En tanke slog mig just:

Undra hur jag åt INNAN allt det här började (bantning, ångest, tvång mm). Jag minns faktist inte :S Helt ärligt!
Kmr ihåg att jag inte åt skolmat, för jag var väldigt kräsen och gillade inte speciellt mkt olika sorters mat - och skolmaten var vidrig enligt mig! Men jag åt frukost, lunch i vanliga fall och middag. I skolveckorna åt jag som sagt ingen lunch men STORT mellanmål! Jag och kompisar åkte alltid hem till nån och käkade massa mellis och pratade, det kmr jag ihåg. Men VAD åt jag till måltiderna och hur mkt? När var jag hungrig och varför? När var jag sugen på något och åt jag då? Hur ofta åt jag och hur ofta var jag sugen? Tänkte jag jämt på mat? - Nej det kan jag väl inte ha gjort? Hur såg min relation ut till mat på den tiden? Gud vad läskigt att jag inte minns det en sak som är NORMAL för alla människor! :O
Minns ni sånna här saker?

svar: dagen har varit ganska bra. ätit för mkt socker... funderar på att oxå börja äta mer normalt för att undvika hets.

sv: jo rätt bra dag, har inte gjort särskilt mycket utan mest bara glidit runt. lite jobbigt nu efter middagen bara, min mage gör ont haha. vad har du för dig? (:

Jag åt alltid frukost Fil och flingor (då ja gick i grundskolan) lunch och mellanmål då jag kom hem och middag. När jag kom upp i högstadiet skippade jag frukosten (ja låtsades att jag gjorde ordning mat) så att mamma skulle tro att jag åt. Fast åt lunch, mellanmål och middag. Lite senare skippade jag lunchen och åt en massa småplock hela tiden, som äpplen, macor, godis. När ja var med min kompis så svulla vi en massa mat HELA tiden! Åt massor med mat utan att ens tänka. Skulle vara skönt att bara kunna ät utan att tänka, faktiskt det är då man äter som normalast.



svar: börjar lite smått prata om olika problem för BUP. Fast mat och träning tänker jag behålla för mig själv, men allt andra försöker jag få fram nu.

När du inte kommer ihåg hur det brukade vara, skrämmer inte det dig? Det måste ju ha funnits något annat livet handlade om innan allt blev en karusell av mat, vikt osv. Ska du få hjälp? Jag hoppas det. Det här tar så mycket tid, ellerhur? Så mycket tid man skulle kunna spendera på annat. Ta hand om dig.

svar till Jojo: hehe jo jag skrev ju det att jag tyckte det var läskigt! att jag inte kommer ihåg det NORMALA. jag är inte normal längre och jag minns inte ens normala saker. det får mig att tänka att något inte är som det ska.



jag tror att jag ska få hjälp av SCÄ, men det dröjer så jävla länge! tar ca 1-3 månader att få komma på bedömningssamtal. sen tror jag det dröjer någon månad till innan man väl får hjälp. det gör mig skit rädd :S för skolan går så jävla dåligt och jag känner att jag inte klarar av det sj, så därför vill jag att nån ska ta tag i det och säga hur jag ska göra och hjälpa mig. men ju längre tid det tar desto mer hinner allt skita sig! x(



sj då? hur mår du och får du nån hjälp? kram!

jag minns hur jag ät förut. Ingen frukost, nästan ingen lucnh i skolan, sen en massa kakor, bullar och godis på vägen hem, mackor när jag kom hem, normal middag och sen snodde jag bullar ur kylen. Shit, om jag bara hade ätit normalt då hade jag kunnat äta normalt nu med. Men hellre äta nyttigt och kunna unna sig nåt ibland, än att äta onyttig mat!

Eftersom att jag inte haft ett normalt förhållande till mat sen jag var 11 år så minns jag inte så mycket. Men jag minns att jag var ett kakmonster, älskade godis och mat.



Det kändes ganska okej efter första samtalet på det andra behandlingsstället. Visst mycket hårda ord sa's som nästan fick mig att gråta (som egentligen inte var mer än sanningar). Det känns än så länge bra med nya psykologen och behandling.



Just nu vet dom visst inte vad som är fel med mamma. Tyvärr. Fast hon är relativt pigg just nu. Men långt ifrån helt bra.



Hur är det med dig då?



Kramar<3

det där var från mig! :)

Jag tänker samma sak. Hur var det igentligen innan allting började? Hur mycker åt jag och hur ofta? För då åt man ju liksom utan att tänka på det, helt normalt. Grejen är att jag kan inte äta normalt längre, jag bara hetsäter när jag ska äta normalt, och i mina tankar finns det hela tiden att jag inte borde äta, att mat är onödigt osv.. Och det läskiga är ju att jag inte har lidigt av detta så värst länge. Jag menar, jag ville ju typ gå ner lite i somras, men det var inte så mkt med det och jag tänkte ju inte på det så mkt. Men sen så blev behöver av att väga mig och att dra in på maten bara större och större. Det började ju liksom smått, slutade att äta godis och att dricka cola. Började att springa minst 2 ggr/vecka plus att jag hade ju fotbollen. Men sen så drog jag in på allting mer och mer och nu har det blivit som det blivit. Helt kasst alltså.

