Börjar ätstörningen släppa?
Ibland känns det som att sjukdomen kanske släpper lite eller som att jag kanske är beredd eller vill släppa den lite, alltså vill bli lite mer normal. Jag kan tänka att det är okej att äta någorlunda normala måltider regelbundet, för då minskar risken för ångestfylld hets följt av självmordstankar, och om jag dessutom tränar (låter som en hälsosam kropp tycker jag!).
Nyss åt jag middag och tog själv MER. Käkade typ 3 potatisar och massa köttbullar, med knappt någon ångest. Jag tog mer mat för att det var gott. Samtidigt tänkte jag på att sjukdomen kanske släppte lite men tänkte samtidigt att jag inte vill att den ska göra det! Jag är rädd att den ska släppa. Jag vill att den ska kontrollera mig så att jag inte äter för mycket, onyttigt, går upp i vikt eller slutar gå ner i vikt!
Jag vill fortfarande bli smal - något annat finns inte! Men jag tänkte att det kanske inte behöver innebära alla negativa delar hos sjukdomen? Jag behöver kanske inte tvinga mig själv att svälta och träna mig smal så att jag mår sådär stört dåligt och knappt kan stå på benen - så som det var förut?
Äta någorlunda hälsosamt, regelbundet (för förbränningen) och träna kanske räcker? Jag behöver ju inte äta extremt stora port. men om jag riskerar att hetsa så kan jag en sådan dag öka mina port. lite så att jag inte riskerar något. För värre än hets finns inte! Dessutom äter jag ju inte smör, ost, marmelad och sånt. Sånna grejer kan jag ju låta bli så hamnar jag kanske i någon slags balans och kan må någorlunda bra ett tag iaf?
Maybe. Vad vill jag egentligen? - Som det känns nu är det att bli smal OCH lycklig.
Nyss åt jag middag och tog själv MER. Käkade typ 3 potatisar och massa köttbullar, med knappt någon ångest. Jag tog mer mat för att det var gott. Samtidigt tänkte jag på att sjukdomen kanske släppte lite men tänkte samtidigt att jag inte vill att den ska göra det! Jag är rädd att den ska släppa. Jag vill att den ska kontrollera mig så att jag inte äter för mycket, onyttigt, går upp i vikt eller slutar gå ner i vikt!
Jag vill fortfarande bli smal - något annat finns inte! Men jag tänkte att det kanske inte behöver innebära alla negativa delar hos sjukdomen? Jag behöver kanske inte tvinga mig själv att svälta och träna mig smal så att jag mår sådär stört dåligt och knappt kan stå på benen - så som det var förut?
Äta någorlunda hälsosamt, regelbundet (för förbränningen) och träna kanske räcker? Jag behöver ju inte äta extremt stora port. men om jag riskerar att hetsa så kan jag en sådan dag öka mina port. lite så att jag inte riskerar något. För värre än hets finns inte! Dessutom äter jag ju inte smör, ost, marmelad och sånt. Sånna grejer kan jag ju låta bli så hamnar jag kanske i någon slags balans och kan må någorlunda bra ett tag iaf?
Maybe. Vad vill jag egentligen? - Som det känns nu är det att bli smal OCH lycklig.
Efterrätt
...eller som mellis. Vet ni hur GOTT det här är eller? Åt det idag. 1 digestivkex (McVities) och 1 dl yoghurt (yoggi mini - melon/hallon). Man kanske kan doppa blanda eller gegga på nått annat sätt men jag tugga kex och käka yoghurt till med sked hehe :) Det går ju att äta gott även utan extrem ångest, men självklart är det bättre att ta sig till det stadiet då man kan äta vad som helst för gott utan ångest!
Boka pass
JENNIE OCH LISA - jag har svarat på era kommentarer. Ni kan läsa dem bland kommentarerna i inlägget Jag mår inte bra.
Hej blogg. Jag är dålig på att uppdatera, men jag bryr mig inte. Nu för tiden skriver jag bara när jag känner för det. Orkar inte gå igenom allt som hänt sen sist. Istället fokuserar jag på vad som är idag.
Jag hade bestämt mig för att åka och träna ett pass idag, men visste att morsan skulle freaka ur. Så jag funderade både igårkväll och imorse på hur jag skulle lyckas smita iväg till passet. Tänkte att jag inte skulle kunna komma iväg utan att säga nått men planerade att göra mig i ordning så när hon skulle fråga skulle jag svara ärligt och sen sticka. Problemet är att hon blir så jävla arg och jag orkar inte med den där jobbiga stämningen. Jag hatar att jag i princip anses vara ELAK om jag tränar! Jag fattar varför jag inte ska göra det - det boostar sjukdomen. Men samtidigt känns det så jävla bra och skönt för kroppen och jag VET att jag stärker kroppen fysiskt på många sätt, i och med att jag också äter. Dessutom så blir jag väldigt glad och mår bra i sinnet (för en stund iaf).
Men så skulle jag logga in för att boka passet. Kan ni gissa vad det står?
"Boka reservplats". Jamen härligt, no platser kvar. Och så var bråk-problemet löst. Ååh jävla skit! Jag ville verkligen träna!
Jag mår inte bra
Jag äter jätte mkt, jag har gått upp i vikt, jag tränar knappt någonting och jag måste väga mig på SCÄ. Jag vill inte!
Idag har jag bölat hela eftermiddan tills jag somnade. När jag vaknade lagade jag själv middag som jag åt och mådde stört illa av. Morsan kom hem och är nu arg för att jag har lagat mat själv, fast hon har köpt mat anpassad efter vad jag "kan" äta som hon hade tänkt äta ikväll, och för att jag ska åka och träna, vilket jag inte får.
Jag MÅSTE träna! Jag står inte ut såhär. Och jag var tvungen att hinna äta långt innan träningen så att jag inte får håll eller blir illamående under passet. Jag är ledsen att hon är arg och jag förstår henne. Hon gör stört mkt för oss alla + kämpar med jobb, ekonomi och andra saker.. Jag vill inte såra henne eller vara ett problem, en börda. Jag önskade att jag fick börja laga min mat själv igen så skulle hon slippa anpassa sig efter mig och kunde laga sin mat när det passade henne, den mängd som behövdes och den typ av mat hon vill äta. Och så kunde hon slippa lägga ner så mkt tid på mig och göra sånt hon ville istället.
Men jag vill verkligen börja träna oxå för jag står inte ut i min kropp! Det är helt stört. Idag hade jag jätte stark ångest och självmordstankar. Jag måste göra något åt min kropp! Att träna några timmar i veckan regelbundet skadar inte. Det kan väl bara vara nyttigt för kroppen? (psykiskt kanske det är stärkande för sjukdomen - alltså negativt - men fysiskt måste det väl vara bra? En piggare, sundare kropp väl?).
Jag hatar att alla är arga, ledsna och mår dåligt. Alla har sina egna problem, det vet jag, men JAG vill inte vara en EXTRA börda. JAG vill ju inte att de ska anstränga sig extra för mig lr känna att de ska behöva ta hand om mina problem! Jag har inte bett om det och jag hatar att de blir arga och ledsna pga det, när jag inte har bett om det här!
x(
Idag har jag bölat hela eftermiddan tills jag somnade. När jag vaknade lagade jag själv middag som jag åt och mådde stört illa av. Morsan kom hem och är nu arg för att jag har lagat mat själv, fast hon har köpt mat anpassad efter vad jag "kan" äta som hon hade tänkt äta ikväll, och för att jag ska åka och träna, vilket jag inte får.
