Så länge ingen vet...
Har nästan läst färdigt självbiografin om anorexi. Bara ett kapitel, som lär handla om tillfrisknad, kvar.
Jag har sett en del dokumentärer, läst självbiografier och bloggar mm av personer med ätstörningar som uttrycker att tillfrisknandet ifrån sjukdomen ses som en utmaning, där varje avklarat delmoment som säger emot ätstörningen är en vinst, en seger. T ex om de får i uppgift eller helt enkelt bara är sugna på att äta en kanelbulle och trotsar ätstörningen och ÄTER bullen så ser personerna det som att de vinner emot ätstörningen. Att det är något positivt. De uttrycker också att de äter för att de vill visa för omgivningen att de kämpar för att bli eller är friska. De verkar också kunna vara öppna med det för familj och vänner och ta stöd av dessa när de äter och känna sig nöjda när de just ätit inför dem, bevisat att de jobbar för ett friskt liv och emot ätstörningen.
Superroligt för dem osv! Varför känner jag helt tvärtom?? Jag känner igen mig i mycket i självbiografin tex - det skulle kunna vara taget ur min egen dagbok. Men i just detta fallet känner jag precis tvärtom. Jag känner inte alls av något halleluja-moment när jag äter en bulle, för jag tycker inte att det är den så kallade "friska sidan" som har rätt. Jag tycker att jag på alla sätt och vis förtjänar att få ångest om jag nu trycker i mig en bulle, för då kommer ångesten bidra till att jag förhoppningsvis tänker efter en gång extra nästa gång jag funderar på att äta en bulle och då istället låter bli! Jag känner att det är en stor förlust, att jag är svag, om jag sätter i mig en bulle istället för att vara stark nog att avstå. Jag resonerar som så att viktnedgång = vinst, viktuppgång/utebliven viktnedgång = förlust. OCH JAG ÄR MEDVETEN OM ATT DETTA ÄR SJUKA TANKAR. Jag skulle antagligen inte resonera så om jag var frisk. Men jag är ju inte sjuk längre enligt typ alla? Ingen anser att jag är sjuk och jag har blivit släppt ifrån vårdenheter och behandlingar, även om jag aldrig fått en friskskrivning.
Tillbaka till poängen - jag känner definitivt ingen lättnad över folk som fått veta om min ätstörning. Tvärtom blir helvetet ännu större. Varför? - Jo för att så länge folk inte vet om att jag har/har haft en diagnos, en ätstörning, så är det ingen som reflekterar eller analyserar kring vad jag äter eller inte äter.
- Exempel: Om man sitter i ett klassrum t ex med 10 killar som ser ungefär likadana ut och uppträder mer eller mindre på samma sätt, då funderar man inte så mycket över någon särskild. Om någon däremot flikar in att han där borta i hörnet, han har suttit i fängelse och lider av kleptomani - då är jag ganska säker på att fler börjar hålla ett öga på honom och hur han beter sig och skapar förväntningar på hur han ska agera osv. Försvinner då någons plånbok faller nog misstankarna ganska snabbt på Mr. Kleptoman, för han är den som förväntas sno saker osv...
Samma gäller min ätstörning. Vet folk om att jag har en då börjar folk uppmärksamma mitt beteende, förvänta sig att jag inte ska äta fett eller socker, äta minimalt eller knappt äta alls, vara pinnsmal, underviktig och träna hysteriskt - för det är ju så en ätstörd person är! (Läs: förväntas/tros vara).
Så om jag då sitter och fikar med ett kompisgäng som vet om min ätstörning, självklart är jag fullt medveten om vad de har för förväntningar på hur jag ska agera/vara/handla/äta. Jag borde inte enligt ätstörningen beställa en kanelbulle och en chailatte. För sådant gör ju inte ätstörda personer. Och jag är ju i detta fallet den ätstörda personen. Så om jag då trots allt beställer en kanelbulle och en chailatte - hur jäkla tjock känner jag mig då? 10 gånger värre än om vännerna endast förväntar sig att jag är en frisk kompis i gänget, precis som alla andra. Men eftersom jag förväntas vara den som äter mindre, nyttigare osv så blir just min kanelbulle och chailatte som 10 ggr fetare och onyttigare och mer opassande.
Detta innebär att om någon jag ska äta med vet om min ätstörning vill jag ännu mindre äta, för att det får mig att känna mig 10 gånger så tjock och jag får ännu mer ångest. Jag känner mig sjukt iakttagen och högre press på att jag förväntas vara smalare och äta mindre/nyttigare.
ÄR DET NÅGON SOM FÖRSTÅR HUR JAG TÄNKER/KÄNNER HÄR?
Tar det någonsin slut?
Sen sist har en del förändrats. Jag har flyttat hemifrån på riktigt. Jag bor själv och det är underbart. Det har sina ups and downs men det absolut bästa är nog ändå att jag får sköta maten och träningen helt fritt - utan att behöva komma på ursäkter eller anledningar eller varje gång behöva argumentera eller kriga för det jag vill äta/inte äta eller träna.