Ja, det är läskigt när man inte minns, men det är kanske också då man måste inse att något är fel. Himla dumt med så långa väntetider, allting hinner ju bli värre och om man redan känner att man inte orkar när man vågar be om hjälp så är det ju jättejobbigt att vänta ännu mer. Kanske kan du få ta ett uppehåll från skolan, om det känns jobbigt? gymnasiet kan du alltid ta igen på komvux om det skulle vara så, det är därför de finns. Snacka med lärare/rektor/syo behöver ju inte vara så att du måste missa en massa, men du kanske kan få någon hjälp så du inte behöver göra så mycket i skolan? Skolan finns ju alltid kvar, det viktigaste är att du mår bra. Jag mår rätt okej, är uppe i en massa pluggandes till prov just nu. Annars sådär, min familj är på mig som f*n om maten osv... jag anser inte att jag har så mkt problem, men de säger hela tiden att de aldrig ser mig äta osv.. men ja.. de är ju knappt hemma så det är inte så konstigt.. dessutom är jag vuxen så jag bestämmer ju själv. Just att jag inte anser mig vara tillräckligt smal, eller ens ha problem gör att jag inte vågar/vill söka hjälp. Hoppas du mår bra!

svar till Jojo: min rektor sa oxå sådär :) men jag vill inte gå om skolan lr läsa upp senare lr sånt för då får man ett "märke" i sina betyg, när man söker in till högskolan (inte om man går om). och jag vill ta studenten samtidigt som alla andra. har alltid hatat skolan, problemen började när jag började den. så jag vill inte gå nått år extra utan bli klar så fort som möjligt.

eftersom jag går en danslinje är det svårt att jobba hemifrån, men jag ska försöka få göra den mesta teorin hemifrån och kanske försöka börja gå på danslektionerna. är bara så jävla rädd och nervös och får sånn himla stor ångest :S



din familj kan ju ha väldigt rätt om vad dom säger? särskilt som du sitter och läser sånna här bloggar och känner att du är fet och inte kan äta vad/hur du vill? eller hur?

kramar!

hej tycker du om lady ga ga å hennes rosett i håret jag hart testat göra den å lagt upp bilder på det, finns även ett videoklipp på hur du gör den kolla in :)



kram

Nej, jag förstår det. Jag hatade också gymnasiet, men du kanske inte behöver plocka bort så mycket? eller kanske ta "lättare" ämnen, jag vet inte riktigt. om du t. ex tycker religion är tråkigt/svårt och du "måste" läsa b kursen i ditt program, så kan du kanske välja bort den. Religion A måste man ju läsa, men du kanske kan läsa en annan A-kurs på 50 poäng, ist. för b-kursen, som är något du har lättare för? Finns ju en hel del flum-kurser.. iaf på min skola fanns det det:P Ja... jag vet inte.. ibland känner jag för att skita i allt och gå och be om någon slags hjälp för jag äter inte som en normal människa (tror jag?), även om jag har ett bmi på över 18, och sumpar det ens livskvalité så är det ju ett problem egentligen. Men sen kommer jag till det som alltid är problemet med mig, jag tar aldrig tag i saker som jag tycker är jobbiga och bortförklarar alltid mina problem med att det "inte är så farligt" eller att jag egentligen inbillar mig mina problem. Så har det varit i flera år... har jättesvårt för att be om hjälp, att erkänna att det behövs. Envis är jag också:P haha. ojoj.. nu blev det långt här.. hoppas du mår bra!

svar till Jojo: hehe tack för alla tips men jag är oxå lite envis, när det gäller det här med skolan iaf :P -> jag SKA gå klart 2010, jag SKA ha betyg i alla kurser :P men som sagt, jag ska försöka få plugga den mesta teorin hemma och försöka börja gå på danslektionerna i skolan (har gått på 2 träningar den här veckan - framsteg :) ).



det här med att ditt största problem är att du aldrig tar tag i problemen - det tkr jag du ska se som en utmaning. för förstå om du faktist tar tag i ett av dina problem, då har du ju vunnit lixom :D eftersom att DET är din största svaghet. förstår du hur jag menar? jag tkr du ska sätta upp mål för HUR du ska klara det, tex "senast på söndag ska jag ha berättat för mamma", och sedan kanske "senast 1 april ska jag ha bokat tid hos en psykolog" eller vad du nu skulle vilja. du kan ju oxå ha en lista där du kryssar för dina mål som du klarar och kanske ha belöningar för varje? lr så kan du ha ett poängsystem - olika tuffa utmaningar ger olika poäng och när du uppnått en viss poäng får du en belöning.

kramkram!