Jag MÅSTE träna! Jag står inte ut såhär. Och jag var tvungen att hinna äta långt innan träningen så att jag inte får håll eller blir illamående under passet. Jag är ledsen att hon är arg och jag förstår henne. Hon gör stört mkt för oss alla + kämpar med jobb, ekonomi och andra saker.. Jag vill inte såra henne eller vara ett problem, en börda. Jag önskade att jag fick börja laga min mat själv igen så skulle hon slippa anpassa sig efter mig och kunde laga sin mat när det passade henne, den mängd som behövdes och den typ av mat hon vill äta. Och så kunde hon slippa lägga ner så mkt tid på mig och göra sånt hon ville istället.
Men jag vill verkligen börja träna oxå för jag står inte ut i min kropp! Det är helt stört. Idag hade jag jätte stark ångest och självmordstankar. Jag måste göra något åt min kropp! Att träna några timmar i veckan regelbundet skadar inte. Det kan väl bara vara nyttigt för kroppen? (psykiskt kanske det är stärkande för sjukdomen - alltså negativt - men fysiskt måste det väl vara bra? En piggare, sundare kropp väl?).
Jag hatar att alla är arga, ledsna och mår dåligt. Alla har sina egna problem, det vet jag, men JAG vill inte vara en EXTRA börda. JAG vill ju inte att de ska anstränga sig extra för mig lr känna att de ska behöva ta hand om mina problem! Jag har inte bett om det och jag hatar att de blir arga och ledsna pga det, när jag inte har bett om det här!
x(
Min drömkropp
Sjukt men sant.
FETFETFET VIKTVIKTVIKT MATMATMAT
Jag står inte ut. JAG STÅR INTE UT. Ni skulle bara veta hur fet jag är! Alla på SCÄ är hypersmala. Jag kommer dit som en jävla elefant och trampar ner dom små vandrande pinnarna. Om jag skulle sätta mig bredvid någon skulle jag säkert klämma ihjäl den mot en vägg eller nått.
Jag är så fet och jag har gått UPP i vikt! Har hittat en våg hos farsan - en ny - som verkar jätte bra. Eller alltså menar att den visar varje gram och säkert visar den rätt då också.
Iaf fick jag en viktchock och spydde. Det har jag btw gjort 2 ggr nu på 1 veckas tid (jag som skulle sluta spy...). Så nu får det fan i mig vara nog! Jag funderade senast idag på att ge det en chans - att äta normalt. Äta frukost och mellanmålen enligt matschemat och sen lägger morsan upp lunch och middag. Men nähäe, jag ska fan ner i vikt! NER NER NER! Jag står inte ut såhär! Ååh ni fattar inte hur mkt jag har gått upp, det är helt stört! Ska börja gå hit oftare så jag kan hålla koll på vikten.
Uppdatering om SCÄ:
Jag har börjat gå i deras skola. Läraren är jätte bra, verkligen super gullig och hjälper till och stöttar en jätte mkt, så det känns super! Och så känns det bra att försöka fixa skolan också. Vill verkligen inte gå om!
Sen har jag haft möten med ena behandlaren och morsan. De vart arga för att jag inte äter ordentligt och inte vill bli frisk och säger att jag inte får åka utomlands i sommar om jag inte blir frisk. Sen våg-vägrade jag också. Aldrig i livet att jag ville väga mig där - helt oföreredd också! Hon försökte verkligen tvinga mig, först vart hon bestämd och efter en stund reste sig hon upp för att vi skulle gå dit men jag vägrade. Då bytte hon ämne en stund, pratade om allt möjligt med äs och drömmar och planer, sen gick hon tbax till att jag skulle väga mig men jag vägrade så otroligt och sa att jag har ångrat mig, att jag inte vill ha den här vården, att det nog är bäst att jag slutar osv. Fast det gick dem inte med på (jag trodde att om man inte åt och ansträngde sig så fick man inte gå kvar? Det är iaf vad jag har hört) men hon gav iaf upp vägningen och sa att jag ska vägas nästa vecka. Det går jag med på OM jag väger mindre än sist. Det tänker jag kolla upp i förväg hos farsan och om jag INTE väger mindre tänker jag ringa och säga att jag endast kommer gå på samtalet om jag slipper väga mig.
Jag står verkligen inte ut!
Jag är så fet och jag har gått UPP i vikt! Har hittat en våg hos farsan - en ny - som verkar jätte bra. Eller alltså menar att den visar varje gram och säkert visar den rätt då också.
Iaf fick jag en viktchock och spydde. Det har jag btw gjort 2 ggr nu på 1 veckas tid (jag som skulle sluta spy...). Så nu får det fan i mig vara nog! Jag funderade senast idag på att ge det en chans - att äta normalt. Äta frukost och mellanmålen enligt matschemat och sen lägger morsan upp lunch och middag. Men nähäe, jag ska fan ner i vikt! NER NER NER! Jag står inte ut såhär! Ååh ni fattar inte hur mkt jag har gått upp, det är helt stört! Ska börja gå hit oftare så jag kan hålla koll på vikten.
Uppdatering om SCÄ:
Jag har börjat gå i deras skola. Läraren är jätte bra, verkligen super gullig och hjälper till och stöttar en jätte mkt, så det känns super! Och så känns det bra att försöka fixa skolan också. Vill verkligen inte gå om!
Sen har jag haft möten med ena behandlaren och morsan. De vart arga för att jag inte äter ordentligt och inte vill bli frisk och säger att jag inte får åka utomlands i sommar om jag inte blir frisk. Sen våg-vägrade jag också. Aldrig i livet att jag ville väga mig där - helt oföreredd också! Hon försökte verkligen tvinga mig, först vart hon bestämd och efter en stund reste sig hon upp för att vi skulle gå dit men jag vägrade. Då bytte hon ämne en stund, pratade om allt möjligt med äs och drömmar och planer, sen gick hon tbax till att jag skulle väga mig men jag vägrade så otroligt och sa att jag har ångrat mig, att jag inte vill ha den här vården, att det nog är bäst att jag slutar osv. Fast det gick dem inte med på (jag trodde att om man inte åt och ansträngde sig så fick man inte gå kvar? Det är iaf vad jag har hört) men hon gav iaf upp vägningen och sa att jag ska vägas nästa vecka. Det går jag med på OM jag väger mindre än sist. Det tänker jag kolla upp i förväg hos farsan och om jag INTE väger mindre tänker jag ringa och säga att jag endast kommer gå på samtalet om jag slipper väga mig.
Jag står verkligen inte ut!
Hon bryr sig inte
Jag har precis suttit och bölat på mitt rum. Och nu ska ni få höra den patetiska anledningen:
Morsan skiter fortfarande i att lägga upp mat till mig, trots att SCÄ har sagt åt henne, hon har fått papper där det står tydligt att hon ska göra det och varför, och hon har sagt att det är hon som lägger upp maten.
Nu vid middagen så segade jag mig extra länge innan jag satte mig vid matbordet, bara för att hon skulle lägga upp utan att jag skulle behöva sitta där med jordens ångest. Men tror ni hon gör det eller? - Näej, hon lassar upp på sin egna jävla tallrik bara. Så jag får lägga upp själv med jordens ångest tryckandes i halsen samtidigt som jag kände både hennes och syrrans blickar på min tallrik. Syrrans antagligen för att port. såg så fnuttig ut. Tom JAG tyckte det var lite pinsamt att lägga upp så lite och var rädd att få kommentarer från syrran. Men morsan sa absolut ingenting. När jag och syrran ätit upp sa morsan åt syrran att ta mer, trots att hon tagit mkt större port än mig redan innan, men sa självklart inget till mig.
JA jag tycker mat är gott och jag räknar kalorier så jag vet att en större port hade varit inom mina kalorigränser, men när jag får lägga upp själv MÅSTE jag lägga upp så lite som möjligt för annars skäms jag ihjäl. Jag känner allas blickar stirra på min feta kropp och fetproppade tallrik. Ångest ångest ångest!
