Har nästan läst färdigt självbiografin om anorexi. Bara ett kapitel, som lär handla om tillfrisknad, kvar.

Jag har sett en del dokumentärer, läst självbiografier och bloggar mm av personer med ätstörningar som uttrycker att tillfrisknandet ifrån sjukdomen ses som en utmaning, där varje avklarat delmoment som säger emot ätstörningen är en vinst, en seger. T ex om de får i uppgift eller helt enkelt bara är sugna på att äta en kanelbulle och trotsar ätstörningen och ÄTER bullen så ser personerna det som att de vinner emot ätstörningen. Att det är något positivt. De uttrycker också att de äter för att de vill visa för omgivningen att de kämpar för att bli eller är friska. De verkar också kunna vara öppna med det för familj och vänner och ta stöd av dessa när de äter och känna sig nöjda när de just ätit inför dem, bevisat att de jobbar för ett friskt liv och emot ätstörningen.

 

Superroligt för dem osv! Varför känner jag helt tvärtom?? Jag känner igen mig i mycket i självbiografin tex - det skulle kunna vara taget ur min egen dagbok. Men i just detta fallet känner jag precis tvärtom. Jag känner inte alls av något halleluja-moment när jag äter en bulle, för jag tycker inte att det är den så kallade "friska sidan" som har rätt. Jag tycker att jag på alla sätt och vis förtjänar att få ångest om jag nu trycker i mig en bulle, för då kommer ångesten bidra till att jag förhoppningsvis tänker efter en gång extra nästa gång jag funderar på att äta en bulle och då istället låter bli! Jag känner att det är en stor förlust, att jag är svag, om jag sätter i mig en bulle istället för att vara stark nog att avstå. Jag resonerar som så att viktnedgång = vinst, viktuppgång/utebliven viktnedgång = förlust. OCH JAG ÄR MEDVETEN OM ATT DETTA ÄR SJUKA TANKAR. Jag skulle antagligen inte resonera så om jag var frisk. Men jag är ju inte sjuk längre enligt typ alla? Ingen anser att jag är sjuk och jag har blivit släppt ifrån vårdenheter och behandlingar, även om jag aldrig fått en friskskrivning.

Tillbaka till poängen - jag känner definitivt ingen lättnad över folk som fått veta om min ätstörning. Tvärtom blir helvetet ännu större. Varför? - Jo för att så länge folk inte vet om att jag har/har haft en diagnos, en ätstörning, så är det ingen som reflekterar eller analyserar kring vad jag äter eller inte äter.

Samma gäller min ätstörning. Vet folk om att jag har en då börjar folk uppmärksamma mitt beteende, förvänta sig att jag inte ska äta fett eller socker, äta minimalt eller knappt äta alls, vara pinnsmal, underviktig och träna hysteriskt - för det är ju så en ätstörd person är! (Läs: förväntas/tros vara).

Så om jag då sitter och fikar med ett kompisgäng som vet om min ätstörning, självklart är jag fullt medveten om vad de har för förväntningar på hur jag ska agera/vara/handla/äta. Jag borde inte enligt ätstörningen beställa en kanelbulle och en chailatte. För sådant gör ju inte ätstörda personer. Och jag är ju i detta fallet den ätstörda personen. Så om jag då trots allt beställer en kanelbulle och en chailatte - hur jäkla tjock känner jag mig då? 10 gånger värre än om vännerna endast förväntar sig att jag är en frisk kompis i gänget, precis som alla andra. Men eftersom jag förväntas vara den som äter mindre, nyttigare osv så blir just min kanelbulle och chailatte som 10 ggr fetare och onyttigare och mer opassande.

 

Detta innebär att om någon jag ska äta med vet om min ätstörning vill jag ännu mindre äta, för att det får mig att känna mig 10 gånger så tjock och jag får ännu mer ångest. Jag känner mig sjukt iakttagen och högre press på att jag förväntas vara smalare och äta mindre/nyttigare.