De senaste dagarna har lusten inte varit på topp. Jag oroar mig för utlandssemestern - maten och vikten. Jag har varken ätit eller varit sugen på några sötsaker sen jag åt glassen med morsan. Ifs var det inte så jätte länge sen, men ändå - jag är rädd att om jag börjar äta mycket fet mat och sötsaker så kommer jag känna mig beroende. Jag tycker om som det är nu, att jag inte är sugen på sånt.
Sen jag bodde hos farsan märker jag en viss skillnad på maten också. Jag har dragit ner på den och jag äter inte så mkt kolhydrater. Jag äter bröd och sånt men när jag lagar mat själv (vilket jag gör varje lunch och någon middag) äter jag varken pasta, ris, bulgur, potatis eller liknande. Eller jo potatis åt jag en dag. Potatis är rätt okej, beroende på vad jag äter till. Då åt jag potatis, minikeso, grönsaker och 3 skivor rökt skinka. Då har jag koll och känner mig säker lixom, och då duger potatis.
När morsan lagar mat som igår tex - spaghetti och köttfärssås - äter jag det. Tänker att jag måste fylla på med kolhydrater ibland för att inte hetsa men vill oftast inte äta det.

Jag har inga kompisar att vara med just nu eftersom alla är bortresta eller jobbar. Jag gick ut för att sola vid vattnet idag, men det blåste så mkt och var bara molnigt mestadels av tiden så jag frös och gick hem igen. Jag tappar verkligen lusten. Känner mig så ful att jag inte vill gå ut och visa mig.

Dessutom är jag rädd att jag ska hetsa. Min behandlare säger att om jag fortsätter äta som jag gör nu, när jag dragit ner på maten, kommer jag hetsa. Fast det har inte känts som att jag kommer göra det hittills. Jag äter ändå mycket - mellan 4-6 ggr per dag och rätt stora portioner oftast.
Idag tex åt jag kycklingsallad som jag gjort själv på kyckling (stekt i olivolja - kan ni tänka er det va!), grönsaker och mozzarella + balsamvinäger och kryddor. Grönsaker innehåller inte särskilt mkt kalorier men det var en väldans stor portion! - Fyllde hela tallriken!
Så trots att jag inte äter extremt mkt kolhydrater äter jag ändå väldigt mkt mat. Ändå är jag rädd att helt plötsligt börja hetsa, särskilt när humöret inte är på topp, när lusten ligger på botten. Det är då jag blir som svagast.

Usch, oroar mig för allt nu. Är så jävla trött också. Får ångest av mina stora matportioner, för rädslan att hetsa, för resan och all mat som kommer ätas där, för att gå upp i vikt, för att jag inte ligger ute och solar och blir brun (jag är så helvetes blek!), för att jag inte tränar tillräckligt, för att jag inte har tillräckligt med kompisar, för att jag har för lite pengar... Listan kan göras lång.
Vad gör man då?

Jag klagar mkt på hela min familj och ibland får jag dåligt samvete. För väldigt ofta är det också väldigt bra. Ja, bäst kanske tom. Och jag älskar dom, det gör jag faktiskt. Men det är väl just därför man har så lätt att bli arg på dem? För om man inte älskade dem så skulle man väl inte bry sig?
Iaf vill jag ge cred till min pappa. Efter katt-incidenten så har han varit världens bästa pappa. För ibland är han faktist det :) Samma sak med min mamma och min syster. ♥

Min katt hoppade just ut genom fönstret. Vi har precis flyttat dem och de är inte vana att vara ute, de är rädda för att gå ut och kan därför få panik och springa rakt ut på vägen. Jag har sagt åt farsan att inte ha fönster och dörrar öppna eller knivar framme och plattor på. Varje gång jag kommit in och han trots det haft fönstret öppet har jag sagt åt honom och han har svarat "nej men jag har alltid koll på katterna såklart!". Får en katt panik och springer så får du inte tag på den. Den slinker igenom dina händer om du ens får tag i den. Om kattens huvud kommer igenom ett litet hål så kommer hela kroppen igenom. De kan göra sig jätte små.
Nu satt farsan med fönstret öppet och katten hoppade ut! Shit vad jag fick panik. Det var fönstret mot sidan med den stora bilvägen. Så jag sa tyst men kokande av ilska och rädsla "Ingen rör sig. Var tysta, var stilla. Springer nån så får katten panik.". Så jag tog försiktigt fram godis och leksaker, öppnade ytterdörren och lockade. Godiset ville hon inte ha men som tur var lockade leksaken och hon sprang in. Shit vad rädd jag blev.
Varför lyssnar han inte? Det är fan farligt att bo här. För varje sak jag blir arg eller besviken på försöker jag lugna mig och tänka om på nytt att nu ska jag vara schysst och inte arg och försöka ha trevligt ändå. Alla gör ju misstag och vi mår alla dåligt om jag ska vara arg på honom hela tiden. Bättre att strunta it och gå vidare. Men han skiter ju fullständigt i andra! Det är så jobbigt så jag vet inte vad jag ska göra..

