Snackade med min psykolog. Hon tyckte att jag skulle börja ta antidep. Just nu tar jag Atarax - ångestdämpande, men det hjälper inte ett dugg. Hon ansåg att jag är deprimerad mer eller mindre. Jag har svårt att kalla mig själv deprimerad eftersom att jag har mått så himla mycket sämre och inte haft någon livsglädje alls och inte ens kunnat gå ut eller träffat en kompis. Så därför räknar jag att det var depression och att detta alltså inte kan vara depression, men det kanske det är. Bara att det förut var värre eller vad man ska säga.
Och så tyckte hon att självmordstankar var allvarligt. Hon undrade på vilka sätt jag funderat på men då bara skrattade jag. Känns ju skitfånigt att sitta och beskriva det!

Jag orkar iaf inte med någonting knappt och det känns som ett stort misslyckande vilket gör allting ännu tyngre. Eller jo jag orkar med en del saker: kompisar. Jag träffar faktiskt kompisar minst 1 gång i veckan tror jag och då kan jag må bra (men bara med några av mina närmsta kompisar).
Men annars är typ allt jobbigt. Särskilt skolan. Har skitsvårt att ta mig till skolan och ofta är det superjobbigt att vara där. Känner mig typ helt utanför även om jag har kompisar att prata med och sånt. Men iom att jag är där mkt mindre har jag ju inte samma koll på allt som händer som dom och då känns det som att jag inte passar in där eller tillhör klassen.
Och jag får superångest när jag skolkar men jag orkar verkligen inte för jag är så ful, tjock, äcklig och misslyckad att jag inte ens vill kliva utanför dörren.
Och när bara en sånn sak känns megatung känns skolan helt omöjlig att klara och jag känner mig ensam och vilsen till tusen. Som att allt bara faller och att det bara är jag som kan balansera det, samtidigt som jag inte klarar av det så allt faller pga mig. Det är så sjukt jobbigt att gå och känna så och då känns det som att det vore lättare om allt bara föll så var det klart. Om allt bara tog slut så slapp jag ha ansvaret att behöva klara av saker som jag inte klarar. För det här är så mycket jobbigare! Vet seriöst inte vad jag ska göra. Och hur ska lite antidep kunna lösa allt?

Jag orkar inte kämpa. Jag ser inte meningen med det. Pratade med min psykolog angående den biten. Alla ser fram emot saker eller säger att det ändras med tiden eller när man blir äldre eller när man börjar jobba osv. Jag förklarade att jag inte har det hoppet och att jag inte tar sånt för givet. T ex kan mina kompisar säga "jag ska ha 3 barn i framtiden". Hur kan de så självklart säga att de ska ha si och så många barn? Jag tänker isf såhär att jag skulle vilja ha dittan och dattan. Man kanske inte kan få barn eller så vill inte ens pojkvän ha barn eller så kanske man inte har någon att skaffa barn tillsammans med. Jag tar aldrig något för givet.
Jag berättade om olika hopp om framtiden som jag haft men som inte har inträffat. Därför har jag gett upp hoppet om framtiden.
Min psykolog och jag kom fram till att eftersom jag inte har någon god erfarenhet av framtiden så kan jag inte lita på framtiden. Eller nått sånt där sa hon fast det lät mkt smartare, men ni fattar poängen.

Jag är ändå inte helt övertygad om att vilja dö just nu. Det har pendlat men jag har en bra sak i livet och det är djuren (och såklart familjen och vännerna, dom är underbara förstås men där är det så mycket krångel med även om människorna i sig är underbara). Dem får mig att vilja satsa och se vart de kan leda mig. Kanske kan jag på nått sätt lyckas inom den kategorien? En kategori jag inte testat förut?

Skolan känns superviktig och jag har sånn ångest över att behöva orka satsa och kämpa. Jag känner mig inte tillräckligt stark för några krav. Jag orkar ju knappt leva, hur fan ska jag då orka med allt annat??! Men skolan ser bara ner på mig och tycker att jag är svag och dum som inte anstränger mig lika mkt som alla andra. De ger mig absolut inget stöd som jag hört att en del andra skolor gör.
Mina behandlare ser också ner på mig, och skäller på mig och säger att jag är dålig som inte kan balansera mitt liv. De ignorerar mig när jag möter dem på enheten (det gjorde de inte förut). Jag hatar dom för de har gjort mitt liv ännu värre istället för att hjälpa mig. Jag litade på dom när jag började så jag åt upp mig som de sa och trodde då att jag i gengäld skulle bli av med de andra problemen. Men nej då. Jag fick ytterligare problem: fetare än någonsin (helt ärligt, har aldrig vägt såhär mkt och vart så här tjock någonsin i mitt liv och det är ingen inbillning) och behandlare som trycker ner mig och ger mig ångest.

Ingen fattar. Alla bara förväntar sig att jag ska klara allt, annars är jag lat och dum.
Jag vill orka och kunna men jag gör inte det. Jag är värdelös. Jag är den sämsta människan på jorden på alla sätt. Tro mig, jag är verkligen det. Jag är inte bra på något. Jag har fantiserat om att vara bra på så många olika saker och försökt bli det men jag lyckas aldrig. Inte ens småsaker lyckas jag med.
Jag sitter här som jordens mest patetiska människa och grinar så jag får ont i halsen och käkar mina svaga anti-depp tabletter utan effekt.
Ha, varför funderar jag ens på att fortsätta leva??