Men morsan bryr sig inte. Hon tkr inte att det här är allvarligt eller viktigt, för jag är så fet att det är inget att oroa sig för. Men när jag tex frågade om jag kunde få en Viktväktarna drickyoghurt som mellis istället för vanlig säger hon nej. Vet ni varför? - Jo därför att jag ÄR fet, vilket alla kan se och jag måste självklart vara medveten om det jag med. Och jag måste förbli fet också, eftersom att JAG ska vara familjens skam och fula punkt så att alla andra är bättre. Nån måste ju vara sämst för att alla andra ska vara bra, eller hur? Det är så det funkar här.
Så fan, vill hon så gärna att jag ska vara fet och ful och äcklig och att jag inte är av betydelse så visst då behöver hon inte bry sig om hur jag mår eller behandlar mig själv. Jag ska fan bli SMAL!
Thoose happy moments
Igår var en väldigt bra dag. En väldigt väldigt bra dag. Idag ska också bli bra. Kanske inte lika rolig, men bra.
Jag orkar inte!
Ååh jag kan inte beskriva hur dåligt jag mår! Jag vill bara...aah jag vet inte vad jag vill. Jag mår så dåligt. SÅ JÄVLA DÅLIGT. Hur fan gör man för att må bra? Jag äter ju, som SCÄ sa åt mig att göra. De gav mig beröm när de såg min matdagbok. Men mår jag bra? NÄEJ FÖR FAN. Så vad fan äre man ska göra för att må bra? Eller JAG kanske inte kan må bra? Det kanske är så helt enkelt? Jag fattar inte. Jag fattar ingenting och allt är så jävla jobbigt!
Ibland har jag lite trevligt också
Hej bloggeliblogg. Tänkte att jag skulle bjuda på ett lite positivt inlägg oxå. Även jag kan ha trevligt ibland :)
Igår träffade jag en kompis som jag inte sett på jätte länge. Det var jätte trevligt! Trots att vi ses så sällan känns det så naturligt och avslappnat när vi väl ses, vilket jag tkr är jätte skönt eftersom jag tycker det är jobbigt att umgås med folk jag inte känner så bra (vet inte riktigt varför det är så. den sociala fobin kanske har nått med det att göra?). Jag var rädd att jag skulle behöva bortförklara mig över varför jag inte skulle fika och få massa kommentarer på det men skönt nog slapp jag. Älskar sånna människor som låter bli att klaga på en eller försöka lägga sig i. I ett sånt tillfälle gör det ändå ingen nytta.
Köpte en massa fina grejer oxå, som jag har lagomt mkt ångest för nu. Visst blir jag glad när jag hittar fina saker men det känns som att jag köper dem i onödan. Vad ska jag med allt det där (som jag egentligen inte behöver) till när jag ändå aldrig gör något? Om jag gick i skolan, träffade en massa kompisar, gick på bio, spelningar, festade varje helg osv skulle det ju vara nice att kunna variera sin look ofta. Jag menar, hur kul är det att se likadan ut varje dag?
Men nu när jag bara sitter hemma är det ju meningslöst med en massa kläder. Ska jag byta outfit 3 ggr/dag och spana in mig sj i spegeln lr?? Näej det känns rätt onödigt. Slöseri med pengar på dumma mig.
Jag vill verkligen ta mig ut i det sociala men hur då? Jag kommer lixom ingenstans. Jag vill göra något! Men jag sitter lixom fast känns det som :(
Aja, förutom att jag är fet, knubbig och dallrig så var igår en rätt bra dag.
Psykbryt
...hela dagen. Mest på morsan. Om matten, skolan, gå om/tenta upp ALLA kurser, äta normalt/lite/bara vissa produkter, lätt- eller normalprodukter, SCÄ, bli frisk eller ej, maten.. Bråk bråk bråk. Orkade inte. Jag mådde piss åt helvete och då kommer hon hem och börjar klaga. Jag märker att hon försöker att behärska sig när hon börjar bråka med en och det uppskattar jag såklart. För hur många klarar att bara lägga ner när man egentligen blir jätte arg/irriterad?
Jag pallade verkligen inte. Jag är alldeles för trött idag och maten har gått dåligt och skolan ser helt hopplös ut. Jag orkar inte höra att jag antagligen inte kommer klara att börja 3:an och om jag gör det riskerar att få dåliga betyg och därmed inte komma in på vidareutbildning. Jag-orkar-inte-höra att hela mitt liv rasar samman. JAG VET REDAN OM DET, jag behöver inte få det bekräftat av någon annan!
Vid middagen var jag påväg att matvägra men gick ändå ut efter sjuttioelfte gången hon ropat. La upp 1 potatis och liiite fiskgryta.
M: Du kan ta lite mer.
J: Nej.
M: Då lägger jag upp mat i fortsättningen.
Jasså? Du har bara blivit tydligt instruerad att du ALLTID ska göra det, men du gör det jävligt sällan och jag önskar tom ibland att du gjorde det så jag slapp. Tror du verkligen att om jag själv får lägga upp inför dina ögon, att jag då lassar på en jätte portion - när mat = svag, förlorare, och äta = svag, förlorare??
Mitt i maten med en mkt trevlig konversation^^ ringer farsan eftersom vi skulle övningsköra. Sa att vi satt och åt så det fick bli lite senare. Jag fortsatte bråket med morsan och sa att jag inte tänkte gå på någon jävla SCÄ-lunch och att ingen kan tvinga mig. Och att jag kanske inte ska gå på SCÄ då om det ändå inte är det här jag vill. Jag har sagt att jag kan laga min jävla mat själv och att hon inte behöver vara hemma och sjukskriven på mig. Jag kan säga till SCÄ att jag lägger ner. Skyll inte på mig över saker som jag inte bestämt!!!
Satte mig i bilen, började köra. Farsan började muntert ställa frågor som om jag hade varit på en spännande arbetsintervju:
F: Aha, hur gick det att äta?
J: Bra (enligt morsan antagligen dåligt eftersom jag åt för lite mat och därmed "bra" för mig, fast "äta" kan väl aldrig räknas som "bra"?!).
F: Happ, är du nöjd?
J: Mm...(mat är min fiende, äta gör mig fet, äs är en sjukdom som ger mig ångest och jag vill ta livet av mig. Hur fan kan du tro att jag är "nöjd"?!?!).
P: Happ! Var det svårt? Var det svårt att äta?
J: MEN SLUTA!!!
Trodde han att hans frågor var lämpliga för en äs psyko-människa eller? Jag ville bara tvärnita och springa därifrån men istället knäppte jag på radion och körde iväg med farsan suckandes konstant. Vid en rondell frågade jag vilket håll jag skulle köra åt.
F: Välj du.
J: Nej men jag vet inte, välj du.
F: Nej men det är du som kör, välj du.
J: Nej men jag kan inte, välj nått håll!
F: Idag får du bestämma.
J: MEN JAG KAN INTE! SÄG NÅTT ANNARS STANNAR JAG HÄR!!! *nedsaktandes precis innan rondellen full av trafik*.
F: Men kan du inte bara välja nått håll??
J: NEJ DET KAN JAG INTE!.....DÅ KÖR JAG HEM!
Tog ett helt varv i rondellen för att bege mig hem till morsan igen. Jag kokade verkligen. Farsan bara suckade.
1) Jag har ALLTID haft svårt att ta beslut. När jag var liten "tränade" dem mig genom att tex låta mig välja vilka sorts kakor vi skulle köpa på lördagen och om jag inte kunde välja några blev det inga. Jag kunde inte heller köpa kläder för jag kunde inte ta beslut så antingen lät jag bli helt eller så köpte jag och lämnade tillbaka.