Han är ju helt stört, jag pallar inte! Nu känner jag faktist att det inte är konstigt om jag är sjuk. Min morsa tror att min farsa har haft stor inverkan på mitt sätt att se på min kropp och på mat. Själv vet jag inte varför jag fått en äs, men kanske är farsan ändå en del av den (alltså inte hela orsaken). Idag när jag sa att jag tycker att kök med träbänkar är fina sa han att jag bara tror att jag tkr dem är fina, eftersom de var moderna förra året. Men nu har det blivit modernt med svarta kök och därför kommer jag sluta tycka att träkök är fina.
- Som att enda anledningen till att man tkr något är snyggt är om det är modernt eller inte?!
Han är jätte fixerad vid sånt - att saker måste vara modernt, snyggt och "rätt". Samma sak med kroppen. Den måste se bra och vältränad ut - man måste träna och äta rätt saker.
Vi hade en lång diskussion om det här med modernt och det och han fattar verkligen inte! Han är så himla fixerad att han inte förstår annat. Jag tycker inte allt som är modernt är snyggt och mycket av det jag tycker är snyggt är inte modernt. Så tkr ju jag. Han kan ju tycka på ett helt annat sätt, men han fattar verkligen inte.

Sen nu alldeles nyss frågade jag vad han skulle laga för middag, när jag såg att han tog fram fisk. Han gav mig två förslag: fisk eller kyckling. Jag frågade vad för slags maträtter det var och om han inte åt några kolhydrater.
(när min syrra bor här har hon frågat om han inte kan laga kolhydrater till hennes mat men han gör inte det och min morsa har klagat, för min lilla smala syrra som fortfarande växer behöver kolhydrater. Alla människor behöver fett, kolhydrater, proteiner och vitaminer/mineraler, men framförallt vi unga som fortfarande växer).
Då svarade han "joo, eehm.. sallad innehåller kolhydrater tex". Om jag gick till min behandlare och hon frågade varför jag inte ätit några kolhydrater och jag svarade att sallad innehåller ju det så skulle hon typ slå ihjäl mig.
Fatta då att det här är min farsa som säger de här sakerna och inte lagar "ordentlig" mat åt sin äs dotter! Han har fått ett helt häfte med "regler" och han följer dem inte. Han har antagligen inte ens läst dem och skulle han göra det skulle han antagligen inte bry sig heller. Han är sånn som struntar i allt som inte intresserar honom.
Sen sa han "men jag har inte tänkt laga middag än". Regel nr.2. Jag ska inte äta middag vid 8-9. Jag ska äta den mellan 5-7 men han har väl ingen aning och bryr sig antagligen inte heller.
Självklart känns det jätte bra att slippa äta kolhydrater, men att HAN inte bryr sig är det som känns jobbigt!
Fan vad jävla dum i huvudet han är! Vad fan skulle jag bo här för?! Jag vill flytta tbax.
Btw sa jag halvt gråtfärdig "ehm.. jag tror det är bättre att jag lagar min mat själv.". Hade jag sagt det åt morsan hade hon protesterat men farsan ba "ehm okej. Vad ska du äta då?". Jag ba "vet inte" och gick. Han är helt störd i huvudet. Jag har ätit 1 pirog per måltid 3 ggr i rad nu. Känns förstås BRA för mig men återigen hatar att han är så dum i huvudet och inte ens bryr sig!
HATA!!

---

Update:
Nu har min farsa tagit min nya handduk, som vi köpt för att jag ska ha när vi reser utomlands på stranden, och lagt den i badrumsskåpet så min syrra har tagit den och använt den.
TACK BÅDA TVÅ!

Gud vad jag grina igår. Grina och grina och grina medans mamma pratade och kramade mig. Provade sommarkläder som jag aldrig använt förut. Prislapparna sitter tom kvar och jag köpte dom förra våren! På den ena klänningen syns fettvalkarna på mig och den midjehöga kjolen är nästan för liten. Eller okej jag kan ha på mig den och den sitter bra i midjan men den är lite tajt i låren, vilket jag är rädd ska synas och då skulle det förstås bli jätte fult. Den är storlek xs. Åtminstone glad att jag får på mig den! Men låren måste fettas av mkt mer fortfarande så att alla kläder sitter snyggt. Jag vill ha shorts och kjol och bikini till smala, bruna ben!
Det var allt jag ville säga idag. Mina uppdateringar är konstiga nuför tiden hahaha!

Jepp, lite förändringar har det faktist blivit - positiva for once. Jag är inte helt säker på om det verkligen är såhär - jag kanske inbillar mig? - men iaf verkar det som att:
+ Min mage inte svullnar upp lika mkt efter att jag ätit.
+ Jag får inte lika mkt ångest när jag äter, även över förbjudna saker.
+ Jag har inte lika mkt "onda tankar" och om jag får dem så kan jag ibland nästan stänga av dom. (jag har försökt att tänka något positivt ist, men det funkade inte! det var som att få en käftsmäll tbax. Typ om jag tänker "nu ska jag tänka att jag är snygg!" så skriker äs tbax "ÄR DU DUM I HUVUDET?! DU ÄR FET OCH FUL OCH VÄRDELÖS! HUR FAN KAN DU TRO ATT DU ENS SKA TÄNKA ATT DU ÄR I NÄRHETEN AV SNYGG?!?!". Det var en jobbig upplevelse kan jag ju säga! Har aldrig upplevt nåt liknande förut. DÅ inser jag hur störd min hjärna faktist är och blir samtidigt förvånad över hur hjärnan fungerar. Tänk att det kan vara såhär, hur den styrs av något annat - hur lite jag kan kontrollera mig själv!).
+ Jag är lite gladare och postivare.
+ Jag har större lust att vara social och aktiv.
+ Jag klarar att sola i bikini (hittills bara med en kompis, morsan och syrran på ett folktomt ställe. Kompisen var definitivt jobbigast) och jag tror att jag kommer klara det utomlands med i sommar, även om det kommer kännas tufft.

