Kläder

Jag är tillbaka på ruta 1, som min psykolog säger. Det innebär, enligt mig, att jag är i början av min äs - tjock som äter mkt och onyttigt och inte kan ha mina vanliga kläder, för att de antingen är för små, sitter tajt (fult) eller är klädtyper som visar mitt fett (tex linne och t-shirt). Jag har überångest över min kropp och måste täcka den så gott det går vilket självklart innebär att jag inte har lust att gå ut och träffa någon så att jag slipper visa mig. Jag går bara i stora tröjor med långa ärmar och helst mjukisbyxor, men det känns så sunkigt så jag tvingar mig att gå i strumpbyxor ibland (tajta så att de kramar ihop fettet). ALDRIG jeans. Jag älskar jeans. Jag har ett par favoritjeans som jag knappt kan ha längre. Jag har aldrig hittat några jeans som har suttit så bra på mig, passat min kroppsform så bra. Och dom kan jag inte ha. Jag ska komma i dem igen och de ska sitta snyggt!
Jag har SJUKT mkt kläder - toppar, tröjor, linnen, t-shirts, skjortor, jeans, shorts....men jag använder dem inte för jag står inte ut med min kropp i dem. De är ju inte snygga längre, inte på mig. Så det blir att jag går i samma kläder jämt, de där ända stora tröjorna jag har.
När jag ska ut har jag inget party att ha på mig. Partykläder är ju bara korta, tajta klänningar utan ärmar. Möjligtvis att man kan ha jeans och en topp, men jeansen kommer jag ju inte i eller så sitter de inge snyggt pga mitt fett och topparna sitter också alldeles för tajt och man ser min utstående mage och mina dallriga fettoarmar.
Så vad fan ska jag ha på mig på nyår? Jag kan inte ha någon snygg partyklänning på mig men jag vill inte heller se ut som en lodare i en hösäck!
Var och shoppade kläder idag. Jag har som sagt sjukt mkt kläder vilket ger mig ångest när jag lägger kläder på nya kläder, som jag inte alls skulle behöva om jag bara kunde använda de jag redan har. Min psykolog frågade om jag inte kunde köpa nya jeans. Jag vill inte köpa fettokläder. Det är inge roligt att köpa kläder när man är fet. Jag kommer ihåg innan bantandet började. Jag GRÄT i omklädningsrummen när jag provade jeans. Jag undvek att köpa jeans så gott jag kunde. Och köpte jag ett par så var jag sällan särskilt nöjd med dem. Jag köpte dem mest för att jag behövde dem, inte för att jag såg snygg ut i dem.
Det är svårt att tillåta sig att köpa nya kläder särskilt när morsan säger att man har en massa kläder eller tex när man ska någonstans och inte vet vad man ska ha på sig - "ta jeans!" kan hon säga. Jag kan inte svara att jag blivit för tjock för dem eller att jag inte vill ha mina tröjor för att allt mitt fett syns.
För jag vet att hon håller med om det men självklart kan hon inte säga det klart och tydligt. Hon är ju förälder till en äs och då säger man förstås inte att ungen är tjock. Om man vill påpeka något sånt gör man det lite smidigt genom vinklade kommentarer. Sånt är hon ju duktig på.
Så jag tänker fan inte ge henne äran att gotta sig åt hur fet jag är. Bara för att hon är lika missnöjd med sig själv. Hon vill säkert att jag ska vara fetare än henne så att hon kan känna sig bättre, så att jag blir den mest misslyckade i familjen. Men jag tänker inte vara den personen. Jag kan vara dålig på en jävla massa saker men jag tänker inte misslyckas med allt. Jag tänker ALDRIG tillåta mig bli överviktig! Det känns som att jag är jävligt nära nu dock. Känns som att jag bara går upp och upp utan kontroll, men jag ska fan inte tillåta det!

Jag vet hur dumma mina inlägg och tankar är. Inte sunda på något sätt. De hjälper ingen alls. Men på något sätt mår jag bra eller tja, känner mig lite lättad, när jag kan skriva av mig. För jag har ingen att prata med som kan förstå utan att dömma. Därför blir det bloggen. Själviskt va? Så därför säger jag läs KRITISKT. Se hur dålig självkänsla, depression och ätstörning påverkar livet negativt! Fyfan för detta alltså. Kämpa emot skiten så att ni inte sjunker ner i den för ni ser ju hur jävla bra jag mår. Och vem fan vill må och leva såhär?