2) Beslutsångest är en jätte vanlig bieffekt hos en äs.
Har han ingen som helst aning om vad den här sjukdomen handlar om eller? Han frågar om det gick "bra" att äta och om jag är "nöjd" - fan tror han att jag har problem med att tugga eller?!
Om jag hade ett sjukt barn i vad som helst för sjukdom skulle jag vilja läsa/ta reda på hur sjukdomen fungerar och hur den påverkar den sjuke. Det kanske inte han vill men det är väldigt konstigt, då han har lärt sig allt om en annan persons sjukdomar. Men det har väl med mig att göra, I guess. Btw var han ju med på SCÄ:s Basgruppsmöte - lyssnade han bara på hur mkt kroppen förbränner då eller??
Palla mer.
Jag pallade verkligen inte. Jag är alldeles för trött idag och maten har gått dåligt och skolan ser helt hopplös ut. Jag orkar inte höra att jag antagligen inte kommer klara att börja 3:an och om jag gör det riskerar att få dåliga betyg och därmed inte komma in på vidareutbildning. Jag-orkar-inte-höra att hela mitt liv rasar samman. JAG VET REDAN OM DET, jag behöver inte få det bekräftat av någon annan!
Vid middagen var jag påväg att matvägra men gick ändå ut efter sjuttioelfte gången hon ropat. La upp 1 potatis och liiite fiskgryta.
M: Du kan ta lite mer.
J: Nej.
M: Då lägger jag upp mat i fortsättningen.
Jasså? Du har bara blivit tydligt instruerad att du ALLTID ska göra det, men du gör det jävligt sällan och jag önskar tom ibland att du gjorde det så jag slapp. Tror du verkligen att om jag själv får lägga upp inför dina ögon, att jag då lassar på en jätte portion - när mat = svag, förlorare, och äta = svag, förlorare??
Mitt i maten med en mkt trevlig konversation^^ ringer farsan eftersom vi skulle övningsköra. Sa att vi satt och åt så det fick bli lite senare. Jag fortsatte bråket med morsan och sa att jag inte tänkte gå på någon jävla SCÄ-lunch och att ingen kan tvinga mig. Och att jag kanske inte ska gå på SCÄ då om det ändå inte är det här jag vill. Jag har sagt att jag kan laga min jävla mat själv och att hon inte behöver vara hemma och sjukskriven på mig. Jag kan säga till SCÄ att jag lägger ner. Skyll inte på mig över saker som jag inte bestämt!!!
Satte mig i bilen, började köra. Farsan började muntert ställa frågor som om jag hade varit på en spännande arbetsintervju:
F: Aha, hur gick det att äta?
J: Bra (enligt morsan antagligen dåligt eftersom jag åt för lite mat och därmed "bra" för mig, fast "äta" kan väl aldrig räknas som "bra"?!).
F: Happ, är du nöjd?
J: Mm...(mat är min fiende, äta gör mig fet, äs är en sjukdom som ger mig ångest och jag vill ta livet av mig. Hur fan kan du tro att jag är "nöjd"?!?!).
P: Happ! Var det svårt? Var det svårt att äta?
J: MEN SLUTA!!!
Trodde han att hans frågor var lämpliga för en äs psyko-människa eller? Jag ville bara tvärnita och springa därifrån men istället knäppte jag på radion och körde iväg med farsan suckandes konstant. Vid en rondell frågade jag vilket håll jag skulle köra åt.
F: Välj du.
J: Nej men jag vet inte, välj du.
F: Nej men det är du som kör, välj du.
J: Nej men jag kan inte, välj nått håll!
F: Idag får du bestämma.
J: MEN JAG KAN INTE! SÄG NÅTT ANNARS STANNAR JAG HÄR!!! *nedsaktandes precis innan rondellen full av trafik*.
F: Men kan du inte bara välja nått håll??
J: NEJ DET KAN JAG INTE!.....DÅ KÖR JAG HEM!
Tog ett helt varv i rondellen för att bege mig hem till morsan igen. Jag kokade verkligen. Farsan bara suckade.
1) Jag har ALLTID haft svårt att ta beslut. När jag var liten "tränade" dem mig genom att tex låta mig välja vilka sorts kakor vi skulle köpa på lördagen och om jag inte kunde välja några blev det inga. Jag kunde inte heller köpa kläder för jag kunde inte ta beslut så antingen lät jag bli helt eller så köpte jag och lämnade tillbaka.
2) Beslutsångest är en jätte vanlig bieffekt hos en äs.
Har han ingen som helst aning om vad den här sjukdomen handlar om eller? Han frågar om det gick "bra" att äta och om jag är "nöjd" - fan tror han att jag har problem med att tugga eller?!
Om jag hade ett sjukt barn i vad som helst för sjukdom skulle jag vilja läsa/ta reda på hur sjukdomen fungerar och hur den påverkar den sjuke. Det kanske inte han vill men det är väldigt konstigt, då han har lärt sig allt om en annan persons sjukdomar. Men det har väl med mig att göra, I guess. Btw var han ju med på SCÄ:s Basgruppsmöte - lyssnade han bara på hur mkt kroppen förbränner då eller??
Palla mer.
Mamma:
"Tji fick du, tjock blev du, sen sprack du! Nu tycker jag att du ska äta ett mellis.".
Tack mamma. Och gud vad sugen jag blev på kvällsmål nu. Jag som tänkt utöka det just idag men nej tack - nu blir det inget kvällsmål alls.
Tack mamma. Och gud vad sugen jag blev på kvällsmål nu. Jag som tänkt utöka det just idag men nej tack - nu blir det inget kvällsmål alls.
Behandlingsplan
Den här gången var det dags för att göra upp en behandlingsplan. På mötet var det jag, morsan och mina 2 behandlare.
Först gick vi igenom min matdagbok, där man kunde se 2 förändringar mot tidigare:
1) Jag har börjat äta nästan regelbundet, nästan 5-6 mål/dag.
2) Jag har börjat äta riktig mat till lunch och middag.
"Jag ser att du har bestämt dig!" (alltså att börja äta och bli frisk) sa ena behandlaren. Vi diskuterade hur det hade gått att äta hemma, om jag känner hunger- och mättnadskänslor (svar: nej), ångest, skolhjälp, portionsbedömning mm.
Sen gjorde vi upp planen med mål och delmål. Jag fick skriva upp problemen och sen målen - alltså bli av med problemen, och delmål där emellan - hur jag ska gå till väga typ. DE sa, jag skrev.
Jag var skitirriterad för de fattar ju inte (vilket jag inte beskyller dem för - jag säger det ju inte själv). De tror att jag FÖRSÖKER bli frisk. Och visst, jag är med på de målen som att bli av med ångest, social fobi och deppighet, börja gå i skolan mm. Men att jag är underviktig håller jag inte med om och jag vill och tänker fortfarande gå ner i vikt. Jag tänker inte stoppa i mig vad som helst - kunna äta utan regler. Jag ska NER i vikt, men de verkade ju inte tro att jag tänkte så.
Men när jag skulle skriva under planen sa jag att jag skrev under deras mål, som jag antecknat åt dem, och att jag höll med om vissa men att det inte var något avtal för min del. Då började de väl fatta lite grann men de kändes ändå som att de trodde att jag kommer försöka uppnå alla de där målen. Gå i skolan och bli social tex vill jag försöka uppnå. Ja, jag ska nog faktist försöka riktigt mkt på att klara dem!
