som spyr - sluta med det! Dessutom sparas ändå nästan alla kalorier i kroppen så att spy gör kroppen endast illa. När ni spyr svullnar även spottkörtlarna upp vilket gör att ansiktet blir rundare (tillfälligt) och när man ser det tror man istället att man har blivit tjockare och försöker då spy mer, och så fortsätter det i en ond cirkel.

Jag blir iaf helt galen på mitt fett! Jag vet inte om någon förstår hur äcklig jag känner mig. Det låter sjukt, jag tror iaf inte att någon frisk tar mig riktigt på allvar, men jag äcklas verkligen av min kropp. Jag nyper i mitt fett, vrider och vänder på mig framför spegel och blir verkligen äcklad och besviken på mig själv! Hur kan jag låta mig göra det här mot mig själv? Hur kan jag låta mig bli lönnfet på några veckor när det tagit mig år att gå ner över 10 kilo?!
Btw, det där med vattnet skrev jag för att jag undrar om min kropp verkligen består av såhär mkt fett eller om det är mkt vatten som kanske kommer försvinna? Jag blir verkligen galen på det här!
Anledningen till att jag äter ändå är för jag är rädd att hetsa och därmed gå upp i vikt. Jag tänker att om jag kommer i balans först så kan jag börja träna och minska måltiderna (bara en aning) sedan så att jag lagomt nyttigt och sunt kan gå ner i vikt. För jag står inte ut såhär! Jag kommer aldrig kunna börja skolan i höst i den här kroppen. Jag skäms så sjukt jävla mkt över den och mig!

Det går inte bra. Eller det går bättre enligt morsan och behandlarna, för jag äter mer och oftare än förut. För mig är det inte bra. Men nu har jag bestämt mig: i 3 veckor (minst 2) ska jag äta enligt SCÄ:s regler. Jag ska försöka få tillbaka hunger- och mättnadskänslorna och få igång förbränningen. Kanske lyckas jag även bli av med en del ångest, som behandlarna säger (fast de sa också att det inte tar bara 3 veckor...).
Jag har det här som en prövperiod för att se om jag tycker att det ger något som helst positivt resultat och få min kropp i bättre balans. Sedan får jag se hur jag gör. Kanske blir det som de säger - ångesten minskar, allt blir lättare, maten blir inte lika svår, jag tkr inte att jag är lika tjock osv. Eller så vill jag banta, på ett hälsosammare vis.

Btw har jag gått med på att väga mig en gång på SCÄ, för att jag blev galen av att inte hitta någon våg hemma. Kläderna skulle va på bestämde jag. Jag bestämmer. Passar det mig så passar det mig. Spela roll om det var deras idé. Men passar det inte mig så passar det inte mig. Jag hatar när andra försöker styra mig.
Iaf har jag gått upp i vikt. Efteråt pratade min behandlare med mig och efter en stund sa hon:
"hallå Joanna? Lyssnar du på mig eller är du inne i tankarna med vikten?".
Hehe, ni kan ju gissa vart jag var... Helt sjukt att hjärnan bara stänger av. Jag minns knappt ett ord av vad hon sa, men jag minns tydligt vad som stod på vågen. Satt där helt avspärrad samtidigt som en liten röst på ett hörn viskade till mig: "inte gråta, inte gråta..".
Dessutom ville B (vi kallar behandlare för "B", det är så långt att skriva annars!) "göra kroppskonturer" eller nått konstigt sa hon. Jag ba what?
Det betydde iaf att jag skulle ligga på en bår eller vad nu en sånn där sjukhussäng heter, och så skulle hon känna efter mina kroppskonturer. Förstod inte riktigt vitsen med det. Tror det var nån slags kroppskännedom om att jag "inte är tjock" - vilket var diskussionsämnet för tillfället.
No way säger jag bara! Ska jag ligga där näck medans nån klämmer på mitt fett?? Förnedring till 1000 - nej tack.
Bye.

Tänkte bara berätta att jag började storböla och blev helt yr i bollen. Låg på min säng och morsan kom in. Jag hade världens extremaste ångest över den här middagen, vissa stunder trodde jag att livet var över - att jag skulle dö (vet inte hur jag fick ihop det men så snurrade mitt huvud iaf). Så morsan fick säga till gästerna att jag är sjuk så nu sitter jag på mitt rum medans de sitter utanför och käkar. Jag har inte ens hälsat på dem, förutom min syrra som kom in.
Jag orkar inte ens säga hej till dem. Jag mår så dåligt så jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen aning om vad som är rätt eller fel för vad jag än gör, som för tillfället verkar rätt, känns lite senare helt fel.
Åh orkar inte tänka mer nu. Nu ska jag läsa min bok och kanske sova.