Fuck my life

Det är fucking awesome att vara jag. Så jävla härligt. Inte ett piss går som man vill och pga det fylls man av 30 ton ångest. Det underbara är ju då att jag också har en mor som varit deprimerad och kanske inte är på topp nu heller. Full förståelse för det förstås. Det är ju synd om alla som mår dåligt.
Men det härliga är att hon har mage att klanka ner på mig, särskilt som hon är min mor och att hon klagar på sånna saker som hon själv gör.
Som tex dagligen tjatar/skämtar hon om att hon måste gå ner i vikt pga alla möjliga anledningar (spelar ingen roll vad det handlar om), hon säger till andra hur de ska äta eller vad de ska låta bli medans hon själv inte kan äta i närheten av hälsosamt ens. Hon faller alltid för godisfrestelser och liknande, i princip varje dag. Ändå kan hon säga till mig hur jag ska äta eller inte äta. Eller ge "skämta" och klämma/klappa på sin mage framför spegeln och säga att hon måste banta. Eller påpeka hur fett något är, som en bakelse, och direkt efter fråga om jag vill ha.
- Vem fan gör så mot en människa?? Mot sin dotter?? Mot sin ätstörda dotter??
Vet ni vad hon sa nyss då? Jag sa håll käften för att hon bara klagade på mig och då svarade hon att jag inte skulle säga så åt henne - "bara för att du har ett tråkigt liv och inte gör något". Som att jag inte redan har ångest för det. Och, det roligaste av allt, hon hade precis tackat nej till en fest ikväll, trots att hon sagt att hon borde gå för att "det är sånt man ska göra, för det blir roligt när man väl är där och man ska vara social men jag har ingen lust och ork...". Hon är ju precis likadan som mig - det är ju inget snack om vart jag fått det ifrån! Skillnaden är bara att jag går varken till henne, till en kompis eller till någon annan och säger att man ska banta eller att godis är onyttigt eller att jag är fet. Sånt smittar av sig det vet jag och jag vill inte påverka människorna runt om mig på det viset.
Men min morsa har noll respekt för sånt. Klanka ner på andra verkar hon vara pro på. Hon är en mes som inte vågar säga åt andra som är stöddiga mot henne. Så det är väl därför hon går på mig, det vågar hon. Och jag har inget att säga emot. Då får jag bara mer skit tillbaka. Så jag bara låtsas som ingenting. Som att jag inte tar åt mig. Sen gömmer jag mig i mitt rum med stereon på så att jag ska slippa höra min egen ångest.
Tack mor. Du kunde inte få mig att må sämre.

Dan före dopparedan

Skrev svar till Maja i ett tidigare inlägg, men ifall du inte såg det skriver jag mina frågor här istället: vad går du på för behandling på SCÄ? hur länge har du gått där? hur gammal e du?

Tjohopp gott folk! Imorn är det julafton och jag ser fram emot det! Det SKA ni också göra, why not? (← erhm svara inte på det, hehe ;P). Jag älskar att ge julklappar (om man kommit på något bra och inte bara panikhandlat första bästa sak dagen före julafton) och att FÅ julklappar! Jag älskar att vi är ett gäng människor som firar julafton tillsammans och följer våran tradition fullt ut. Jag är inte särskilt traditionell för övrigt men julafton ska firas på samma sätt år ut och år in!
Kalle Anka tycker jag dock är lite överskattat. Eller alltså jag måste titta på det, för det hör till, men så jävla roligt är det inte. Och det håller ju på i en evighet!
Och så sist men absolut inte minst: julmaten. Ångest ångest, enligt många. Ett slag i magen bara man hör ordet. Men inte på mig, inte idag iaf. Eller jag har ingen lust att låta den ge mig det slaget (lättare sagt än gjort). Jag ska fucking äta julmat som bara den, utan ångest och bara tycka att det är gott. Jag ska äta AV det jag tycker är gott, utan begränsningar. Eller alltså jag tänker ju inte äta till magen spricker men jag ska få äta av alla de rätter jag tycker om. Det tycker jag alla ska göra imorn! Det är ändå bara jul en gång om året. Visserligen är det samma mat på påsk och midsommar, Sverige är ju ett bra påhittigt land! ;) Nej men vafan, jul ska va kul, trevligt och mysigt. Ta vara på det, det är bara en dag! Vi överlever. Man dör inte av julmat.

