Låt mig va
Men som idag, när morsan och farsan snackar i telefon om mig och jag hör allt. Då önskar jag att jag kunde få vara helt själv och slippa höra allas prat, tjat och klagomål till mig och runt mig.
De fattar ingenting och det är klart dem inte gör - de är inte i min sits. Men det är grymt jobbigt att försöka bli styrd av dem då. Gud så skönt det vore att få vara ifred och sköta sig själv! Välja när man ska träffa människor och vilka och när man orkar prata eller lyssna.
Om vi åtminstone bodde med en övervåning eller på ett avlångt hus eller på ett "krokigt" hus så att man kunde gå till ett rum som låg lite avskiljt. Vi bor som i ett stort rum med några tunna väggar emellan. Jag kan inte känna mig ifred och för mig själv genom att bara stänga en tunn dörr.
Så irriterande att de pratar om mig också och det är så tydligt att de inte fattar någonting. Förstod att farsan fråga vad han ska göra eller typ föreslog någon slags resa. Morsan var iaf smart nog att fatta att allt inte blir bra bara för att man åker på semester 1 vecka. Men hon fattar ingenting hon heller. Nu när jag är ett fetto och äter skit mkt då ska hon minsann säga hur dum jag är som inte äter. Förut brydde hon sig inte ett piss. Det var jag som valde att berätta och söka hjälp. Hon brydde sig inte.
Nu sitter hon och skriker att jag måste äta mat, trots att jag sa att jag ska äta yoghurt och mackor. Det gör det bara värre! Då vill jag inte äta alls. Får jag inte bestämma själv är jag inte med.
Nu hotar hon med att jag inte får träna och när jag vägrar komma ut (är tacksam för att hon åtminstone inte gick in, som hon brukar, "oinbjuden") och inte bryr mig om att svara på hennes "man måste äta, man förstör kroppen" (som om jag inte är medveten om något) säger hon att hon ska ringa och be dom ta in mig och tvångsmata mig.
Alltså det säger hon NU! När jag åt 2 apelsiner och tränade 4 timmar, när jag gick utan mat, skakade och svimmade - DÅ hade hon inte den minsta koll alls eller brydde sig. Hon kan väl knappast ha missat att jag gick ner över 10 kg på ca 3 månader??!
Åh nu har min dag förstörts, precis som jag fruktade...
Det skulle bli väldigt ensamt och enformigt att ha egen lägenhet och man inte har så mycket kompisar eller för mycket skola. men annars är det okej. och jag FÖRSTÅR hur du känner det där med att ha ett eget ställe, så det skulle kännas som en befrielse om man fick komma bort.
när jag åt som minst då märkte inte mina föräldrar hellre, och jag tror det är för att man smyger med det så himla bra. Nu när du har sökt hjälp så har det väl väckt någon klocka i henne. Föräldrar gör stora misstag och det finns ingen "bok" hur man ska vara som förälder, de lär sig också utav sina misstag. vissa föräldrar är inte bra men innerst inne försöker dem och älskar sina barn.
trots allt mina föräldrar gjort emot mig så kan jag inte vara arg på dem, eller hata! för mitt imellan allt fel så gör dem det med kärlek men de visar det verkligen på FEL sätt.
svar: Jag skulle inte klara av att bo med någon, speciellt då ja äter och tränar som inte normal skulle göra. Jag tycker det är skit jobbigt att ha kompisar på besök så skulle inte klara av det. Har pratat med detta om bup då det var som mest aktuellt - nu när jag sitter där försvinner verkligen alla känslor och jag känner mig som ett tomt skal!
svar; :| alltså, vill du bli frisk? eller vill du bara gå ner i vikt?
jag är sjuk, men jag är på väg mot friskheten. har efter att ha varit frivilligt inlagd i 10 veckor (pga. av att jag hetsåt och kräktes x ggr per dag och var i desperat behov av att gå upp i vikt) och tvångsinlagd med sond 1-2 veckor, förstått att jag inte tjänar ett skit på att tortera mig själv och min kropp såhär. Hur mycket man än går ner, hur lite man än äter, man (eller ja, anorexian) blir aldrig nöjd.
Vart är du någonstans i din sjukdom?
haha, och nej, jag är inte fransk :* jag gillar bara franska & kan det väl.. till en del. je suis un escargot = jag är en snigel, det vet du va? haha.
åh sådär är min mamma med... suck för föräldrar.
kämpa på Joanna <3
Vill du vinna en ny mobil?
Känner igen det där! Min mamma är likadan. I höstas när jag vägde o åt mindre sa hon inget, men nu gnäller hon minsann. Konstigt det där. Gillar inte heller när de ska upplysa en om saker som om man vore en bebis som inte hade någon info om något. Både min mamma och storasyster har i veckan upplyst mig om att man "inte kan leva på godis" eller "inte ska ersätta mat med godis".. hmm.. som om jag inte visste det?;) Jag tror de är rädda för att jag ska bli ännu tjockare eller nåt:( men sen är det dubbelt för min mamma har innan sagt att "ska man äta godis kan man ju äta lite mindre innan typ sallad/soppa" Förstår att det är jobbigt att inte kunna försvinna någonstans. Jag känner mig fast här, ska flytta, men kan inte göra det förrän till hösten typ.. ska inte flytta inom min hemstad, så det känns olönt att ha en lägenhet här i 5 månader typ som jag måste göra mig av med sen. Nu blir det mkt skrivandes från min sida här igen.. Hoppas du mår bra!!
