Usch usch usch - massa skuldkänslor x( Jag är en sånn jävla dålig kompis. Hör knappt av mig till någon och varje gång någon frågar om vi ska träffas eller göra något så kommer jag med nya bortförklaringar för att slippa. Tom när min kompis ska hjälpa mig med matten kommer jag med bortförklaringar. Jag har inte träffat han på evigheter och han frågar jätte ofta om vi ska hitta på något och sånt. Jag vill verkligen inte förlora kontakten med honom och jag blir förvånad över att han försöker behålla den (vem vill känna mig?) och samtidigt glad för det. Jag vill inte sabba det men det är så himla jobbigt!
Min andra kompis har fyllt 18 och jag har inte gjort någonting för henne. Jag SKA gottgöra henne, vet redan vad jag ska ge henne i "present". Men när?
Jag vill förklara allt för alla, längre fram - när jag får vård och förhoppningsvis mår bätte - men kommer jag våga? Och när jag gör det vill jag gottgöra alla genom att visa att jag älskar dom och uppskattar att de är så fina vänner.

Fick ett mejl från farsan. Gud skuld, skam, ångest var vad jag kände. Han skrev att han var besviken på sig själv. Alltså ni kan inte fatta - det här har aldrig hänt förut! Att HAN faktist uttrycker att han gjort något fel som han mår dåligt över, det har aldrig existerat förut. Men nu gör det det. Det var efter mitt sms om att jag inte har något förtroende för honom som han börjat tänka efter och känt såhär. Han skrev lite mer ord som verkligen förvånade mig, på ett positivt sätt (tom "puss" hehe). Det känns skitjobbigt att han faktist känner såhär, samtidigt som det alltid är den reaktionen jag har varit ute efter att få se. Men hur går man vidare nu? När han faktist äntligen beter sig som jag vill måste jag ju visa att jag uppskattar det. Annars blir det ju jag som gör fel. Men det är så jobbigt att träffa folk man har bråkat med. Men jag SKA visa att jag uppskattar att han äntligen ber om ursäkt (för på ett sätt gör han ju det). Det måste jag!
Usch vad allt är jobbigt :(