Men det där med maten - regelbundet är jag för att hålla igång förbränningen. Det målet kan jag fortsätta med. Och ända anledningen till att jag kan äta så och riktig mat är för att jag har koll på kaloriintaget, och det funkar för mig så länge jag går ner i vikt.
Eftersom varken jag eller morsan har någon koll på hur stor en portion ska vara bestämde de att vi ska äta lunch med dem på SCÄ. Jag frågade om man måste äta upp allt som serveras och vad som händer annars. Behandlaren sa att man måste det och att det annars är onödigt att gå på lunchen.
"Så tänker du äta?" sa hon.
"Det beror på vad som serveras och hur mkt" sa jag.
"Nej, du måste äta upp allt. Så tänker du äta" sa hon.
"Men det beror på." sa jag.
"Vill du gå på lunchen?" frågade hon.
"Om jag får välja - helst inte." svarade jag. Det lät ju som att om jag ändå inte tänkte äta som de sa så skulle det vara i onödan, och då var det kanske ingen idé att gå på en sånn där lunch.
"Amen nu bestämmer vi att vi har den här lunchen" sa hon.
Jaha? Du lät ju precis som att den var onödig om jag inte ville gå och jag sa klart och tydligt att jag inte ville det, och så bestämmer du ändå att jag ska gå?! Varför frågade du då??
Läkaren är mer resonabel (kan man säga så? :P). Hon är mer:
"Vi bestämmer att vi går på lunchen och så får vi se hur det går". Det känns mkt lättare då, inte som att jag förstör hela grejen om jag inte äter upp.
Tänk om de serverar typ pasta med ost- och skinksås? Alltså ofta jag äter det! Dessutom är det skitäckligt - vare sig jag har en äs eller inte. Tror jag ätit det en gång i hela mitt liv och tänker aldrig göra om det. Bara lukten får mig att vilja spy!
Eller typ fisk med värsta såsen? Då kan jag äta fisken men inte såsen! Tänk om det egentligen är okej mat, tex fisk och potatis men att det ligger sås PÅ all mat? Eller om det är en mega-jätte-portion?!
Och kul att sitta och äta med alla dem som VET att jag får ångest av att äta och att det lixom är därför jag ska sitta där och plågas. Asså jag kommer ju skaka av nervositet och bli sådär illamående att jag inte kan svälja. Vad fan ska jag göra då? De kommer ju slå ihjäl mig. Typ...
Nej fyfan, hur kan de bara bestämma allt utan mig? Eller har jag rätt att säga ifrån? Jag går ju ändå på alla möten, har börjat äta någorlunga som de säger, tränar knappt, har börjat ta tag i skol-målet mm. Om det finns EN sak jag inte vill gå med på borde jag vill ha rätt att slippa det? Jag är väl en egen människa ändå? Ingen annan äger mig eller har egentligen rätt att bestämma och styra över mig. Eller? :S
Lära sig ta kommentarer
Visst, en del av morsans kommentarer tycker jag är onödiga och dumma. Förstår inte hur hon tänker när hon "slänger ur" sig dem. Men en del inser jag att det är jag själv som måste lära mig att ta dem på rätt sätt.
Tex idag vid frukosten så diskuterade vi kryddor. Jag äter extremt mkt salt till i princip allt, förutom risifrutti och yoghurt ;) Men annars på alla sorters mackor, all sorters mat... Och dessutom i alldeles för stor mängd. Därför sa jag att jag tyckte att min nya smaksättare - pizzakryddan ( = basilika, oregano och mejram) - var så bra att ta istället. Morsan kollade på min macka och sa "keso är en sånn där smak som inte smakar nånting, utan som man måste ha nånting till att smaksätta med, typ tomat. fast ja... du har ju ifs skinka och sallad till".
Mina tankar blev då: Hon tycker jag är fet eftersom att jag, trots att jag kryddar med pizzakrydda, har både keso OCH skinka OCH sallad.
Men nu i efterhand kan jag tänka att det kanske inte alls var så hon menade. Det känns som att det var så, men kanske är det faktist så att jag har en sjuk sida på riktigt som styr tankarna på det där sättet? Morsan kanske faktist bara var inne i vår krydd-diskussion och tänkte att jag kunde ha tomat på men sen såg att jag hade skinka, vilket hon tyckte funkade bra det med? Hon kanske inte alls satt och tänkte på att jag hade flera olika pålägg, stor/liten macka och liknande?
Ibland är det nog jag som måste tänka kring olika sätt att tolka kommentarer. För allt i livet kan ju inte alltid handla om fet/smal, nyttig/onyttig, mkt mat/lite mat, svält/hets, träna/lata, I guess...
Kommentera när man äter
From imorgon kommer min morsa vara hemma halva dagarna för att "stötta" mig. Det innebär att jag kommer äta nästan alla måltider med henne varje dag.
Igår kändes typ alla målen rätt okej att äta tillsammans med henne. Men idag kändes det som vanligt igen..
Hon la inte upp mat på min tallrik som hon ska enligt SCÄ så jag fick lägga upp själv. Hade vart rädd att jag skulle hetsa på eftermiddagen men tänkte att jag skulle vänta tills middagen och äta morsans mat i rätt mängd. Tog en liten port. fast jag var jätte hungrig. Vi hade lagat chili con carne (och det var skönt att se vad det innehöll för jag trodde det var mkt mer feta ingredienser och kalorier! Men morsan hade inte ens i olivolja eller något annat fett att steka i) med bulgur (jag lyckades smidigt smöra till mig det istället för ris).
När jag ätit upp min lilla port. låg det lite bulgur kvar så jag bestämde mig för att ta mer (blev arg på morsan som inte sa åt mig nått utan bara pratade på om sig själv) och lite mer chili con carne. Självklart kändes det förjävligt att jag tog mat själv TVÅ ggr och jag tyckte tallriken såg helt överfylld ut av mat.
Fan vilket fetto jag är, shit vad jag äter mkt!
Tror ni inte att min kära morsa då säger "du äter bulgur con carne! du tog så mkt bulgur så det ser ut som bulgur con carne istället för chili con carne". Tack PRECIS vad jag behövde höra. Jag såg själv att Mount Everest låg på min tallrik, men tack för att du var noga med att påpeka det! För jag är ju SÅ JÄVLA FET och självklart är det viktigt att alla ni runtom får chansen att påpeka det, så att jag inte ska tro att jag är bättre än vad jag egentligen är. Tack tack för att du påminner, tack TACK.
Vad vill ni veta?
Jag har ju inte vart sådär superbra på att uppdatera bloggen på senaste tiden, men nu har jag blivit lite mer motiverad till att skriva här igen. Saknat den lite faktist :P Men jag undrar vad ni helst vill läsa om? Självklart använder jag bloggen för att skriva av de tankar och känslor som jag känner för att skriva om. Men jag undrar ändå vad ni är intresserade av att läsa om i min blogg?:
Om SCÄ - mötena, ev. behandling, hur allt går till mm?
Mitt matschema - vad jag bör äta, hur/när/var/av vem, och hur/om jag följer det?
Mer tankar och känslor om mat och kropp?
Mer tankar och känslor om vardagen - skola, familj, vänner mm?
Svara med kommentarer om ni vill läsa om något ovan eller något helt annat som ni kommer på. I wanna know!
Kan sammanfatta dagen lite kort:
Har tränat vilket var skitkul! Fan vad svettig och andfådd jag var, men bra kändes det hahaha ;)
Såhär har maten sett ut:
Frukost: 1 rostismacka med keso, skinka och sallad.
Mellis (sent - kl.13:15): 1 äpple.
Lunch (sen - kl.14:15): ca ½-1 dl bulgur med wokgrönsaker och ca ½ Red Hot Chorizo.
Mellis: Inget.
