I'm back
Jag försöker träna också men ibland blir det mindre när skolan tar över tiden. Men det blir väl ca 5-7 timmar i veckan men väldigt oregelbundet. Typ alla träningsdagar ligger efter varann och så blir det en stor paus i mitten på tre dagar.
Skolan ja, den går jag i igen. Är sjukskriven på deltid, men dessutom skolkar jag utöver det. Ja det var väl lite om mitt nuvarande liv.
Positivt:
+ jag är gladare.
+ jag är piggare.
+ jag är mer aktiv.
+ jag går i skolan.
+ jag tränar.
+ jag tycker det är roligt att dansa igen.
Negativt:
- jag är superfet.
- jag blir bara fetare och äter extremt mycket och onyttigt.
- jag känner mig ensam trots att jag är bland folk, typ skolan.
- känns som att de jag tror är mina vänner ignorerar mig eller undanhåller saker för mig.
- känns som att SCÄ inte lyssnar eller vill ge mig hjälp - de tkr väl jag är tillräckligt fet för att slänga ut mig snart.
- jag blir jätte stressad av, främst, skolan.
Jag mår pissdåligt. Jag får världens ångestpanik inom mig. Jag blir apatisk (okej inte bokstavligt talat). Som idag hade jag både SCÄ-möte och ett annat möte. Jag ställde in båda efter att ha provat vilka kläder jag skulle ha på mig och insett att typ alla jeans jag har är för små. För små för att jag har blivit så FET. Jag insåg att jag är fetare nu än innan jag började banta. Alltså är jag påväg UPPÅT. Jag kommer bli överviktig om jag fortsätter såhär! Jag får panik och klarar inte att gå ut och visa mig bland folk. Och även det ger mig ångest - att jag ställer in sakerna som jag borde göra. Jag MÅSTE gå till skolan för vi har snart prov och jag håller på att inte klara kursen. Men med den här kroppen och den här ångesten vill jag inte. Jag vill bara hälla i mig piller och somna (alltså inte dö), så att jag slipper tänka och känna.
Jag ville inte börja skriva i den här bloggen igen, för jag ville inte vara fast i det sjuka. Men jag har ingen att prata med, ingen som är i samma sits som kan förstå. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Behandlarna är dumma i huvudet. Sant alltså, min morsa tycker inte heller att de gör sitt jobb ordentligt.
Mina kompisar kan jag ju inte snacka med, de förstår inte och jag skäms för att berätta.
Jag har en kompis som jag börjat få bra kontakt med igen, som jag kan berätta det mesta för. Det är jätte skönt.
Men ändå, vissa saker skäms jag så mycket för och ingen kan förstå. Därför vänder jag mig till bloggen för att se om det finns folk som förstår mig, som känner likadant, som är i samma sits?
<3
Du är inte fet!
Svar: Den rosa hoodien kommer från New Yorker, har köpt ganska nyligen så den finns nog kvar i affären :)
hej igen :) jag är ju inte i exakt samma sits som du, men jag förstår. finns alltid här ifall du vill något! <3
Jag är hundra procent säker på att du är allt annat än fet. Dock blev jag glad när jag upptäckte att du skrivit ett litet livstecken; hur har det gått för dig nu när du har varit "borta"? har du varit inlagd eller har du börjat dagvård på scä? jag är nyfiken (förmodligen alldeles för nyfiken) och du behöver inte svara om du inte vill.
Dock ska du veta att jag finns här, det gör jag <3
Åh, vad glad jag blev för uppdateringen :D Har saknat din blogg och undrat var du tagit vägen, haha.
Skönt att höra att du är gladare och piggare och så, men ändå jättetråkigt att du mår dåligt :( Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart, du är värd det!
jag har precis börjat behandling på SCÄ efter väääldigt mycket om och men. kommer från västsverige från början och sökte behandling för bulimi där i våras, men eftersom att jag skulle hit för att plugga tyckte de att jag skulle ta behandlingen här istället. (så det tog dem alltså 6 månader skicka en kallelse till mig...)
det senaste så har jag blivit riktigt deprimerad, jag har ångest i princip hela tiden, jag längtar hem och känner mig ensam här.
allt har slutat med att jag börjat tröstäta och slutat röra på mig, vilket gjort att jag på ett par månader gått upp vikt och blivit jättetjock. därför känner jag mig ibland nästan inte "förtjänt" av behandlingen, eftersom att jag ändå äter och inte ens är underviktig! (bmi 21..) det kanske finns andra som är i mer behov av min plats på SCÄ än jag? samtidigt som jag vet att jag inte kommer klara mig ur bulimikaoset själv.
sv: Ja precis, dem ser bara till att man går upp i vikt men man får ingen hjälp med det jobbiga som pågår i huvudet. Redan när jag började gå där så bad jag om att få träffa en psykolog eller nån för jag fick inte gå hos min terapeut när jag var så underviktig. Men dem ba "nej det du ska fokusera på är att ÄTA!" och det upprepade dem i flera månader framöver. Inte okej enligt mig, jag trotsade bara mina föräldrar och det friska ännu mer då.
svar: tack tack, men nej har bara använt fantasin till min berättelse :)
Svar: Jag vet inte riktigt. Absolut inte lika mycket som förut, men jag känner fortfarande att jag vill gå ner i vikt och sådär (även om jag inte alltid direkt försöker).
Har alltid älskat din blogg, blev glad när jag märkte att du slängt in ett nytt inlägg :)
Svar; jag blev glad för ditt svar, tack för att du ville berätta, verkligen, och jag är glad att du inte hade blivit inlagd. det hade gjort allting så mycket värre (även om det visserligen behövs ibland).
Du får inte ge upp, okej? Även om det känns meningslöst nu, även om du känner dig större än störst så kommer det inte alltid vara så eller hur? (åtminstående så tror jag det). Dock verkar det ju onekligen som om att scä inte ger dig tillräckligt med hjälp. Vad skulle du kunna tänka dig att söka hjälp någon annanstans om du skulle byta?
Förresten, så fort du är redo för det så tycker jag att vi ska köra igång det här med självförtroende och självkänsla - gruppen. Jag har glömt bort och liksom tappat bort suget; och jag tror att det behövs, någonting som påminner oss om att fortsätta peppa oss själva.
För mig går det väl upp och ner lite sådär, dock bara i små små nedförsbackar. Jag håller mig över ytan helt enkelt.
Kram på dig, och fortsätt kämpa <3
tack! inte för att det känns sådär himla bra som jag trodde det skulle kännas... känns mer som ett tecken på att jag är tjock nu och måste sluta äta så jäkla mycket. men ah, det är väl ändå lite skönt att jag faktiskt KAN få det, att det inte är nåt allvarligt fel på mig liksom... men hur går det för dig nu? kram <3
http://jojjodesign.blogg.se lottar ut en jätte snygg juldesign, ta en titt på den ;)
Oh Hej! Det var längesedan nu, ett tag blev jag orolig över hur du hade det! Låter väl bra att du äter och tränar och sådär, men väldigt tråkigt att du fortfarand emår skit! :( skulle vilja kunna göra så du mår bra hela tiden!!
som förut, finns jag här om du vill prata! KRAM!