Ja det var väl lite av förändringarna, eller framsteg kanske man ska kalla det. Fast då säger äs att det inte alls är några framsteg, så länge jag inte gå ner i vikt och blir smal vilket jag btw fortfarande vill och tänker försöka.

Idag är det sol och jag har tänkt utmana mig genom att fråga en kompis om den vill sola med mig. Roligt, mysigt, trevligt, skönt och utmanande. Annars tänker jag shoppa och ikv kommer jag träna ca 2 timmar. Bye!

+ Jag har varken spytt eller hetsat på ett tag.
+ Jag har inte hela tiden tankarna på när jag ska äta igen och börjar känna mättnad (tror jag).
+ Jag har lust att göra saker, träffa kompisar mm.
+ Jag är jävligt sugen på att träna!

- Jag får inte träna och har inget gymkort eller nått så kan bara träna hemma vilket inte funkar så bra för mig (jag har sånn jävla dålig självdisciplin, så det blir bara lite cykling, armhävningar, situps och benövningar ibland. Och så ridning förstås).
- Jag har blivit ÄNNU FETARE - alltså verkligen jätte fet, inte överviktig, men FET. Alltså det är verkligen fett överallt - superäckligt och det är helt fruktansvärt jobbigt!
- Pga allt fett får jag mer ångest över kroppen, hatar att ha "sommarkläder" och att visa mig bland folk.
- Har messat flera kompisar idag om vi ska ses men ingen kan.

Jag hoppas att det här med mättnaden håller i sig. Känns som att jag åt alldeles alldeles för mkt, även för normala, i början men jag hade en teori om att fortsätta för att jag aldrig skulle hamna i hetsen. Nu är jag skiträdd för att missa en måltid för min behandlare berätta att om jag gör det så blir det minus då men plus på hetsen. Så för varje måltid jag missar desto större hets blir det.
Nu känns det som sagt att jag börjar komma in i rutinen, har dragit ner lite på maten men äter säkert mer normala port. nu utan att vara hungrig eller sugen på mer. Hoppas att det kommer hålla i sig och att jag kan äta ytterligare lite mindre, fast utan att hetsa, vara sugen eller hungrig. Dessutom har jag inte vart sugen på onyttigheter på ett bra tag! Hoppas det fortsätter så med för det är ASSKÖNT att slippa sukta efter sånt och fett och socker är min största ångestframkallare.

Om ni undrar vad jag äter till de olika måltiderna eller hur mkt eller så så är det bara att fråga. Eller om ni vill ha tips på matschema.

Jag har börjat äta lite förbjudna saker också - inte för att jag vill utan för att slippa hetsen. Min behandlare brukar ifs säga att det jag gör inte är hets, för det är för lite, men några ggr i mitt liv har jag hetsat på riktigt - DET ÄR JAG SÄKER PÅ.
De förbjudna saker jag äter nu är:
• Banan
• Ost på macka
• Smör på macka (några gånger har jag gjort det, men oftast inte)
• Lagad mat
• PASTA
• Olja eller smör i mat (fast bara om morsan lagar den)
• Mjukt bröd (det åt jag förut också men bara de kalorisnåla sorterna, de som låg kring 53-60 kcal/skiva)
• Lättyoghurt
• Lättmjölk (till flingor)

En hel del med andra ord. Känns det bra? - Nej. Jag känner mig bara fet, ful och äckligare än någonsin tror jag. Men jag äter för att jag är skiträdd att hetsa. Mitt hopp är att komma i balans med maten, inte äta onyttigheter och sen börja träna (gå ner i vikt, få muskler och en fast, snygg kropp).