Detta betyder inte jag ska börja pyssla med ohälsosamma/sjuka beteenden igen, utan enbart att jag fritt kan välja att leva ett hälsosamt kontrollerat liv. Kontroll. Det är väl där någonstans skon klämmer. Det är där sjukdomen kanske sitter kvar. Jag kommer nog aldrig kunna släppa kontrollbehovet. Såhär ser det ut idag, på gott och på ont:
- Jag försöker att enbart äta godsaker på helgerna och då UNNA mig något gott, exempelvis en fika med en kompis i form av tex kladdkaka eller en bulle. Det som är bra med fikor i jämförelse med att köpa hem något, som godis eller glass, är att det blir ännu mer kontrollerat. Det blir EN bulle eller EN bit kladdkaka samtidigt som man har folk runt omkring sig så att man kontrollerar sig. Ska man stå hemma och baka en kladdkaka är det svårt att enbart äta en bit och sen då - slänga skiten? Nej antagligen äter man kladdkaka hela helgen tills den tar slut.
- Jag har inte onyttiga saker hemma som godsaker eller sådant man kan gå och småäta. Jag har brödet i frysen och bara pålägg/smör hemma i perioder, så att jag just inte ska kunna gå och småäta mackor hela tiden eller äta massvis med mackor istället för lunch och middag.
- Jag har blivit duktig på att laga mat och göra matlådor, så att jag ska välja att äta nyttig och riktig mat till lunch och middag. Jag ser till att få i mig av allt man behöver: BRA grönsaker, kolhydrater, fett och proteiner.
- Jag äter regelbundet ca 5 ggr om dagen och småäter inte.
- Jag tränar regelbundet och hälsosamt, utan att bryta ner min kropp. Jag blir starkare, uthålligare och får mer energi, samtidigt som jag tycker att det är roligt och det bara får mig att må bättre!
Jag ska börja göra ett skolarbete om anorexi/ätstörningar och läser därför en självbiografi om detta. PÅ GOTT OCH PÅ ONT. Jag VILL läsa boken för detta är ju uppenbarligen ett område som intresserar mig och eventuellt något jag skulle vilja jobba inom, för att kunna hjälpa andra. MEN risken är att denna uppgift, denna bok uppmuntrar min egen ätstörning till att komma tillbaka/utvecklas. Jag blir sporrad av de anorektiska inläggen i boken, vilket jag tycker är så hemskt eftersom att författaren skrivit boken för att just ge motsatt effekt: hjälpa andra sjuka. Hon vill självfallet inte att hennes bok ska göra andra sjuka! Precis som alla andra ätstörda som väljer att skriva en självbiografi. Men mig påverkar det nog tyvärr så. Så vad gör man? Kommer jag någonsin bli frisk? Hur kan jag balansera mitt liv mellan friskt och fritt ifrån ätstörningar, alternativt kontroll över ätstörningarna, samtidigt som jag kan leva ett hälsosamt liv genom sund kontroll över mat, träning och en snygg men hälsosam kropp? Hur gör jag för att inte gå till överdrift åt något håll? Att vara frisk ska ju inte betyda att man proppar i sig socker och fett och aldrig rör på sig medan sjuk betyder att man tränar dygnet runt, kräks och aldrig äter. Det ska ju ligga någonstans emellan.
Jag märker att jag börjar kanske bli lite mer kontrollfreak igen. Har för några veckor sen börjat föra matdagbok, där jag först gör en matplan för alla måltider per dag och sedan fyller i/bockar av vad jag ätit under dagen. Det känns bra. Det känns tryggt. Samtidigt kan man då börja dra ner på portionerna, bara genom att ändra en liten siffra i matdagboken. Vilket kanske är helt ok om det dock inte fortsätter så tills det blir ett sjukt beteende igen??
Jag vill köpa en våg också. Det synliga resultaten som jag vill kunna se i spegeln tar längre tid och är svårare att bedöma, medan en siffra på vågen är så mycket lättare och tydligare. Jättemånga friska människor har ju en våg i hemmet och försöker äta sunt och träna rätt för att bli starkare, friskare, uthålligare, sundare, smalare/tajtare/mer fit:a och "snyggare". Så varför kan inte jag ha en våg? Är risken att om siffran börjar sjunka så kan jag inte stanna utan enbart fortsätta låta den sjunka? Vilket därmed också innebär att träningen inte blir den härliga, sköna känslan som ger mer energi, stärker mig, bygger upp mig och gör mig mer uthållig? Kanske tappar jag humöret, orken, energin, lusten p.g.a att jag inte äter tillräckligt och får i mig vad jag behöver för att orka vara social, aktiv, göra roliga saker, skratta, prata och ha ett roligt liv - så som jag vill!
Det är en jävla balansgång hela tiden och det är så svårt att känna när det börjar luta lite lätt åt ett håll. Det går så sakta så att det knappt känns för att sedan helt plötsligt ha gått jättelångt och vara en hel uppförsbacke tillbaka!
HUR GÖR MAN?
HUR ÄR MAN FRISK?
HUR MÅR MAN BRA?
