Det var jag, morsan, läkaren och behandlaren (tror hon är kurator/psykolog eller nått sånt men hon får kallas "behandlaren" så länge). De hade skrivit ut mina Stepwise-resultat och jag var SKITNERVÖS att de skulle visa dem för morsan, för där i stod bland annat att jag skär mig. Men som tur var gjorde dem inte det! Men de gick igenom det lite mer för att se om jag är deppig pga min äs, alltså att jag har näringsbrist som påverkar humöret, eller om jag dessutom har en depression. Så de ställde lite frågor.
Det jag stör mig på att folk inte fattar (nu syftar jag främst på personer jag känt länge, som morsan och farsan tex) är att de tror att NU har jag problem --> en äs. Ursäkta men äs brukar inte komma bara sådär? De brukar finnas en anledning/bakgrund till att de uppkommer, alltså andra problem. Jag mådde så jävla pissigt hela jävla högstadiet! Kanske tom sämre än jag mår nu, eller kanske lika iaf fast på ett annat sätt. Idag tror jag att jag faktist hade en depression DÅ och om jag har det nu så tror jag inte att den är lika "allvarlig" idag.

Iaf så handlade detta möte om hur min behandlingsplan skulle läggas upp. De var inte klara med den -.- snark.. Tror det var för det här med depression eller inte. Men iaf sa de att de tyckte att jag fick för mkt ansvar på mig, att jag inte klarade det här själv och skulle behöva hjälp och stöd. Med tanke på min bakgrund (som då morsan och farsan fick berätta om för läkaren när jag gjorde Stepwise med behandlaren) kunde de förstå att jag mådde som jag gör nu. De tyckte att jag hade rätt att må såhär, inte att det är bra utan att det är min tur att må dåligt - få visa det och få hjälp (typ). Även här blev jag arg för jag förstår att det morsan och farsan berättade syftar på skiljsmässan, kanske att min hund dog och min syrras problem. Att livet var helt jävla pissigt innan dess och att det är DOM anledningarna till att jag började banta tror jag inte de har en dugg aning om. De tycker typ att jag kunde ha ansträngt mig lite mer om jag ville må bättre och trivas bättre på högstadiet, med vänner, på fritidsaktiviteter osv. Jävligt lätt för dom att säga som inte har en aning om hur det var!

Läkaren sa att hon ville "sjukskriva" morsan, alltså att hon ska få ett läkarintyg som ger henne rätt att vara hemma med sjukskrivet barn. Hon ska vara hemma en del och jobba en del, typ halvdagar tror jag. Det kändes sådär.. Dels vill jag inte att mina idiotiska-fetto-problem ska påverka morsan och förstöra hennes jobb! Jag kan klara mig själv, jag har aldrig menat att krångla till någon annans liv! Jag har inte bett läkaren krångla till morsans liv. Det behövs inte! Jag får klara mig själv! Jag tror jag hellre vill klara mig själv. Jag tycker det är jobbigt att äta med andra, även morsan. Eller kanske speciellt morsan.. Dessutom vill jag styra maten själv så mkt som möjligt. Fast det enda positiva med det här är att jag kanske får mer gjort på dagarna, tex en liten plan på hur jag ska plugga hemma och någon som pushar mig att göra det vilket i sig motverkar att jag hetsar när jag blir uttråkad och om hon är hemma så skulle jag inte hetsa heller. Det är väl det enda bra. Och så tror jag att morsan kanske själv tkr det är skönt att få bli sjukskriven, då hon inte trivs på sitt jobb, är väldigt trött och har väldigt mkt att göra. Kanske tkr hon det är lite skönt att vara "ledig" lite mer?

Sen sa läkaren också att hon tycker att jag ska satsa på 1, max 2, skolämnen och vara i skolan någon/några lektioner i veckan. Inte för skolarbetets skull utan för den sociala delens skull. De har sett att jag drar mig undan alldeles för mkt och ser att det är farligt för min hälsa (enligt Stepwise har jag som sagt social fobi) och iom sjukskrivningen kan det bli värre då jag inte ens går i skolan - alltså håller mig undan/ensam ännu mer. De tog det här jätte allvarligt och kunde isf inte godkänna in sjukskrivning. Fast egentligen tycker det att sjukskrivningen är bra för mig men jag måste bli lite mer social så det inte blir allvarligare. Så nu ska jag kanske börja gå någon lektion i skolan också.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Det finns ett ämne som jag trivs med, tycker är rätt roligt, trivs med läraren och självklart med klassen som alltid (fast just nu tkr jag det är jobbigt att möta dem för jag känner mig så fet och misslyckad). Dessutom kommer jag inte behöva göra något på lektionstid mer än att kolla på de andras redovisningar, vilket är riktigt roligt i det här ämnet! Men det är just det där att ta sig till skolan som känns så motigt... Att komma tbax som den störda, sjuka fetkorven som misslyckas med allt.. Så pinsamt och förnedrande känns det :( Men jag skulle faktist gärna vilja ta tag i min sociala fobi. Jag märker verkligen hur den växer sig starkare och får mig att känna mig tryggare ifrån människor. Jag hatar det för det är verkligen inte så jag vill ha det! Äs är jag inte lika angelägen om att släppa men sf skulle verkligen vara skönt att slippa. Så jag ska nog ge det ett försök iaf och blir det bara värre har jag rätt att slippa gå i skolan.