Btw har jag varit bortbjuden på middag en gång med 16 personer! Jag brukar äta skitsnabbt, har alltid haft problem med det (enligt mig sj), men då åt jag aslångsamt verkar det som för alla andra hann äta upp 2 port. mat och då hade jag fortfarande kvar min enda port!
Och så har en kompis sovit över då vi åt middag och frukost tillsammans. Fast då åt jag mindre än jag brukar och ska. Jag vill kunna äta med kompisar så jag tror jag ska försöka utmana mig lite grann med det. Min behandlare säger åt mig det iaf för allt blir så begränsat. Vi kan inte resa bort någonstans och jag fick en mindre panikattack tror jag, när några släktingar skulle hit på middag, vilket slutade med att jag inte var med överhuvudtaget på hela kvällen.
Men vad ska man göra på sommaren? Man vill ju variera sig lite och då är ju grillkvällar, soliga picknickar och mysiga fikor trevliga alternativ (egentligen). Det sistnämda är väl det jobbigaste (fast jag har lunchat på café en gång med morsan) men tex picknick kan man ju ha med jordgubbar och Vitamin Well. Och grillkväll kan man ju ha med korv och bröd. Det är inte alltför farligt, men jag tror det jag mest tkr är jobbigt är att äta inför andra, framförallt de som vet att jag har en äs. Vet inte riktigt varför. Kanske delvis är för att det känns som att de inte ska tro att jag har en äs eller att allt är frid och fröjd som "titta hon äter ju! då är det väl inte så farligt!". Jag hatar när det är tyst när jag ätit så därför kan jag lätt flyga upp och röra på mig, göra saker, snacka, skämta, skratta bara för att det inte ska bli så jobbigt tyst, pinsamt och ångesten ska märkas. Att jag sen får störda attacker hemma och slår mig själv, storbölar, skär mig osv - det ser ju inte dom.
Men dels handlar det ju också om att jag känner mig så tjock när jag äter och vill inte att andra ska se mig som så tjock. Konstigt egentligen eftersom jag förut försökte äta mina egna måltider inför andra så de skulle se att jag åt och inte misstänka nått. Tex om det enda jag fick äta på en dag var 2 apelsiner så passade jag på att äta dem när någon såg. Och jag har alltid sagt typ "har precis käkat lunch" eller pratat om mat och så, för att allt skulle verka normalt. Nu skäms jag för att göra sånt lixom, fast jag egentligen vill vara normal (och naturligt smal)!

Långt inlägg nu. Som alltid börjar jag med ingenting och så blir det allting.
Hoppas det är bra med er och har ni frågor så är det bara att ställa dom! Puss.

Det går inge bra. Jag äter mina jävla måltider och varken hetsar eller spyr. Ändå mår jag pissigare än pissigast. Igår fick jag värsta "attacken" och började slå det hårdaste jag kunde med knytnävarna mot huvudet, på benen och på armarna. Tror aldrig jag har slagit mig själv så hårt. Jag bara bölade och bölade och slog och slog. Visste inte riktigt vad jag höll på med - kroppen bara gjorde av sig själv.
Jag blir äcklad av mig själv - (framförallt) min kropp, min personlighet och mitt liv.
Jag kan gå ut med ångesten i halsen och sen vända hem igen för att jag inte står ut med min kropp bland folk. Ångesten och paniken tar över och jag klarar ingenting och då menar jag INGENTING. Det går lättare om någon är hemma med mig och vi åker iväg tillsammans. Men ensam känns det som att jag inte klarar någonting, ibland iaf. Att åka på SCÄ-samtalen och -skolan har jag ju klarat i princip alla gånger.
Men själva grejen är att jag mår sjukt dåligt i den här äckligt feta kroppen att jag inte vet vad jag ska ta mig till och eftersom jag inte har någon annan att vända mig till vänder jag mig till bloggen. Visst har jag SCÄ, men de vet redan att jag har ångest och är fet och de säger bara att jag ska fortsätta äta och att jag kommer fortsätta ha ångest.
Super.

Jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med ångesten. Jag står verkligen inte ut! Det är så jävla jobbigt. Jag vill träna! Kan ingen ge mig ett gymkort? Jag skulle vilja börja träna regelbundet på gym. Fyfan vad skönt. Eller skaffa terminskort på nån dansskola, fast där är det ju sommarlov nu men till hösten. Fast jag känner ingen dansglädje längre. Jag har ju inte sett eller dansat på ett halvår så jag kommer inte ihåg hur det är lixom.
Ååh asså jag skiter i om jag äter eller inte, om det är fett och socker i maten eller proteiner och kolhydrater. Jag skiter i kalorierna nu, det är kroppen som ger mig ångest! Min feta äckliga kropp. Alltså jag tror inte ni förstår hur fet jag har blivit. Jag är ett ända dallermonster. Allting bara valkar sig och väller över. Om jag sitter bredvid någon på bussen så har den i princip mitt höftfett liggandes i sitt knä. Typ. Fet är jag iaf. Super-jätte-jätte-fet. Men jag ska fortsätta äta som ett monster (alltså jag menar inte hetsäta utan försöka komma in i 6-mål-per-dag-rutinen). 3 veckor - jag SKA komma in i rutinen. Sen ska jag börja gå ner i vikt igen. Jag ska klara av skolan också. Jag ska klara fucking ALLT. Jag ska fanimig lyckas. Jag ska ALDRIG tillåta mig att ha en sånn skit termin som den här var - fet, ensam, sysslolös, ig i allt typ, pluggade inget, ingen träning, inga vänner - no life what so ever.
Nej fan nu ska jag:
1) bli av med hets och äta 6 ggr per dag.
2) börja träna.
3) gå ner i vikt - bli smal (framförallt, alltså om jag väger mer pga att jag får muskler istället för fett och därmed ser smalare ut så är det okej).
4) bli social, glad och positiv. alltså vilja göra saker, bli liiite impulsiv, festa, shoppa, bio mm - aktivt liv.
5) fixa 3:an - ligga så bra till som möjligt, alltså försöka att inte komma efter så mkt. även om jag inte kmr gå i skolan kmr jag kunna gå på scä:s skola, så då behöver jag inte komma efter.
6) utvecklas inom ridsporten.
7) börja dansa? annars gymträna lr nått. måste träna iaf!