Middag (sent - kl. 19:00): 1 port. (egentligen för liten, tror jag) pasta med tonfisk och svarta oliver.
Kvällsmål: 1 Risifrutti.
Totalt: ~1100 kcal
Dagens mat kändes jobbig eftersom att morsan inte säger åt mig att äta. Hon struntar typ i alla mellis känns det som, och jag äter bara om hon säger åt mig. Det låter kanske konstigt - att jag vill äta men trots det inte gör det frivilligt, samtidigt som jag inte vill äta och känner mig tvingad av morsan. Aah weird I know... Men om jag har koll på kalorierna och går ner i vikt så vill jag äta regelbundet, men jag vill inte göra det "i onödan" inför morsan. Äh vet inte varför det är så.
Iaf så sa hon inte åt mig att äta mellis när jag skulle men sen tyckte hon att jag skulle äta mitt mellis helt plötsligt när vi egentligen skulle äta lunch. Vid 2:a melliset åt hon själv ett stort mellis och jag satt lixom bredvid men hon sa inte åt mig att ta mellis och då vill jag heller inte göra det. Sen höll hon på att deklarera vid middagen och frågar mig om jag är hungrig - tror hon verkligen att jag skulle svara ja på det eller??! Samma sak vid lunchen - då trodde jag att vi skulle äta pastan men istället frågar hon vad jag vill äta av 3 olika rätter. Jag hade ställt in mig på pasta och tänkte dels att det skulle vara gott men också att då skulle jag äta det idag och sen protestera ett tag framåt (ok att äta pasta ibland, men det känns "farligt" och jag vill inte behöva äta det varje vecka!), men när jag får 3 alternativ tänker jag såklart ut vilket som det är minst kalorier i och väljer det. Varför måste hon fråga? Varför skiter hon i vissa saker, som mellanmålen och de regelbundna tiderna? Varför ställer hon dumma frågor där jag tvingas välja - och som de tydligt påpekade på Basgruppsmötet att man ska undvika då anorexin tar över tänkandet?
Och en annan dag så fick jag inte välja vilken sort av olika produkter vi skulle köpa, för då skulle jag köpa lättprodukter, men nästa sekund skiter hon i om jag äter eller tycker att jag ska komma på matförslag eller välja.
Jag fattar bara inte hur hon resonerar? Jag skulle gärna vilja veta.
Men aja, för övrigt har jag inte haft någon matångest av att äta, utan bara det här med valen faktist. Har också vart stört trött hela dagen så nu ska jag nog gå och lägga mig tidigt idag.
Natti natti.
Om SCÄ - mötena, ev. behandling, hur allt går till mm?
Mitt matschema - vad jag bör äta, hur/när/var/av vem, och hur/om jag följer det?
Mer tankar och känslor om mat och kropp?
Mer tankar och känslor om vardagen - skola, familj, vänner mm?
Svara med kommentarer om ni vill läsa om något ovan eller något helt annat som ni kommer på. I wanna know!
Kan sammanfatta dagen lite kort:
Har tränat vilket var skitkul! Fan vad svettig och andfådd jag var, men bra kändes det hahaha ;)
Såhär har maten sett ut:
Frukost: 1 rostismacka med keso, skinka och sallad.
Mellis (sent - kl.13:15): 1 äpple.
Lunch (sen - kl.14:15): ca ½-1 dl bulgur med wokgrönsaker och ca ½ Red Hot Chorizo.
Mellis: Inget.
Middag (sent - kl. 19:00): 1 port. (egentligen för liten, tror jag) pasta med tonfisk och svarta oliver.
Kvällsmål: 1 Risifrutti.
Totalt: ~1100 kcal
Dagens mat kändes jobbig eftersom att morsan inte säger åt mig att äta. Hon struntar typ i alla mellis känns det som, och jag äter bara om hon säger åt mig. Det låter kanske konstigt - att jag vill äta men trots det inte gör det frivilligt, samtidigt som jag inte vill äta och känner mig tvingad av morsan. Aah weird I know... Men om jag har koll på kalorierna och går ner i vikt så vill jag äta regelbundet, men jag vill inte göra det "i onödan" inför morsan. Äh vet inte varför det är så.
Iaf så sa hon inte åt mig att äta mellis när jag skulle men sen tyckte hon att jag skulle äta mitt mellis helt plötsligt när vi egentligen skulle äta lunch. Vid 2:a melliset åt hon själv ett stort mellis och jag satt lixom bredvid men hon sa inte åt mig att ta mellis och då vill jag heller inte göra det. Sen höll hon på att deklarera vid middagen och frågar mig om jag är hungrig - tror hon verkligen att jag skulle svara ja på det eller??! Samma sak vid lunchen - då trodde jag att vi skulle äta pastan men istället frågar hon vad jag vill äta av 3 olika rätter. Jag hade ställt in mig på pasta och tänkte dels att det skulle vara gott men också att då skulle jag äta det idag och sen protestera ett tag framåt (ok att äta pasta ibland, men det känns "farligt" och jag vill inte behöva äta det varje vecka!), men när jag får 3 alternativ tänker jag såklart ut vilket som det är minst kalorier i och väljer det. Varför måste hon fråga? Varför skiter hon i vissa saker, som mellanmålen och de regelbundna tiderna? Varför ställer hon dumma frågor där jag tvingas välja - och som de tydligt påpekade på Basgruppsmötet att man ska undvika då anorexin tar över tänkandet?
Och en annan dag så fick jag inte välja vilken sort av olika produkter vi skulle köpa, för då skulle jag köpa lättprodukter, men nästa sekund skiter hon i om jag äter eller tycker att jag ska komma på matförslag eller välja.
Jag fattar bara inte hur hon resonerar? Jag skulle gärna vilja veta.
Men aja, för övrigt har jag inte haft någon matångest av att äta, utan bara det här med valen faktist. Har också vart stört trött hela dagen så nu ska jag nog gå och lägga mig tidigt idag.
Natti natti.
Tredje mötet på SCÄ
Det var jag, morsan, läkaren och behandlaren (tror hon är kurator/psykolog eller nått sånt men hon får kallas "behandlaren" så länge). De hade skrivit ut mina Stepwise-resultat och jag var SKITNERVÖS att de skulle visa dem för morsan, för där i stod bland annat att jag skär mig. Men som tur var gjorde dem inte det! Men de gick igenom det lite mer för att se om jag är deppig pga min äs, alltså att jag har näringsbrist som påverkar humöret, eller om jag dessutom har en depression. Så de ställde lite frågor.
Det jag stör mig på att folk inte fattar (nu syftar jag främst på personer jag känt länge, som morsan och farsan tex) är att de tror att NU har jag problem --> en äs. Ursäkta men äs brukar inte komma bara sådär? De brukar finnas en anledning/bakgrund till att de uppkommer, alltså andra problem. Jag mådde så jävla pissigt hela jävla högstadiet! Kanske tom sämre än jag mår nu, eller kanske lika iaf fast på ett annat sätt. Idag tror jag att jag faktist hade en depression DÅ och om jag har det nu så tror jag inte att den är lika "allvarlig" idag.
Iaf så handlade detta möte om hur min behandlingsplan skulle läggas upp. De var inte klara med den -.- snark.. Tror det var för det här med depression eller inte. Men iaf sa de att de tyckte att jag fick för mkt ansvar på mig, att jag inte klarade det här själv och skulle behöva hjälp och stöd. Med tanke på min bakgrund (som då morsan och farsan fick berätta om för läkaren när jag gjorde Stepwise med behandlaren) kunde de förstå att jag mådde som jag gör nu. De tyckte att jag hade rätt att må såhär, inte att det är bra utan att det är min tur att må dåligt - få visa det och få hjälp (typ). Även här blev jag arg för jag förstår att det morsan och farsan berättade syftar på skiljsmässan, kanske att min hund dog och min syrras problem. Att livet var helt jävla pissigt innan dess och att det är DOM anledningarna till att jag började banta tror jag inte de har en dugg aning om. De tycker typ att jag kunde ha ansträngt mig lite mer om jag ville må bättre och trivas bättre på högstadiet, med vänner, på fritidsaktiviteter osv. Jävligt lätt för dom att säga som inte har en aning om hur det var!
