Psykbryt
Jag pallade verkligen inte. Jag är alldeles för trött idag och maten har gått dåligt och skolan ser helt hopplös ut. Jag orkar inte höra att jag antagligen inte kommer klara att börja 3:an och om jag gör det riskerar att få dåliga betyg och därmed inte komma in på vidareutbildning. Jag-orkar-inte-höra att hela mitt liv rasar samman. JAG VET REDAN OM DET, jag behöver inte få det bekräftat av någon annan!
Vid middagen var jag påväg att matvägra men gick ändå ut efter sjuttioelfte gången hon ropat. La upp 1 potatis och liiite fiskgryta.
M: Du kan ta lite mer.
J: Nej.
M: Då lägger jag upp mat i fortsättningen.
Jasså? Du har bara blivit tydligt instruerad att du ALLTID ska göra det, men du gör det jävligt sällan och jag önskar tom ibland att du gjorde det så jag slapp. Tror du verkligen att om jag själv får lägga upp inför dina ögon, att jag då lassar på en jätte portion - när mat = svag, förlorare, och äta = svag, förlorare??
Mitt i maten med en mkt trevlig konversation^^ ringer farsan eftersom vi skulle övningsköra. Sa att vi satt och åt så det fick bli lite senare. Jag fortsatte bråket med morsan och sa att jag inte tänkte gå på någon jävla SCÄ-lunch och att ingen kan tvinga mig. Och att jag kanske inte ska gå på SCÄ då om det ändå inte är det här jag vill. Jag har sagt att jag kan laga min jävla mat själv och att hon inte behöver vara hemma och sjukskriven på mig. Jag kan säga till SCÄ att jag lägger ner. Skyll inte på mig över saker som jag inte bestämt!!!
Satte mig i bilen, började köra. Farsan började muntert ställa frågor som om jag hade varit på en spännande arbetsintervju:
F: Aha, hur gick det att äta?
J: Bra (enligt morsan antagligen dåligt eftersom jag åt för lite mat och därmed "bra" för mig, fast "äta" kan väl aldrig räknas som "bra"?!).
F: Happ, är du nöjd?
J: Mm...(mat är min fiende, äta gör mig fet, äs är en sjukdom som ger mig ångest och jag vill ta livet av mig. Hur fan kan du tro att jag är "nöjd"?!?!).
P: Happ! Var det svårt? Var det svårt att äta?
J: MEN SLUTA!!!
Trodde han att hans frågor var lämpliga för en äs psyko-människa eller? Jag ville bara tvärnita och springa därifrån men istället knäppte jag på radion och körde iväg med farsan suckandes konstant. Vid en rondell frågade jag vilket håll jag skulle köra åt.
F: Välj du.
J: Nej men jag vet inte, välj du.
F: Nej men det är du som kör, välj du.
J: Nej men jag kan inte, välj nått håll!
F: Idag får du bestämma.
J: MEN JAG KAN INTE! SÄG NÅTT ANNARS STANNAR JAG HÄR!!! *nedsaktandes precis innan rondellen full av trafik*.
F: Men kan du inte bara välja nått håll??
J: NEJ DET KAN JAG INTE!.....DÅ KÖR JAG HEM!
Tog ett helt varv i rondellen för att bege mig hem till morsan igen. Jag kokade verkligen. Farsan bara suckade.
1) Jag har ALLTID haft svårt att ta beslut. När jag var liten "tränade" dem mig genom att tex låta mig välja vilka sorts kakor vi skulle köpa på lördagen och om jag inte kunde välja några blev det inga. Jag kunde inte heller köpa kläder för jag kunde inte ta beslut så antingen lät jag bli helt eller så köpte jag och lämnade tillbaka.
2) Beslutsångest är en jätte vanlig bieffekt hos en äs.
Har han ingen som helst aning om vad den här sjukdomen handlar om eller? Han frågar om det gick "bra" att äta och om jag är "nöjd" - fan tror han att jag har problem med att tugga eller?!
Om jag hade ett sjukt barn i vad som helst för sjukdom skulle jag vilja läsa/ta reda på hur sjukdomen fungerar och hur den påverkar den sjuke. Det kanske inte han vill men det är väldigt konstigt, då han har lärt sig allt om en annan persons sjukdomar. Men det har väl med mig att göra, I guess. Btw var han ju med på SCÄ:s Basgruppsmöte - lyssnade han bara på hur mkt kroppen förbränner då eller??
Palla mer.
du kommer klara skolan, i know that!
förresten var du otroligt söt när jag såg dig igår. Kram
Åhh vad jobbigt! Måste säga att jag beundrar dig för att du är så stark, fastän du har det svårt. Önskar att jag hade någon lösning så att du kunde få det bra på direkten, men det har jag ju inte... :/ Hoppas det räcker med några skrivna ord ^^ .Bamsekramar <3
tänker på dig ganska ofta, hur du egentligen har det. Det måste vara riktigt jobbigt!! det där med beslutångest har jag också, skit stört.
Föräldrar fattar typ ingenting, om en klok förälder så skulle man skapat en trygghet ifrån början och pratat med en som liten så det blir som en vardag för barnet. Föräldrar gör väldigt många misstag, precis som oss, som dem och vi får följder utav. egetnligen kanske man inte ska beskylla dem på allt och dem inte tvärtom. För jag tror det saknas kommunikation och väljer man bort den, så får man räkna med att missförstånd och bråk uppkommer.
nä har inte fått det! vet inte när jag kommer få det heller, men tar väl ett tag. för det är många som får hjälp med det!!
bra, :) ibland måste man nog reflektera över saker, vad som egentligen är viktigt och inte.