Varning! Ni som försöker eller vill bli friska bör inte läsa min blogg. Jag vet att jag skriver en massa dumma och sjuka saker som kan påverka personer mycket negativt, så därför bör ni som vet med er att ni lätt påverkas inte läsa. För här skriver jag av mig om allt det dumma och sjuka som snurrar runt i min hjärna. Jag måste få ur mig det.

Jag har verkligen blivit riktigt lönnfet. Höfterna, låren och rumpan har alltid varit mina värsta och fetaste kroppsdelar. Nu undrar jag om inte mina höfter är större än någonsin. De valkar sig över jeansen och är riktiga dallerbitar som man kan ta tag i. Det är rent fett! Tror jag. Min behandlare sa att min kropp drar åt sig vatten och att det gör att jag kan bli "mjuk" ett tag, pga att jag har spytt. När man spyr försvinner salter som binder vatten, därav blir det såhär för kroppen. Så ni som spyr - sluta med det! Dessutom sparas ändå nästan alla kalorier i kroppen så att spy gör kroppen endast illa. När ni spyr svullnar även spottkörtlarna upp vilket gör att ansiktet blir rundare (tillfälligt) och när man ser det tror man istället att man har blivit tjockare och försöker då spy mer, och så fortsätter det i en ond cirkel.

Jag blir iaf helt galen på mitt fett! Jag vet inte om någon förstår hur äcklig jag känner mig. Det låter sjukt, jag tror iaf inte att någon frisk tar mig riktigt på allvar, men jag äcklas verkligen av min kropp. Jag nyper i mitt fett, vrider och vänder på mig framför spegel och blir verkligen äcklad och besviken på mig själv! Hur kan jag låta mig göra det här mot mig själv? Hur kan jag låta mig bli lönnfet på några veckor när det tagit mig år att gå ner över 10 kilo?!
Btw, det där med vattnet skrev jag för att jag undrar om min kropp verkligen består av såhär mkt fett eller om det är mkt vatten som kanske kommer försvinna? Jag blir verkligen galen på det här!
Anledningen till att jag äter ändå är för jag är rädd att hetsa och därmed gå upp i vikt. Jag tänker att om jag kommer i balans först så kan jag börja träna och minska måltiderna (bara en aning) sedan så att jag lagomt nyttigt och sunt kan gå ner i vikt. För jag står inte ut såhär! Jag kommer aldrig kunna börja skolan i höst i den här kroppen. Jag skäms så sjukt jävla mkt över den och mig!

Idag ska några släktingar komma över på middag. Jag vill inte. Jag har haft ångest hela dagen över det hära. Hela tiden ploppar det upp bilder i mitt huvud på vad som kan "hända" under middagen. Det jag är mest rädd för är att få kommentarer. Tex är jag rädd att min syrra ska hålla på att kommentera om jag inte äter tårta, hon kan säga typ "va? varför ska du inte ha tårta för? du är ju inte klok! aaaw du ska bara va nyttig jämt!". Det gör mig inte så mkt att hon säger sånt om det bara är vi, men nu är det våra släktingar också som vet om min äs (det var inte mitt beslut att låta dem få veta!) och då är jag rädd att de kanske ska säga typ till min syrra "jamen du är ju så smal så du behöver äta tårta!" (<--till skillnad från fettiga mig då). Eller att mina släktingar ska kommentera vad jag äter, typ "men du äter ju inte sånt här" eller säga nått om min äs (min syrra vet inte om att jag har en). Asså jag har sånn ångest över det här att jag sitter och bölar. Jag har iaf tänkt ut att minsta lilla kommentar eller så som inte känns bra - då drar jag. Det har jag rätt att göra.
De här släktingarna är sånna som kan fälla kommentarer, kanske inte elaka men definitivt säga något som är lite bossigt och nedtryckande även om de egentligen inte menar illa. Det är därför jag oroar mig så otroligt tror jag.

Jag inser att det här är inte är ett dugg normalt - att ha jordens ångest över en liten släktmiddag och vara så här nervös - precis som mina behandlare säger. De säger att det här har blivit onormalt för mig men att det måste bli normalt igen. Well, det hjälper inte för det känns inte ett dugg normalt, lätt eller trevligt. Det är helt stört jobbigt. Det har ALDRIG känts så jobbigt att äta bland folk förut. Det är bara för att folk vet om min äs nu. Jag visste att det skulle bli värre då. Jag sa det till morsan, men det sket hon i. Hon fattar inte och tkr då att hon har rätt att svika en hur som.

Gud det snurrar i mitt huvud och jag ser inte helt klart. Det har vart så hela dagen och jag har ÄTIT. Så det är inte därför. Asså gud, finns det någon som förstår hur jag känner just nu? Asså jag håller på att explodera. Jag har självmordstankar pga en enkel liten middag!

