Jag ska börja göra ett skolarbete om anorexi/ätstörningar och läser därför en självbiografi om detta. PÅ GOTT OCH PÅ ONT. Jag VILL läsa boken för detta är ju uppenbarligen ett område som intresserar mig och eventuellt något jag skulle vilja jobba inom, för att kunna hjälpa andra. MEN risken är att denna uppgift, denna bok uppmuntrar min egen ätstörning till att komma tillbaka/utvecklas. Jag blir sporrad av de anorektiska inläggen i boken, vilket jag tycker är så hemskt eftersom att författaren skrivit boken för att just ge motsatt effekt: hjälpa andra sjuka. Hon vill självfallet inte att hennes bok ska göra andra sjuka! Precis som alla andra ätstörda som väljer att skriva en självbiografi. Men mig påverkar det nog tyvärr så. Så vad gör man? Kommer jag någonsin bli frisk? Hur kan jag balansera mitt liv mellan friskt och fritt ifrån ätstörningar, alternativt kontroll över ätstörningarna, samtidigt som jag kan leva ett hälsosamt liv genom sund kontroll över mat, träning och en snygg men hälsosam kropp? Hur gör jag för att inte gå till överdrift åt något håll? Att vara frisk ska ju inte betyda att man proppar i sig socker och fett och aldrig rör på sig medan sjuk betyder att man tränar dygnet runt, kräks och aldrig äter. Det ska ju ligga någonstans emellan.

 

Jag märker att jag börjar kanske bli lite mer kontrollfreak igen. Har för några veckor sen börjat föra matdagbok, där jag först gör en matplan för alla måltider per dag och sedan fyller i/bockar av vad jag ätit under dagen. Det känns bra. Det känns tryggt. Samtidigt kan man då börja dra ner på portionerna, bara genom att ändra en liten siffra i matdagboken. Vilket kanske är helt ok om det dock inte fortsätter så tills det blir ett sjukt beteende igen??

Jag vill köpa en våg också. Det synliga resultaten som jag vill kunna se i spegeln tar längre tid och är svårare att bedöma, medan en siffra på vågen är så mycket lättare och tydligare. Jättemånga friska människor har ju en våg i hemmet och försöker äta sunt och träna rätt för att bli starkare, friskare, uthålligare, sundare, smalare/tajtare/mer fit:a och "snyggare". Så varför kan inte jag ha en våg? Är risken att om siffran börjar sjunka så kan jag inte stanna utan enbart fortsätta låta den sjunka? Vilket därmed också innebär att träningen inte blir den härliga, sköna känslan som ger mer energi, stärker mig, bygger upp mig och gör mig mer uthållig? Kanske tappar jag humöret, orken, energin, lusten p.g.a att jag inte äter tillräckligt och får i mig vad jag behöver för att orka vara social, aktiv, göra roliga saker, skratta, prata och ha ett roligt liv - så som jag vill!

 

Det är en jävla balansgång hela tiden och det är så svårt att känna när det börjar luta lite lätt åt ett håll. Det går så sakta så att det knappt känns för att sedan helt plötsligt ha gått jättelångt och vara en hel uppförsbacke tillbaka!