Dock måste jag erkänna att jag ska ändra min livsstil efter nyår. Jag ska bli "nyttig" och gå ner nåååågra kilon. På HÄLSOSAMT vis. Och jag ska inte svälta mig utan bara få lite balans i livet med kost och träning. Men på ett FRISKT sätt, inte äs sätt. Och då kan man äta "onyttiga" saker ibland, som 20 kg julmat, choklad, pepparkakor, saft eller vad man nu gillar.
Njut nu av julen! GOD JUL!

Bra och dåligt med SCÄ + svar till Matilda

Oj vad många ni är som håller koll på min blogg trots att jag inte skrivit på evigheter! Det är på både gott och ont. Hoppas på mest gott, hoppas att ni läser den på rätt sätt alltså inte påverkas negativt av det jag skriver.
Jag vill klargöra för alla att jag tycker att SCÄ är någonting BRA. De jobbar emot ätstörningar och vill hjälpa människor - otroligt bra. Många är nog väldigt duktiga. Men för mig har det inte gått sådär jätte mkt framåt. Visst, jag äter i princip av allt men absolut inte utan problem. Jag mår ju inte alls bra och min kropp är inte ens i särskilt mycket bättre kondition eller så. Jag är inte underviktig eller överviktig för den delen men jag är väldigt mullig och hur mycket bättre är det? Jag har heller inga muskler så vad för nytta gör den där maten egentligen? (okej, jag har mer energi till att plugga och dansa - vilket gör mig glad - och jag träffar gärna kompisar ibland och kan prata med en av dem). Men mår verkligen riktigt dåligt. På vilken grad av hur jag mått förut vet jag inte. Men det känns som att jag är tillbaka på ruta 1 av äs. Rutan då allt började för att min kropp såg ut som den gör nu, får att jag hade sånn ångest över den som jag har nu, för att jag skämdes så mycket som att jag gör nu, för att jag inte kunde köpa jeans precis som jag inte kan nu (eller ens ha på mig jeans eller andra snygga kläder). Jag känner verkligen igen känslan från när allt började. Den här äcklade maktlösa känslan. Jag är så äcklad över min kropp, så panikslagen över att ingenting funkar. Sånn ångest över att jag inte kan ha några snygga kläder - jag går bara omkring i sunkiga mjukiskläder. Jag mår verkligen piss och jag känner inte att SCÄ hjälper mig någonting med det. Så vad var då allt detta ätande värt?

Fick en kommentar av Matilda angående att börja på SCÄ, känna sig deprimerad och börja tröstäta. Jag känner absolut igen mig tjejen! Jag gick från att svälta/banta och hetsträna till att tröst-/småäta onyttigt och inte orka träna eller göra något alls. Det finns lixom ingen balans känns det som.
Jag märker också (eller tror iaf att det beror på det här) att sättet jag äter på - oregelbundenheten och den onyttiga maten - får mig att bli väldigt trött. Jag skulle behöva en helt annan slags kost men jag klarar inte av att själv räkna ut vad jag behöver och vad för sorts ämnen jag har brist på eller hur jag ska kunna göra för att inte småäta. Därför har jag bett SCÄ att få träffa en dietist som kanske kan hjälpa mig med det här, tex ge mig ett matschema och lära mig om vilka ämnen kroppen behöver och hur mkt av varje per dag. Jag läste precis om någon tjej i Veckorevyn som ville gå ner i vikt till sin bröllopsdag. Hon åt 4 ggr per dag och (antagligen) nyttigt men lät sig själv ha en dag i veckan då hon fick äta "onyttiga" saker (jag anser att all mat endast är onyttig i fel mängd). Det tror jag är bra. Om man väljer tex att endast få äta godis på lördagar så har man det klart för sig och då kan man påminna sig om sin regel så blir det inte lika lätt att man springer och käkar godis okontrollerat hela tiden. Jag tror att om man har detta problem så blir det annars lätt så att man tillåter sig äta onyttigt när man känner för det och tänker att man ska kompensera det senare eller att man inte har bestämt sig för vad man ska äta och så slutar det med att man småäter alldeles för stora mängder. Vet man att på lördagar får jag äta något extra gott till kvällsmål så kan man planera in det, tex "ikväll får mitt kvällsmål bli en skål glass".
Detta gäller förstås inte andra. En del tror jag tvärtom behöver träna på att äta när det känner för det så de inte blir alldeles för låsta och begränsade.

Jag är seg med att svara på kommentarer och blogga, eftersom att jag nu bara gör det när jag verkligen känner för det. Hoppas ni får era svar iaf och fortsätt gärna att komma med frågor och kommentarer!
Matilda om du läser det här får du jätte gärna berätta hur det går på SCÄ nu.
Kramar till er!


RSS 2.0