Det värsta med sånna här middagar (spec hemma hos sig sj) är att det är inte bara att slänga i sig maten och sen dra, utan det är timmars långa middagar med en massa vänt- och prat-tid! Jag tror det här är det värsta man kan utsätta en äs för, iaf för mig. När jag har ätit och har ångest vill jag bara vara ifred och ensam. Dra mig undan så fort som möjligt. Well nu går inte det. Och man kan ju heller inte schasa hem gästerna utan man måste vänta i timmar på att de ska vilja gå hem.

Jag orkar inte mer. Jag vill inte bli frisk även om jag hör hur onormalt och stört sjukdomen påverkar en. Jag orkar inte bli frisk, jag står inte ut med att vara tjock. Samtidigt vill jag inte bråka med morsan. Jag har skitit i att käka några ggr och då har det blivit rejäla bråk. Tror hon började gråta nån gång tom, fast hon stängde in sig så det inte skulle märkas. Jag vill självklart inte att det ska bli så. Men jag har heller inte bett nån att bry sig eller försöka hjälpa mig. Jag har sagt att jag inte vill ha vård längre, att morsan inte behöver vara hemma med mig, att jag hellre lagar min mat själv, att ingen behöver bry sig eller anstränga sig för "min" skull. Så varför ska jag sen behöva ha dåligt samvete för att de vill göra något för mig som jag tydligt sagt att de inte behöver göra? Jag vill få styra och kontrollera över mig själv. Jag hatar att andra försöker göra det! Det känns förolämpande, kränkande och elakt att ingen lyssnar på mig och låter mig va.
Morsan sa till behandlarna att hon inte lägger upp mat åt mig för att det känns lite fånigt att lägga upp mat som åt en bebis åt sin nästan vuxna dotter. Jaha, så det skiter hon i för att det passar henne men att försöka styra vad jag ska äta - det känns fullt normalt och okej, eller vadå??
AAAAH jag vill bara bryta mig ur det här!

Jag äter nästan som jag ska enligt SCÄ. Jag har gått upp i vikt - det både känns och syns. Jag har mega mkt ångest, mest över kroppen men också över maten. Jag tycker nästan det jobbigaste (förutom kroppen) är att äta med andra. Visserligen blir det bara morsan jag äter med nu men det är helt stört jobbigt. Jag hatar det! Jag känner mig så jävla fet inför henne.
Jag vill verkligen inte gå på min skolavslutning pga den här feta äckliga kroppen! Jag vill inte gå dit som ett äckligt monster. Alla kommer se hur fet jag är och hur mkt jag har gått upp.
Jag orkar inte. Jag är gråtfärdig och sprängfärdig på samma gång. Jag vill bara slippa allt. Jag vill inte vara det här äckliga monstret!

Jag känner mig så delad. Jag vill verkligen gå ner i vikt, för jag kommer inte överleva sommaren i den här feta kroppen. Jag mår så himla dåligt av den!
Samtidigt orkar jag inte med den här sjukdomens begränsningar på livet. - Ja jag har insett att jag är sjuk. Men jag önskar samtidigt att jag då åtminstone kunde få vara en smal sjuk person. Måste jag bara bestå av negativa delar?
Iaf, tbax till begränsningarna. Livet blir ju så tomt. Jag gör ju ingenting för allt innehåller något som sjukdomen inte tillåter. Tex stranden: jag kan inte sola eller bada bland folk, pga min feta kropp. Stan: innebär nästan alltid fika, middag, glass. Bio: godis och sånt (fast jag har faktist gått på bio och det brukar gå bra, brukar inte känna krav att köpa sånt). Hem till kompisar: lunch, glass, fika. Picknick, bowling, resor, festivaler - allt innehåller ju mat! Och visst, nu äter jag nästan alla måltider som jag ska hemma men det är sjukt jobbigt bara att äta med morsan! Jag hatar det verkligen. Har ångest nästan varje måltid pga att jag äter med henne. Det är verkligen en av de jobbigaste delarna. Att då äta med kompisar eller massa folk - omöjligt! Jag skulle må så stört dåligt och känna mig/vara så fet!
Jag har berättat för några kompisar om min äs. Det gör nästan det hela värre. En äs förväntas inte äta. Alltså kan jag inte äta med andra nu.

Självklart hör jag hur dumt det låter. Det är ju nu jag borde kunna äta, eftersom att de kanske kan "stötta" eller förstå eller nått. Men nej, så känns det inte. För ingen fattar hur det är. Folk tror att en äs inte kan äta, och om man äter så innebär det att man är frisk och allt är fine. SÅ FEL. They have no idea.
Jag hatar det här.

Ibland känns det som att sjukdomen kanske släpper lite eller som att jag kanske är beredd eller vill släppa den lite, alltså vill bli lite mer normal. Jag kan tänka att det är okej att äta någorlunda normala måltider regelbundet, för då minskar risken för ångestfylld hets följt av självmordstankar, och om jag dessutom tränar (låter som en hälsosam kropp tycker jag!).