Idag ska några släktingar komma över på middag. Jag vill inte. Jag har haft ångest hela dagen över det hära. Hela tiden ploppar det upp bilder i mitt huvud på vad som kan "hända" under middagen. Det jag är mest rädd för är att få kommentarer. Tex är jag rädd att min syrra ska hålla på att kommentera om jag inte äter tårta, hon kan säga typ "va? varför ska du inte ha tårta för? du är ju inte klok! aaaw du ska bara va nyttig jämt!". Det gör mig inte så mkt att hon säger sånt om det bara är vi, men nu är det våra släktingar också som vet om min äs (det var inte mitt beslut att låta dem få veta!) och då är jag rädd att de kanske ska säga typ till min syrra "jamen du är ju så smal så du behöver äta tårta!" (<--till skillnad från fettiga mig då). Eller att mina släktingar ska kommentera vad jag äter, typ "men du äter ju inte sånt här" eller säga nått om min äs (min syrra vet inte om att jag har en). Asså jag har sånn ångest över det här att jag sitter och bölar. Jag har iaf tänkt ut att minsta lilla kommentar eller så som inte känns bra - då drar jag. Det har jag rätt att göra.
De här släktingarna är sånna som kan fälla kommentarer, kanske inte elaka men definitivt säga något som är lite bossigt och nedtryckande även om de egentligen inte menar illa. Det är därför jag oroar mig så otroligt tror jag.

Jag inser att det här är inte är ett dugg normalt - att ha jordens ångest över en liten släktmiddag och vara så här nervös - precis som mina behandlare säger. De säger att det här har blivit onormalt för mig men att det måste bli normalt igen. Well, det hjälper inte för det känns inte ett dugg normalt, lätt eller trevligt. Det är helt stört jobbigt. Det har ALDRIG känts så jobbigt att äta bland folk förut. Det är bara för att folk vet om min äs nu. Jag visste att det skulle bli värre då. Jag sa det till morsan, men det sket hon i. Hon fattar inte och tkr då att hon har rätt att svika en hur som.

Gud det snurrar i mitt huvud och jag ser inte helt klart. Det har vart så hela dagen och jag har ÄTIT. Så det är inte därför. Asså gud, finns det någon som förstår hur jag känner just nu? Asså jag håller på att explodera. Jag har självmordstankar pga en enkel liten middag!

Det värsta med sånna här middagar (spec hemma hos sig sj) är att det är inte bara att slänga i sig maten och sen dra, utan det är timmars långa middagar med en massa vänt- och prat-tid! Jag tror det här är det värsta man kan utsätta en äs för, iaf för mig. När jag har ätit och har ångest vill jag bara vara ifred och ensam. Dra mig undan så fort som möjligt. Well nu går inte det. Och man kan ju heller inte schasa hem gästerna utan man måste vänta i timmar på att de ska vilja gå hem.

Jag orkar inte mer. Jag vill inte bli frisk även om jag hör hur onormalt och stört sjukdomen påverkar en. Jag orkar inte bli frisk, jag står inte ut med att vara tjock. Samtidigt vill jag inte bråka med morsan. Jag har skitit i att käka några ggr och då har det blivit rejäla bråk. Tror hon började gråta nån gång tom, fast hon stängde in sig så det inte skulle märkas. Jag vill självklart inte att det ska bli så. Men jag har heller inte bett nån att bry sig eller försöka hjälpa mig. Jag har sagt att jag inte vill ha vård längre, att morsan inte behöver vara hemma med mig, att jag hellre lagar min mat själv, att ingen behöver bry sig eller anstränga sig för "min" skull. Så varför ska jag sen behöva ha dåligt samvete för att de vill göra något för mig som jag tydligt sagt att de inte behöver göra? Jag vill få styra och kontrollera över mig själv. Jag hatar att andra försöker göra det! Det känns förolämpande, kränkande och elakt att ingen lyssnar på mig och låter mig va.
Morsan sa till behandlarna att hon inte lägger upp mat åt mig för att det känns lite fånigt att lägga upp mat som åt en bebis åt sin nästan vuxna dotter. Jaha, så det skiter hon i för att det passar henne men att försöka styra vad jag ska äta - det känns fullt normalt och okej, eller vadå??
AAAAH jag vill bara bryta mig ur det här!

Vill tacka dig K för idag, för att du kom fram, pratade och kramade om mig. Det betyder nått för mig, tro det eller ej :) Kramar till dig!