Läkaren sa att hon ville "sjukskriva" morsan, alltså att hon ska få ett läkarintyg som ger henne rätt att vara hemma med sjukskrivet barn. Hon ska vara hemma en del och jobba en del, typ halvdagar tror jag. Det kändes sådär.. Dels vill jag inte att mina idiotiska-fetto-problem ska påverka morsan och förstöra hennes jobb! Jag kan klara mig själv, jag har aldrig menat att krångla till någon annans liv! Jag har inte bett läkaren krångla till morsans liv. Det behövs inte! Jag får klara mig själv! Jag tror jag hellre vill klara mig själv. Jag tycker det är jobbigt att äta med andra, även morsan. Eller kanske speciellt morsan.. Dessutom vill jag styra maten själv så mkt som möjligt. Fast det enda positiva med det här är att jag kanske får mer gjort på dagarna, tex en liten plan på hur jag ska plugga hemma och någon som pushar mig att göra det vilket i sig motverkar att jag hetsar när jag blir uttråkad och om hon är hemma så skulle jag inte hetsa heller. Det är väl det enda bra. Och så tror jag att morsan kanske själv tkr det är skönt att få bli sjukskriven, då hon inte trivs på sitt jobb, är väldigt trött och har väldigt mkt att göra. Kanske tkr hon det är lite skönt att vara "ledig" lite mer?
Sen sa läkaren också att hon tycker att jag ska satsa på 1, max 2, skolämnen och vara i skolan någon/några lektioner i veckan. Inte för skolarbetets skull utan för den sociala delens skull. De har sett att jag drar mig undan alldeles för mkt och ser att det är farligt för min hälsa (enligt Stepwise har jag som sagt social fobi) och iom sjukskrivningen kan det bli värre då jag inte ens går i skolan - alltså håller mig undan/ensam ännu mer. De tog det här jätte allvarligt och kunde isf inte godkänna in sjukskrivning. Fast egentligen tycker det att sjukskrivningen är bra för mig men jag måste bli lite mer social så det inte blir allvarligare. Så nu ska jag kanske börja gå någon lektion i skolan också.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det finns ett ämne som jag trivs med, tycker är rätt roligt, trivs med läraren och självklart med klassen som alltid (fast just nu tkr jag det är jobbigt att möta dem för jag känner mig så fet och misslyckad). Dessutom kommer jag inte behöva göra något på lektionstid mer än att kolla på de andras redovisningar, vilket är riktigt roligt i det här ämnet! Men det är just det där att ta sig till skolan som känns så motigt... Att komma tbax som den störda, sjuka fetkorven som misslyckas med allt.. Så pinsamt och förnedrande känns det :( Men jag skulle faktist gärna vilja ta tag i min sociala fobi. Jag märker verkligen hur den växer sig starkare och får mig att känna mig tryggare ifrån människor. Jag hatar det för det är verkligen inte så jag vill ha det! Äs är jag inte lika angelägen om att släppa men sf skulle verkligen vara skönt att slippa. Så jag ska nog ge det ett försök iaf och blir det bara värre har jag rätt att slippa gå i skolan.
Det jag stör mig på att folk inte fattar (nu syftar jag främst på personer jag känt länge, som morsan och farsan tex) är att de tror att NU har jag problem --> en äs. Ursäkta men äs brukar inte komma bara sådär? De brukar finnas en anledning/bakgrund till att de uppkommer, alltså andra problem. Jag mådde så jävla pissigt hela jävla högstadiet! Kanske tom sämre än jag mår nu, eller kanske lika iaf fast på ett annat sätt. Idag tror jag att jag faktist hade en depression DÅ och om jag har det nu så tror jag inte att den är lika "allvarlig" idag.
Iaf så handlade detta möte om hur min behandlingsplan skulle läggas upp. De var inte klara med den -.- snark.. Tror det var för det här med depression eller inte. Men iaf sa de att de tyckte att jag fick för mkt ansvar på mig, att jag inte klarade det här själv och skulle behöva hjälp och stöd. Med tanke på min bakgrund (som då morsan och farsan fick berätta om för läkaren när jag gjorde Stepwise med behandlaren) kunde de förstå att jag mådde som jag gör nu. De tyckte att jag hade rätt att må såhär, inte att det är bra utan att det är min tur att må dåligt - få visa det och få hjälp (typ). Även här blev jag arg för jag förstår att det morsan och farsan berättade syftar på skiljsmässan, kanske att min hund dog och min syrras problem. Att livet var helt jävla pissigt innan dess och att det är DOM anledningarna till att jag började banta tror jag inte de har en dugg aning om. De tycker typ att jag kunde ha ansträngt mig lite mer om jag ville må bättre och trivas bättre på högstadiet, med vänner, på fritidsaktiviteter osv. Jävligt lätt för dom att säga som inte har en aning om hur det var!
Läkaren sa att hon ville "sjukskriva" morsan, alltså att hon ska få ett läkarintyg som ger henne rätt att vara hemma med sjukskrivet barn. Hon ska vara hemma en del och jobba en del, typ halvdagar tror jag. Det kändes sådär.. Dels vill jag inte att mina idiotiska-fetto-problem ska påverka morsan och förstöra hennes jobb! Jag kan klara mig själv, jag har aldrig menat att krångla till någon annans liv! Jag har inte bett läkaren krångla till morsans liv. Det behövs inte! Jag får klara mig själv! Jag tror jag hellre vill klara mig själv. Jag tycker det är jobbigt att äta med andra, även morsan. Eller kanske speciellt morsan.. Dessutom vill jag styra maten själv så mkt som möjligt. Fast det enda positiva med det här är att jag kanske får mer gjort på dagarna, tex en liten plan på hur jag ska plugga hemma och någon som pushar mig att göra det vilket i sig motverkar att jag hetsar när jag blir uttråkad och om hon är hemma så skulle jag inte hetsa heller. Det är väl det enda bra. Och så tror jag att morsan kanske själv tkr det är skönt att få bli sjukskriven, då hon inte trivs på sitt jobb, är väldigt trött och har väldigt mkt att göra. Kanske tkr hon det är lite skönt att vara "ledig" lite mer?
Sen sa läkaren också att hon tycker att jag ska satsa på 1, max 2, skolämnen och vara i skolan någon/några lektioner i veckan. Inte för skolarbetets skull utan för den sociala delens skull. De har sett att jag drar mig undan alldeles för mkt och ser att det är farligt för min hälsa (enligt Stepwise har jag som sagt social fobi) och iom sjukskrivningen kan det bli värre då jag inte ens går i skolan - alltså håller mig undan/ensam ännu mer. De tog det här jätte allvarligt och kunde isf inte godkänna in sjukskrivning. Fast egentligen tycker det att sjukskrivningen är bra för mig men jag måste bli lite mer social så det inte blir allvarligare. Så nu ska jag kanske börja gå någon lektion i skolan också.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det finns ett ämne som jag trivs med, tycker är rätt roligt, trivs med läraren och självklart med klassen som alltid (fast just nu tkr jag det är jobbigt att möta dem för jag känner mig så fet och misslyckad). Dessutom kommer jag inte behöva göra något på lektionstid mer än att kolla på de andras redovisningar, vilket är riktigt roligt i det här ämnet! Men det är just det där att ta sig till skolan som känns så motigt... Att komma tbax som den störda, sjuka fetkorven som misslyckas med allt.. Så pinsamt och förnedrande känns det :( Men jag skulle faktist gärna vilja ta tag i min sociala fobi. Jag märker verkligen hur den växer sig starkare och får mig att känna mig tryggare ifrån människor. Jag hatar det för det är verkligen inte så jag vill ha det! Äs är jag inte lika angelägen om att släppa men sf skulle verkligen vara skönt att slippa. Så jag ska nog ge det ett försök iaf och blir det bara värre har jag rätt att slippa gå i skolan.
