Igårkväll bråkade jag med morsan. Jag åt hennes middag efter att ha legat och grinat av ångest på soffan. Inte ångest för hennes middag (bara) utan för allt. Sedan berättade hon att bedömningssamtalet antagligen kommer bli om ca 2-1,5 månader (hur lång tid det sen tar till att få själva behandlingen vet jag inte).
Hon sa att de på enheten sagt att jag ändå måste börja äta redan nu, och det var vad vi börjad bråka om. Jag kanske kan börja äta ordenlig middag (med vissa undantag, som vanligt) men då äter jag mindre resten av dagen (vilket jag inte sa, men sa inte heller att jag tänkte äta alla måltider). Fast senare bad hon om ursäkt för att hon blivit så arg. Skönt att vi försöker att inte bråka iaf.

Idag har jag vart 1 lektion i skolan - idrott. Hade tänkt vara där minst en till men fick sånn otrolig ångest att jag åkte hem. Det känns verkligen inte bra att vara där. Det är skitjobbigt. Ni vet när man kommer in i en "tankebana" och ibland väcks ur den och tittar upp och inser att någon tittar på en? Så fick jag lite då och då ur min ångest och såg att idrottsläraren tittade på mig. Jag undrade om de andra lärarna pratat med honom om det här med min "äs", skola och hjälp. Det kändes som att det var någon sådan anledning som fick honom att titta på mig när jag satt där med ångesten kokande innuti. Superjobbigt att inte veta vilka som vet vad. Vad tänker klassen tex? De lär väl inte veta något?

Här hemma har jag pluggat lite (har så jävla svårt att koncentrera mig!) och sen somnade jag :P Så nu när jag vaknade mådde jag jätte illa. Men till min stora, glada förvåning har molnen skingrat sig en aning och släppt fram solen som strålar lite svagt här utanför :D
Det ska bli skönt med en sol-promenad!