Den här gången var det dags för att göra upp en behandlingsplan. På mötet var det jag, morsan och mina 2 behandlare.
Först gick vi igenom min matdagbok, där man kunde se 2 förändringar mot tidigare:
1) Jag har börjat äta nästan regelbundet, nästan 5-6 mål/dag.
2) Jag har börjat äta riktig mat till lunch och middag.

"Jag ser att du har bestämt dig!" (alltså att börja äta och bli frisk) sa ena behandlaren. Vi diskuterade hur det hade gått att äta hemma, om jag känner hunger- och mättnadskänslor (svar: nej), ångest, skolhjälp, portionsbedömning mm.
Sen gjorde vi upp planen med mål och delmål. Jag fick skriva upp problemen och sen målen - alltså bli av med problemen, och delmål där emellan - hur jag ska gå till väga typ. DE sa, jag skrev.
Jag var skitirriterad för de fattar ju inte (vilket jag inte beskyller dem för - jag säger det ju inte själv). De tror att jag FÖRSÖKER bli frisk. Och visst, jag är med på de målen som att bli av med ångest, social fobi och deppighet, börja gå i skolan mm. Men att jag är underviktig håller jag inte med om och jag vill och tänker fortfarande gå ner i vikt. Jag tänker inte stoppa i mig vad som helst - kunna äta utan regler. Jag ska NER i vikt, men de verkade ju inte tro att jag tänkte så.
Men när jag skulle skriva under planen sa jag att jag skrev under deras mål, som jag antecknat åt dem, och att jag höll med om vissa men att det inte var något avtal för min del. Då började de väl fatta lite grann men de kändes ändå som att de trodde att jag kommer försöka uppnå alla de där målen. Gå i skolan och bli social tex vill jag försöka uppnå. Ja, jag ska nog faktist försöka riktigt mkt på att klara dem!
Men det där med maten - regelbundet är jag för att hålla igång förbränningen. Det målet kan jag fortsätta med. Och ända anledningen till att jag kan äta så och riktig mat är för att jag har koll på kaloriintaget, och det funkar för mig så länge jag går ner i vikt.

Eftersom varken jag eller morsan har någon koll på hur stor en portion ska vara bestämde de att vi ska äta lunch med dem på SCÄ. Jag frågade om man måste äta upp allt som serveras och vad som händer annars. Behandlaren sa att man måste det och att det annars är onödigt att gå på lunchen.
"Så tänker du äta?" sa hon.
"Det beror på vad som serveras och hur mkt" sa jag.
"Nej, du måste äta upp allt. Så tänker du äta" sa hon.
"Men det beror på." sa jag.
"Vill du gå på lunchen?" frågade hon.
"Om jag får välja - helst inte." svarade jag. Det lät ju som att om jag ändå inte tänkte äta som de sa så skulle det vara i onödan, och då var det kanske ingen idé att gå på en sånn där lunch.
"Amen nu bestämmer vi att vi har den här lunchen" sa hon.

Jaha? Du lät ju precis som att den var onödig om jag inte ville gå och jag sa klart och tydligt att jag inte ville det, och så bestämmer du ändå att jag ska gå?! Varför frågade du då??
Läkaren är mer resonabel (kan man säga så? :P). Hon är mer:
"Vi bestämmer att vi går på lunchen och så får vi se hur det går". Det känns mkt lättare då, inte som att jag förstör hela grejen om jag inte äter upp.
Tänk om de serverar typ pasta med ost- och skinksås? Alltså ofta jag äter det! Dessutom är det skitäckligt - vare sig jag har en äs eller inte. Tror jag ätit det en gång i hela mitt liv och tänker aldrig göra om det. Bara lukten får mig att vilja spy!
Eller typ fisk med värsta såsen? Då kan jag äta fisken men inte såsen! Tänk om det egentligen är okej mat, tex fisk och potatis men att det ligger sås PÅ all mat? Eller om det är en mega-jätte-portion?!
Och kul att sitta och äta med alla dem som VET att jag får ångest av att äta och att det lixom är därför jag ska sitta där och plågas. Asså jag kommer ju skaka av nervositet och bli sådär illamående att jag inte kan svälja. Vad fan ska jag göra då? De kommer ju slå ihjäl mig. Typ...
Nej fyfan, hur kan de bara bestämma allt utan mig? Eller har jag rätt att säga ifrån? Jag går ju ändå på alla möten, har börjat äta någorlunga som de säger, tränar knappt, har börjat ta tag i skol-målet mm. Om det finns EN sak jag inte vill gå med på borde jag vill ha rätt att slippa det? Jag är väl en egen människa ändå? Ingen annan äger mig eller har egentligen rätt att bestämma och styra över mig. Eller? :S