Att följa SCÄ:s matschema
Just nu äter jag nästan enligt SCÄ:s matschema. Har följt det i typ 2 dagar. Morsan lagar maten och lägger upp den åt mig. Fast frukosten fixar jag själv och mellis och då blir den inte lika stor som den ska vara egentligen. Jag tänker kanske fortsätta försöka äta på liknande sätt, enligt schemat, men mecka lite med det. Fortsätta med "liten" frukost och byta ut risifruttin (som är 1 av mellanmålen just nu) mot Willys, som har färre kalorier (fast de verkar ha slutat sälja dem??), fortsätta ha 1 frukt till 1 eller 2 av mellanmålen (egentligen får man inte ha bara frukt till mellis) och försöka ändra på lunch/middag genom att få morsan att laga pasta så sällan som möjligt. Jag kan nog gå med på att äta det någon gång (den här veckan har jag ätit det 5 ggr tror jag!) men helst vill jag äta - om jag ska äta kolhydrater - potatis. Ris vill jag inte heller ha. Om jag ska äta något annat än potatis tycker jag att det kan vara bulgur, om man nu måste. Och så ska jag försöka se till att maten inte består av feta grytor eller såser. Hellre typ fisk, skaldjur, tomatsås, kassler, korv osv.
Om jag tex äter korv, potatis och sallad så kan jag hålla koll på kalorimängden lätt och försöka se till att jag själv bestämmer hur många potatisar eller korvar jag ska äta. Det är svårare när hon lassar upp en stor klump pasta med tonfisk på tallriken tex. Jag kan ju inte direkt säga åt henne att vänta medans jag väger alla ingredienser i skiten...
På nått sätt vill jag iaf se till att jag ligger runt 1000 kcal och om jag då äter regelbundet och nyttigt är ju det bara bra för kroppen och förbränningen. + att jag då äter på ett ungefär som SCÄ och morsan vill. Men jag HATAR att inte ha kontrollen just nu! Att MORSAN styr över min kropp. Det är fan elakt att ge mig pasta 5 ggr på en vecka när det är bland det sista jag vill äta! HON bestämmer mängden mat och dess ingredienser. Det får mig att känna mig ännu tjockare, som att hon njuter av att jag är fet. Ingen tycker ju synd om mig på riktigt, för jag är inte smal som jag förväntas vara med en äs. Jag är ju TJOCK. Det är ju det som är så förnedrande, som alla runt om mig kan ha så jävla roligt åt. Men de låtsas som att jag behöver hjälp fast de egentligen tycker att jag är värdelös som har en äs men inte ens har blivit smal på köpet! Jag är fortfarande fetare än alla andra och det är så jävla pinsamt o förnedrande!
Som idag vid lunchen la hon på mer omelett på MIN tallrik än på sin egen. Självklart klagade jag och skopade över från min tallrik till hennes. Hon hade dressing på sin tallrik och jag hade citronsaft på min omelett. Självklart ska hon börja kommentera som alltid: "citron? är det verkligen gott? okej på fisk kanske men på annan mat? på OMELETT? är det verkligen gott?". Skulle jag sitta där och försvara mig i 14 timmar? Fattar hon inte hur jobbigt det är när hon vet att jag har något fel i mig som har med mat att göra (som de kallar "äs") och medans jag då ska äta (som är just den jobbiga delen) får kommentarer om vad jag stoppar i mig? Nedlåtande kommentarer dessutom? Hur fan tänker hon?!
Så näej, det känns inte bra att HON får ha kontrollen över MIG. Jag ska ta tbax den, men jag tkr inte om att bråka. Det är därför jag knappt säger ifrån eller emot. Men man har faktist rätt att säga ifrån ibland. Jag är nästan 18 och har RÄTT att bestämma över mig själv, min kropp och mitt liv. That's it.
Om jag tex äter korv, potatis och sallad så kan jag hålla koll på kalorimängden lätt och försöka se till att jag själv bestämmer hur många potatisar eller korvar jag ska äta. Det är svårare när hon lassar upp en stor klump pasta med tonfisk på tallriken tex. Jag kan ju inte direkt säga åt henne att vänta medans jag väger alla ingredienser i skiten...
På nått sätt vill jag iaf se till att jag ligger runt 1000 kcal och om jag då äter regelbundet och nyttigt är ju det bara bra för kroppen och förbränningen. + att jag då äter på ett ungefär som SCÄ och morsan vill. Men jag HATAR att inte ha kontrollen just nu! Att MORSAN styr över min kropp. Det är fan elakt att ge mig pasta 5 ggr på en vecka när det är bland det sista jag vill äta! HON bestämmer mängden mat och dess ingredienser. Det får mig att känna mig ännu tjockare, som att hon njuter av att jag är fet. Ingen tycker ju synd om mig på riktigt, för jag är inte smal som jag förväntas vara med en äs. Jag är ju TJOCK. Det är ju det som är så förnedrande, som alla runt om mig kan ha så jävla roligt åt. Men de låtsas som att jag behöver hjälp fast de egentligen tycker att jag är värdelös som har en äs men inte ens har blivit smal på köpet! Jag är fortfarande fetare än alla andra och det är så jävla pinsamt o förnedrande!
Som idag vid lunchen la hon på mer omelett på MIN tallrik än på sin egen. Självklart klagade jag och skopade över från min tallrik till hennes. Hon hade dressing på sin tallrik och jag hade citronsaft på min omelett. Självklart ska hon börja kommentera som alltid: "citron? är det verkligen gott? okej på fisk kanske men på annan mat? på OMELETT? är det verkligen gott?". Skulle jag sitta där och försvara mig i 14 timmar? Fattar hon inte hur jobbigt det är när hon vet att jag har något fel i mig som har med mat att göra (som de kallar "äs") och medans jag då ska äta (som är just den jobbiga delen) får kommentarer om vad jag stoppar i mig? Nedlåtande kommentarer dessutom? Hur fan tänker hon?!
Så näej, det känns inte bra att HON får ha kontrollen över MIG. Jag ska ta tbax den, men jag tkr inte om att bråka. Det är därför jag knappt säger ifrån eller emot. Men man har faktist rätt att säga ifrån ibland. Jag är nästan 18 och har RÄTT att bestämma över mig själv, min kropp och mitt liv. That's it.
Smalsmalsmalsmalsmalsmalsmal
I sommar ska jag va smal. Så, nu har jag bestämt det. Smalsmalsmalsmal. Jag ska bli smal. Jag måste bli smal. Jag vet skillnaden på fet och smal på mig själv. När jag äter mycket eller något onyttigt mår jag värre än någonsin annars. När jag äter lite eller inget, går ner i vikt, benen (nyckelben, höftben, revben osv) börjar synas tydligare och tydligare - då mår jag bättre. Jag vill inte behöva gå i mjukisbyxor och tjocktröjor i sommar. Fatta vad varmt!? Jag ska gå i shorts och t-shirt, helst linne också men t-shirt duger.
Hej då, nu ska jag bli smal.
