Allt faller
Och så tyckte hon att självmordstankar var allvarligt. Hon undrade på vilka sätt jag funderat på men då bara skrattade jag. Känns ju skitfånigt att sitta och beskriva det!
Jag orkar iaf inte med någonting knappt och det känns som ett stort misslyckande vilket gör allting ännu tyngre. Eller jo jag orkar med en del saker: kompisar. Jag träffar faktiskt kompisar minst 1 gång i veckan tror jag och då kan jag må bra (men bara med några av mina närmsta kompisar).
Men annars är typ allt jobbigt. Särskilt skolan. Har skitsvårt att ta mig till skolan och ofta är det superjobbigt att vara där. Känner mig typ helt utanför även om jag har kompisar att prata med och sånt. Men iom att jag är där mkt mindre har jag ju inte samma koll på allt som händer som dom och då känns det som att jag inte passar in där eller tillhör klassen.
Och jag får superångest när jag skolkar men jag orkar verkligen inte för jag är så ful, tjock, äcklig och misslyckad att jag inte ens vill kliva utanför dörren.
Och när bara en sånn sak känns megatung känns skolan helt omöjlig att klara och jag känner mig ensam och vilsen till tusen. Som att allt bara faller och att det bara är jag som kan balansera det, samtidigt som jag inte klarar av det så allt faller pga mig. Det är så sjukt jobbigt att gå och känna så och då känns det som att det vore lättare om allt bara föll så var det klart. Om allt bara tog slut så slapp jag ha ansvaret att behöva klara av saker som jag inte klarar. För det här är så mycket jobbigare! Vet seriöst inte vad jag ska göra. Och hur ska lite antidep kunna lösa allt?
Det är verkligen att efter flera månader se, att du nästan är på samma ruta. Att ditt liv inte har blivit bättre, lika skit mår du. Det är verkligen trist att se, man får en stark vilja till att vara med dig 24/7 och peppa dig, förklara hur ett liv ska levas. Följ med mitt liv, får du en stor variation, liksom.
Dina känslor, känner jag igen, men skillnaden är att jag vägrar låta sådant förstöra mitt liv. Jag har en stark framtidstro och jag tänker förnuftigt. Du har svårt för det, riktigt svårt.
Handlar väldigt mycket om hur du tänker, du är väldigt negativ och ser ingen möjlighet. Man måste intala sig själv att det GÅR, inställning gör jävligt mycket. Men svårt för dig, när du tänker att det är omöjligt HELA TIDEN. Går inte att tänka positiv en dag och tro det ska hjälpa.
Ibland undrar jag: "Varför ska man leva om man bara mår skit hela tiden?" vad är det för liv att komma ihåg? Hur kul är det att sitta om 10 år och säga "nä, jag har haft ett skit liv, för ja vågade inte gå ut genom dörren" Du verkar bara ha en dålig självkänsla. EXTREM dålig självkänsla.
Du har två val: DÖ, eller gör något åt ditt liv. Och det bevisar ju bara vilken slags människa du är, om du väljer DÖ. Livet är inte lätt, men det krävs så jävla mycket arbete, inställning, motivation, ork till att göra sitt liv som man vill ha det. Tro mig, jag arbetar varje dag, jag lever med dina känslor med, jag mår skit med, men det finns en gräns. då saker och ting inte spelar någon roll. Då kanske man kan börja koncentrera sig på att fixa sitt liv.
Önska jag kunde hjälpa dig, träffa dig, göra upp en plan på hur du ska lyckas. Om jag hade haft möjligheten skulle jag inte ge upp förrens du hade mått bättre. Så starkt känner jag för dig. Maila, mig när som helst, ja vill vara en möjlighet för dig!