Det går inte. Jag kommer ingen vart. Allt går bara dåligt! Noway att jag går på skolavslutningen. Jag vill inte mer. Jag kommer bli ett överviktigt fetto! Jag är ÄCKLIG!
Den där jävla behandlingen ger mig ju ingenting. Hur jävla bra mår jag egentligen? Hur jävla bra går det? Vad fan gör jag för framsteg? Hur fan ska den där skit-behandlingen hjälpa mig?! Det ända jag gör är att gå dit ca 1 gång i veckan och visa papper på vad jag har ätit sen sist för att sedan sitta och lyssna en stund på vad hon säger, kanske svara på något, fråga något eller säga något annat eller bara börja böla. Det är inte som att vi diskuterar något som leder någonstans direkt. Hon säger typ "du måste äta smör".
Missförstå mig inte - jag tror att SCÄ är jätte duktiga på de dem gör och jag tycker mina behandlare är jätte bra och trevliga men vad spelar det för roll när jag inte kommer någon vart?
De enda framsteg jag gjort är med skolan. Jag kommer få betyg i nästan alla ämnen så jag behöver absolut inte gå om! Men det har ju ingenting med behandlingen att göra!
Jag hade pratat med min lärare och en annan tjej på SCÄ om att jag oroar mig för att jag inte ska komma någon vart och därmed inte klara skolan i höst heller. De tyckte att jag skulle säga till mina behandlare direkt att jag behövde mer hjälp. När jag sen var på samtal med dem så berättade hon att min lärare hade pratat med henne om att jag oroade mig. Jag blev lite paff och överraskad, hade själv inte tänkt säga nått men tänkte att det var ju snällt gjort av henne. Min behandlare sa däremot hur det skulle bli: jag går på samtal hos henne under sommaren och i höst ska jag få gå till nån psykolog. Alltså ingen förändring mot vad som tidigare sagts. "Om vi duger" skämtade hon.
Trots att jag själv inte tänkt säga något blev jag lite besviken när hon inte brytt sig om vad min lärare sagt om mig. Hon funderade inte på att ge mig mer hjälp utan valde att hålla sig till sin plan, fast någon sagt till. Varför?
Åh jag hatar det här. Vad fan ska jag göra?!?!

Jag äter nästan som jag ska enligt SCÄ. Jag har gått upp i vikt - det både känns och syns. Jag har mega mkt ångest, mest över kroppen men också över maten. Jag tycker nästan det jobbigaste (förutom kroppen) är att äta med andra. Visserligen blir det bara morsan jag äter med nu men det är helt stört jobbigt. Jag hatar det! Jag känner mig så jävla fet inför henne.
Jag vill verkligen inte gå på min skolavslutning pga den här feta äckliga kroppen! Jag vill inte gå dit som ett äckligt monster. Alla kommer se hur fet jag är och hur mkt jag har gått upp.
Jag orkar inte. Jag är gråtfärdig och sprängfärdig på samma gång. Jag vill bara slippa allt. Jag vill inte vara det här äckliga monstret!

Jag känner mig så delad. Jag vill verkligen gå ner i vikt, för jag kommer inte överleva sommaren i den här feta kroppen. Jag mår så himla dåligt av den!
Samtidigt orkar jag inte med den här sjukdomens begränsningar på livet. - Ja jag har insett att jag är sjuk. Men jag önskar samtidigt att jag då åtminstone kunde få vara en smal sjuk person. Måste jag bara bestå av negativa delar?
Iaf, tbax till begränsningarna. Livet blir ju så tomt. Jag gör ju ingenting för allt innehåller något som sjukdomen inte tillåter. Tex stranden: jag kan inte sola eller bada bland folk, pga min feta kropp. Stan: innebär nästan alltid fika, middag, glass. Bio: godis och sånt (fast jag har faktist gått på bio och det brukar gå bra, brukar inte känna krav att köpa sånt). Hem till kompisar: lunch, glass, fika. Picknick, bowling, resor, festivaler - allt innehåller ju mat! Och visst, nu äter jag nästan alla måltider som jag ska hemma men det är sjukt jobbigt bara att äta med morsan! Jag hatar det verkligen. Har ångest nästan varje måltid pga att jag äter med henne. Det är verkligen en av de jobbigaste delarna. Att då äta med kompisar eller massa folk - omöjligt! Jag skulle må så stört dåligt och känna mig/vara så fet!
Jag har berättat för några kompisar om min äs. Det gör nästan det hela värre. En äs förväntas inte äta. Alltså kan jag inte äta med andra nu.

Självklart hör jag hur dumt det låter. Det är ju nu jag borde kunna äta, eftersom att de kanske kan "stötta" eller förstå eller nått. Men nej, så känns det inte. För ingen fattar hur det är. Folk tror att en äs inte kan äta, och om man äter så innebär det att man är frisk och allt är fine. SÅ FEL. They have no idea.
Jag hatar det här.