Eller är jag verkligen det? Nej jag är inte tillbaka i att hetsbanta/svälta och hetsträna. Nu för tiden äter jag extremt mycket - 6 ggr/dag värsta portionerna. Behandlarna tycker att det låter som att jag äter för lite men det gör jag inte.
Jag försöker träna också men ibland blir det mindre när skolan tar över tiden. Men det blir väl ca 5-7 timmar i veckan men väldigt oregelbundet. Typ alla träningsdagar ligger efter varann och så blir det en stor paus i mitten på tre dagar.
Skolan ja, den går jag i igen. Är sjukskriven på deltid, men dessutom skolkar jag utöver det. Ja det var väl lite om mitt nuvarande liv.
Positivt:
+ jag är gladare.
+ jag är piggare.
+ jag är mer aktiv.
+ jag går i skolan.
+ jag tränar.
+ jag tycker det är roligt att dansa igen.

Negativt:
- jag är superfet.
- jag blir bara fetare och äter extremt mycket och onyttigt.
- jag känner mig ensam trots att jag är bland folk, typ skolan.
- känns som att de jag tror är mina vänner ignorerar mig eller undanhåller saker för mig.
- känns som att SCÄ inte lyssnar eller vill ge mig hjälp - de tkr väl jag är tillräckligt fet för att slänga ut mig snart.
- jag blir jätte stressad av, främst, skolan.

Jag mår pissdåligt. Jag får världens ångestpanik inom mig. Jag blir apatisk (okej inte bokstavligt talat). Som idag hade jag både SCÄ-möte och ett annat möte. Jag ställde in båda efter att ha provat vilka kläder jag skulle ha på mig och insett att typ alla jeans jag har är för små. För små för att jag har blivit så FET. Jag insåg att jag är fetare nu än innan jag började banta. Alltså är jag påväg UPPÅT. Jag kommer bli överviktig om jag fortsätter såhär! Jag får panik och klarar inte att gå ut och visa mig bland folk. Och även det ger mig ångest - att jag ställer in sakerna som jag borde göra. Jag MÅSTE gå till skolan för vi har snart prov och jag håller på att inte klara kursen. Men med den här kroppen och den här ångesten vill jag inte. Jag vill bara hälla i mig piller och somna (alltså inte dö), så att jag slipper tänka och känna.
Jag ville inte börja skriva i den här bloggen igen, för jag ville inte vara fast i det sjuka. Men jag har ingen att prata med, ingen som är i samma sits som kan förstå. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Behandlarna är dumma i huvudet. Sant alltså, min morsa tycker inte heller att de gör sitt jobb ordentligt.
Mina kompisar kan jag ju inte snacka med, de förstår inte och jag skäms för att berätta.
Jag har en kompis som jag börjat få bra kontakt med igen, som jag kan berätta det mesta för. Det är jätte skönt.
Men ändå, vissa saker skäms jag så mycket för och ingen kan förstå. Därför vänder jag mig till bloggen för att se om det finns folk som förstår mig, som känner likadant, som är i samma sits?