Nyss åt jag middag och tog själv MER. Käkade typ 3 potatisar och massa köttbullar, med knappt någon ångest. Jag tog mer mat för att det var gott. Samtidigt tänkte jag på att sjukdomen kanske släppte lite men tänkte samtidigt att jag inte vill att den ska göra det! Jag är rädd att den ska släppa. Jag vill att den ska kontrollera mig så att jag inte äter för mycket, onyttigt, går upp i vikt eller slutar gå ner i vikt!
Jag vill fortfarande bli smal - något annat finns inte! Men jag tänkte att det kanske inte behöver innebära alla negativa delar hos sjukdomen? Jag behöver kanske inte tvinga mig själv att svälta och träna mig smal så att jag mår sådär stört dåligt och knappt kan stå på benen - så som det var förut?
Äta någorlunda hälsosamt, regelbundet (för förbränningen) och träna kanske räcker? Jag behöver ju inte äta extremt stora port. men om jag riskerar att hetsa så kan jag en sådan dag öka mina port. lite så att jag inte riskerar något. För värre än hets finns inte! Dessutom äter jag ju inte smör, ost, marmelad och sånt. Sånna grejer kan jag ju låta bli så hamnar jag kanske i någon slags balans och kan må någorlunda bra ett tag iaf?
Maybe. Vad vill jag egentligen? - Som det känns nu är det att bli smal OCH lycklig.

Jag äter jätte mkt, jag har gått upp i vikt, jag tränar knappt någonting och jag måste väga mig på SCÄ. Jag vill inte!
Idag har jag bölat hela eftermiddan tills jag somnade. När jag vaknade lagade jag själv middag som jag åt och mådde stört illa av. Morsan kom hem och är nu arg för att jag har lagat mat själv, fast hon har köpt mat anpassad efter vad jag "kan" äta som hon hade tänkt äta ikväll, och för att jag ska åka och träna, vilket jag inte får.
Jag MÅSTE träna! Jag står inte ut såhär. Och jag var tvungen att hinna äta långt innan träningen så att jag inte får håll eller blir illamående under passet. Jag är ledsen att hon är arg och jag förstår henne. Hon gör stört mkt för oss alla + kämpar med jobb, ekonomi och andra saker.. Jag vill inte såra henne eller vara ett problem, en börda. Jag önskade att jag fick börja laga min mat själv igen så skulle hon slippa anpassa sig efter mig och kunde laga sin mat när det passade henne, den mängd som behövdes och den typ av mat hon vill äta. Och så kunde hon slippa lägga ner så mkt tid på mig och göra sånt hon ville istället.
Men jag vill verkligen börja träna oxå för jag står inte ut i min kropp! Det är helt stört. Idag hade jag jätte stark ångest och självmordstankar. Jag måste göra något åt min kropp! Att träna några timmar i veckan regelbundet skadar inte. Det kan väl bara vara nyttigt för kroppen? (psykiskt kanske det är stärkande för sjukdomen - alltså negativt - men fysiskt måste det väl vara bra? En piggare, sundare kropp väl?).
Jag hatar att alla är arga, ledsna och mår dåligt. Alla har sina egna problem, det vet jag, men JAG vill inte vara en EXTRA börda. JAG vill ju inte att de ska anstränga sig extra för mig lr känna att de ska behöva ta hand om mina problem! Jag har inte bett om det och jag hatar att de blir arga och ledsna pga det, när jag inte har bett om det här!
x(

Jag har precis suttit och bölat på mitt rum. Och nu ska ni få höra den patetiska anledningen:
Morsan skiter fortfarande i att lägga upp mat till mig, trots att SCÄ har sagt åt henne, hon har fått papper där det står tydligt att hon ska göra det och varför, och hon har sagt att det är hon som lägger upp maten.
Nu vid middagen så segade jag mig extra länge innan jag satte mig vid matbordet, bara för att hon skulle lägga upp utan att jag skulle behöva sitta där med jordens ångest. Men tror ni hon gör det eller? - Näej, hon lassar upp på sin egna jävla tallrik bara. Så jag får lägga upp själv med jordens ångest tryckandes i halsen samtidigt som jag kände både hennes och syrrans blickar på min tallrik. Syrrans antagligen för att port. såg så fnuttig ut. Tom JAG tyckte det var lite pinsamt att lägga upp så lite och var rädd att få kommentarer från syrran. Men morsan sa absolut ingenting. När jag och syrran ätit upp sa morsan åt syrran att ta mer, trots att hon tagit mkt större port än mig redan innan, men sa självklart inget till mig.
JA jag tycker mat är gott och jag räknar kalorier så jag vet att en större port hade varit inom mina kalorigränser, men när jag får lägga upp själv MÅSTE jag lägga upp så lite som möjligt för annars skäms jag ihjäl. Jag känner allas blickar stirra på min feta kropp och fetproppade tallrik. Ångest ångest ångest!
Men morsan bryr sig inte. Hon tkr inte att det här är allvarligt eller viktigt, för jag är så fet att det är inget att oroa sig för. Men när jag tex frågade om jag kunde få en Viktväktarna drickyoghurt som mellis istället för vanlig säger hon nej. Vet ni varför? - Jo därför att jag ÄR fet, vilket alla kan se och jag måste självklart vara medveten om det jag med. Och jag måste förbli fet också, eftersom att JAG ska vara familjens skam och fula punkt så att alla andra är bättre. Nån måste ju vara sämst för att alla andra ska vara bra, eller hur? Det är så det funkar här.
Så fan, vill hon så gärna att jag ska vara fet och ful och äcklig och att jag inte är av betydelse så visst då behöver hon inte bry sig om hur jag mår eller behandlar mig själv. Jag ska fan bli SMAL!

