Jag är tillbaka på ruta 1, som min psykolog säger. Det innebär, enligt mig, att jag är i början av min äs - tjock som äter mkt och onyttigt och inte kan ha mina vanliga kläder, för att de antingen är för små, sitter tajt (fult) eller är klädtyper som visar mitt fett (tex linne och t-shirt). Jag har überångest över min kropp och måste täcka den så gott det går vilket självklart innebär att jag inte har lust att gå ut och träffa någon så att jag slipper visa mig. Jag går bara i stora tröjor med långa ärmar och helst mjukisbyxor, men det känns så sunkigt så jag tvingar mig att gå i strumpbyxor ibland (tajta så att de kramar ihop fettet). ALDRIG jeans. Jag älskar jeans. Jag har ett par favoritjeans som jag knappt kan ha längre. Jag har aldrig hittat några jeans som har suttit så bra på mig, passat min kroppsform så bra. Och dom kan jag inte ha. Jag ska komma i dem igen och de ska sitta snyggt!
Jag har SJUKT mkt kläder - toppar, tröjor, linnen, t-shirts, skjortor, jeans, shorts....men jag använder dem inte för jag står inte ut med min kropp i dem. De är ju inte snygga längre, inte på mig. Så det blir att jag går i samma kläder jämt, de där ända stora tröjorna jag har.
När jag ska ut har jag inget party att ha på mig. Partykläder är ju bara korta, tajta klänningar utan ärmar. Möjligtvis att man kan ha jeans och en topp, men jeansen kommer jag ju inte i eller så sitter de inge snyggt pga mitt fett och topparna sitter också alldeles för tajt och man ser min utstående mage och mina dallriga fettoarmar.
Så vad fan ska jag ha på mig på nyår? Jag kan inte ha någon snygg partyklänning på mig men jag vill inte heller se ut som en lodare i en hösäck!
Var och shoppade kläder idag. Jag har som sagt sjukt mkt kläder vilket ger mig ångest när jag lägger kläder på nya kläder, som jag inte alls skulle behöva om jag bara kunde använda de jag redan har. Min psykolog frågade om jag inte kunde köpa nya jeans. Jag vill inte köpa fettokläder. Det är inge roligt att köpa kläder när man är fet. Jag kommer ihåg innan bantandet började. Jag GRÄT i omklädningsrummen när jag provade jeans. Jag undvek att köpa jeans så gott jag kunde. Och köpte jag ett par så var jag sällan särskilt nöjd med dem. Jag köpte dem mest för att jag behövde dem, inte för att jag såg snygg ut i dem.
Det är svårt att tillåta sig att köpa nya kläder särskilt när morsan säger att man har en massa kläder eller tex när man ska någonstans och inte vet vad man ska ha på sig - "ta jeans!" kan hon säga. Jag kan inte svara att jag blivit för tjock för dem eller att jag inte vill ha mina tröjor för att allt mitt fett syns.
För jag vet att hon håller med om det men självklart kan hon inte säga det klart och tydligt. Hon är ju förälder till en äs och då säger man förstås inte att ungen är tjock. Om man vill påpeka något sånt gör man det lite smidigt genom vinklade kommentarer. Sånt är hon ju duktig på.
Så jag tänker fan inte ge henne äran att gotta sig åt hur fet jag är. Bara för att hon är lika missnöjd med sig själv. Hon vill säkert att jag ska vara fetare än henne så att hon kan känna sig bättre, så att jag blir den mest misslyckade i familjen. Men jag tänker inte vara den personen. Jag kan vara dålig på en jävla massa saker men jag tänker inte misslyckas med allt. Jag tänker ALDRIG tillåta mig bli överviktig! Det känns som att jag är jävligt nära nu dock. Känns som att jag bara går upp och upp utan kontroll, men jag ska fan inte tillåta det!

Jag vet hur dumma mina inlägg och tankar är. Inte sunda på något sätt. De hjälper ingen alls. Men på något sätt mår jag bra eller tja, känner mig lite lättad, när jag kan skriva av mig. För jag har ingen att prata med som kan förstå utan att dömma. Därför blir det bloggen. Själviskt va? Så därför säger jag läs KRITISKT. Se hur dålig självkänsla, depression och ätstörning påverkar livet negativt! Fyfan för detta alltså. Kämpa emot skiten så att ni inte sjunker ner i den för ni ser ju hur jävla bra jag mår. Och vem fan vill må och leva såhär?