Oj vad många ni är som håller koll på min blogg trots att jag inte skrivit på evigheter! Det är på både gott och ont. Hoppas på mest gott, hoppas att ni läser den på rätt sätt alltså inte påverkas negativt av det jag skriver.
Jag vill klargöra för alla att jag tycker att SCÄ är någonting BRA. De jobbar emot ätstörningar och vill hjälpa människor - otroligt bra. Många är nog väldigt duktiga. Men för mig har det inte gått sådär jätte mkt framåt. Visst, jag äter i princip av allt men absolut inte utan problem. Jag mår ju inte alls bra och min kropp är inte ens i särskilt mycket bättre kondition eller så. Jag är inte underviktig eller överviktig för den delen men jag är väldigt mullig och hur mycket bättre är det? Jag har heller inga muskler så vad för nytta gör den där maten egentligen? (okej, jag har mer energi till att plugga och dansa - vilket gör mig glad - och jag träffar gärna kompisar ibland och kan prata med en av dem). Men mår verkligen riktigt dåligt. På vilken grad av hur jag mått förut vet jag inte. Men det känns som att jag är tillbaka på ruta 1 av äs. Rutan då allt började för att min kropp såg ut som den gör nu, får att jag hade sånn ångest över den som jag har nu, för att jag skämdes så mycket som att jag gör nu, för att jag inte kunde köpa jeans precis som jag inte kan nu (eller ens ha på mig jeans eller andra snygga kläder). Jag känner verkligen igen känslan från när allt började. Den här äcklade maktlösa känslan. Jag är så äcklad över min kropp, så panikslagen över att ingenting funkar. Sånn ångest över att jag inte kan ha några snygga kläder - jag går bara omkring i sunkiga mjukiskläder. Jag mår verkligen piss och jag känner inte att SCÄ hjälper mig någonting med det. Så vad var då allt detta ätande värt?

Fick en kommentar av Matilda angående att börja på SCÄ, känna sig deprimerad och börja tröstäta. Jag känner absolut igen mig tjejen! Jag gick från att svälta/banta och hetsträna till att tröst-/småäta onyttigt och inte orka träna eller göra något alls. Det finns lixom ingen balans känns det som.
Jag märker också (eller tror iaf att det beror på det här) att sättet jag äter på - oregelbundenheten och den onyttiga maten - får mig att bli väldigt trött. Jag skulle behöva en helt annan slags kost men jag klarar inte av att själv räkna ut vad jag behöver och vad för sorts ämnen jag har brist på eller hur jag ska kunna göra för att inte småäta. Därför har jag bett SCÄ att få träffa en dietist som kanske kan hjälpa mig med det här, tex ge mig ett matschema och lära mig om vilka ämnen kroppen behöver och hur mkt av varje per dag. Jag läste precis om någon tjej i Veckorevyn som ville gå ner i vikt till sin bröllopsdag. Hon åt 4 ggr per dag och (antagligen) nyttigt men lät sig själv ha en dag i veckan då hon fick äta "onyttiga" saker (jag anser att all mat endast är onyttig i fel mängd). Det tror jag är bra. Om man väljer tex att endast få äta godis på lördagar så har man det klart för sig och då kan man påminna sig om sin regel så blir det inte lika lätt att man springer och käkar godis okontrollerat hela tiden. Jag tror att om man har detta problem så blir det annars lätt så att man tillåter sig äta onyttigt när man känner för det och tänker att man ska kompensera det senare eller att man inte har bestämt sig för vad man ska äta och så slutar det med att man småäter alldeles för stora mängder. Vet man att på lördagar får jag äta något extra gott till kvällsmål så kan man planera in det, tex "ikväll får mitt kvällsmål bli en skål glass".
Detta gäller förstås inte andra. En del tror jag tvärtom behöver träna på att äta när det känner för det så de inte blir alldeles för låsta och begränsade.

Jag är seg med att svara på kommentarer och blogga, eftersom att jag nu bara gör det när jag verkligen känner för det. Hoppas ni får era svar iaf och fortsätt gärna att komma med frågor och kommentarer!
Matilda om du läser det här får du jätte gärna berätta hur det går på SCÄ nu.
Kramar till er!