...hela dagen. Mest på morsan. Om matten, skolan, gå om/tenta upp ALLA kurser, äta normalt/lite/bara vissa produkter, lätt- eller normalprodukter, SCÄ, bli frisk eller ej, maten.. Bråk bråk bråk. Orkade inte. Jag mådde piss åt helvete och då kommer hon hem och börjar klaga. Jag märker att hon försöker att behärska sig när hon börjar bråka med en och det uppskattar jag såklart. För hur många klarar att bara lägga ner när man egentligen blir jätte arg/irriterad?
Jag pallade verkligen inte. Jag är alldeles för trött idag och maten har gått dåligt och skolan ser helt hopplös ut. Jag orkar inte höra att jag antagligen inte kommer klara att börja 3:an och om jag gör det riskerar att få dåliga betyg och därmed inte komma in på vidareutbildning. Jag-orkar-inte-höra att hela mitt liv rasar samman. JAG VET REDAN OM DET, jag behöver inte få det bekräftat av någon annan!
Vid middagen var jag påväg att matvägra men gick ändå ut efter sjuttioelfte gången hon ropat. La upp 1 potatis och liiite fiskgryta.
M: Du kan ta lite mer.
J: Nej.
M: Då lägger jag upp mat i fortsättningen.
Jasså? Du har bara blivit tydligt instruerad att du ALLTID ska göra det, men du gör det jävligt sällan och jag önskar tom ibland att du gjorde det så jag slapp. Tror du verkligen att om jag själv får lägga upp inför dina ögon, att jag då lassar på en jätte portion - när mat = svag, förlorare, och äta = svag, förlorare??

Mitt i maten med en mkt trevlig konversation^^ ringer farsan eftersom vi skulle övningsköra. Sa att vi satt och åt så det fick bli lite senare. Jag fortsatte bråket med morsan och sa att jag inte tänkte gå på någon jävla SCÄ-lunch och att ingen kan tvinga mig. Och att jag kanske inte ska gå på SCÄ då om det ändå inte är det här jag vill. Jag har sagt att jag kan laga min jävla mat själv och att hon inte behöver vara hemma och sjukskriven på mig. Jag kan säga till SCÄ att jag lägger ner. Skyll inte på mig över saker som jag inte bestämt!!!

Satte mig i bilen, började köra. Farsan började muntert ställa frågor som om jag hade varit på en spännande arbetsintervju:
F: Aha, hur gick det att äta?
J: Bra (enligt morsan antagligen dåligt eftersom jag åt för lite mat och därmed "bra" för mig, fast "äta" kan väl aldrig räknas som "bra"?!).
F: Happ, är du nöjd?
J: Mm...(mat är min fiende, äta gör mig fet, äs är en sjukdom som ger mig ångest och jag vill ta livet av mig. Hur fan kan du tro att jag är "nöjd"?!?!).
P: Happ! Var det svårt? Var det svårt att äta?
J: MEN SLUTA!!!
Trodde han att hans frågor var lämpliga för en äs psyko-människa eller? Jag ville bara tvärnita och springa därifrån men istället knäppte jag på radion och körde iväg med farsan suckandes konstant. Vid en rondell frågade jag vilket håll jag skulle köra åt.
F: Välj du.
J: Nej men jag vet inte, välj du.
F: Nej men det är du som kör, välj du.
J: Nej men jag kan inte, välj nått håll!
F: Idag får du bestämma.
J: MEN JAG KAN INTE! SÄG NÅTT ANNARS STANNAR JAG HÄR!!! *nedsaktandes precis innan rondellen full av trafik*.
F: Men kan du inte bara välja nått håll??
J: NEJ DET KAN JAG INTE!.....DÅ KÖR JAG HEM!
Tog ett helt varv i rondellen för att bege mig hem till morsan igen. Jag kokade verkligen. Farsan bara suckade.
1) Jag har ALLTID haft svårt att ta beslut. När jag var liten "tränade" dem mig genom att tex låta mig välja vilka sorts kakor vi skulle köpa på lördagen och om jag inte kunde välja några blev det inga. Jag kunde inte heller köpa kläder för jag kunde inte ta beslut så antingen lät jag bli helt eller så köpte jag och lämnade tillbaka.
2) Beslutsångest är en jätte vanlig bieffekt hos en äs.

Har han ingen som helst aning om vad den här sjukdomen handlar om eller? Han frågar om det gick "bra" att äta och om jag är "nöjd" - fan tror han att jag har problem med att tugga eller?!

Om jag hade ett sjukt barn i vad som helst för sjukdom skulle jag vilja läsa/ta reda på hur sjukdomen fungerar och hur den påverkar den sjuke. Det kanske inte han vill men det är väldigt konstigt, då han har lärt sig allt om en annan persons sjukdomar. Men det har väl med mig att göra, I guess. Btw var han ju med på SCÄ:s Basgruppsmöte - lyssnade han bara på hur mkt kroppen förbränner då eller??

Palla mer.